Fru talman! Jag hoppas att vi får en mycket inten-
siv debatt om valutaunionen under hösten och nästa
år, så att många människor kan bilda sig en uppfatt-
ning. Jag tror att det är viktigt att valutaunionen inte
bara diskuteras av experter på olika områden i mer
eller mindre vetenskapliga former. Det är också vik-
tigt att många människor deltar. Jag tror också att det
är mycket viktigt att många politiker faktiskt talar om
hur de väger fördelar mot nackdelar och vilken slut-
sats vi drar.
Folkpartiet och jag har dragit slutsatsen att det är
bra för Sverige att vara med i valutaunionen från dess
start. Jag tänkte tala om varför - först utifrån ett indi-
vidperspektiv, utifrån en vanlig medborgare i Sverige,
sedan utifrån hela samhällsekonomin och slutligen
utifrån den ganska viktiga frågan om det påverkar
Sveriges möjlighet att driva sin politik i det europeis-
ka samarbetsperspektivet totalt.
Först till hushållsekonomin. På det området är ar-
betslösheten och bristen på jobb det allra viktigaste.
Frågan infinner sig naturligtvis snabbt: Spelar vårt
deltagande i EMU någon roll för möjligheten att få ett
växande näringsliv, så att fler kan få ett reguljärt
arbete att försörja sig på?
Ja, jag tror att det blir litet lättare. Vi får nämligen
bort en osäkerhet som begränsar företagens vilja att
växa i dag - osäkerheten om värdet på svenska peng-
ar. När allt räknas i euro blir det faktiskt litet lättare
att kalkylera och att göra investeringsberäkningar. Då
vågar företagen satsa framåt. Framtidstro ger faktiskt
fler jobb.
Räntorna påverkas också. De blir lägre om vi
skulle gå med. Om räntorna skulle gå ned med låt oss
säga en procentenhet skulle det göra nästan
10 miljarder kronor i lägre statliga utgifter för
statsskuldsräntor. Det betyder att vi slipper besparing-
ar av den storleksordningen, och vi slipper också
tränga ut t.ex. viktiga vårdinsatser. För ett vanligt
egnahemslån - som ju märks direkt i plånboken - på
låt oss säga 1/2 miljon kronor, skulle en procentenhet
lägre boräntor göra 3 500 kr mindre utgifter efter
skatt. Det motsvarar ungefär 300 kr mindre i utgifter i
månaden. Det är klart att det är bra. Dessutom med-
verkar ju lägre räntor till att det blir fler investeringar
och därmed fler jobb. Arbetslösheten reduceras alltså
även den vägen.
En annan faktor är att vi slipper växla pengar. Det
kan synas vara oviktigt. De flesta människor reser ju
inte utomlands stup i ett. Men det är faktiskt viktigt
just för mindre företag. De har ofta löner och andra
kostnader i svenska pengar. Men de säljer kanske sina
grejer till Tyskland eller Frankrike och får sina in-
komster i dessa länders pengar. Företagen skulle
slippa osäkerheten om vad utländska pengar är värda,
och de skulle slippa en kostnad som de har i dag för
att försäkra sig mot att det blir ändring i värdet på
andra länders pengar. När företagens kostnader sjun-
ker kan de faktiskt anställa fler.
En annan faktor som jag tror att många människor
skulle uppskatta är att vi skulle slippa valutakriser.
Jag om någon minns det där med 500 % ränta hösten
1992. Man kan ju notera som en liten intressant pas-
sus att Soros, som har tjänat mycket pengar på att
spekulera i valutor, är emot valutaunionen. Jag tror att
det är klokt av honom. Valutaspekulanterna är de
stora förlorarna när det gäller valutaunionen.
En annan faktor som också påverkar hushållseko-
nomin är att det blir mycket lättare att jämföra priser.
Det betyder att konkurrensen får större genomslag.
Det blir också bättre för konsumenterna som köpare
av olika varor och tjänster.
Svenskarna får också mera inflytande. Det är vik-
tigt på ett allmänt plan. Det är viktigt för alla oss som
tycker att svenska värderingar och svenska intressen
skall få en viktig roll inom det europeiska samarbetet.
Det finns alltså många fördelar.
Det finns alltså många fördelar, och det finns väl
också nackdelar. Jag tror att alla måste hålla med om
att det i början nog kommer att kännas litet konstigt
att handla med euro i stället för med kronor. Man
kommer att få prisuppgifter i butiker och på lönebe-
sked och pensionsavier i euro. Men eftersom det är
precis samma köpkraft i de nya pengarna som i de
vanliga svenska i dag, tror jag faktiskt att man ganska
snabbt kan vänja sig vid det.
Jag har fått frågan om inte staten kommer att ta
betalt för att växla när man skall gå över från svenska
kronor till euro. Blir pengarna verkligen värda lika
mycket när man har växlat till euro? Eller - frågar sig
en del oroliga människor - tänker inte staten passa på
att ta ut någon liten extra skatt vid det där tillfället?
Jag kan garantera att staten inte kommer att göra det,
om det är en borgerlig regering vid det tillfället. Jag
utgår från att Erik Åsbrink kan ge samma besked för
det fall att det då skulle vara en socialdemokratisk
regering.
En annan nackdel är att det faktiskt kostar en slant
för företag och butiker att göra om all prismärkning,
bokförings- och redovisningssystem osv. till euro i
stället för kronor. Men - och det är ganska viktigt -
det kostar ännu mer om man skulle vänta med att gå
med, eftersom väldigt många då skulle tvingas att
arbeta med dubbla system, både i euro och i kronor,
under en ganska lång tid. Den där kostnaden blir
därför absolut minst om Sverige går med från början.
Det är slutligen klart att man för en vanlig med-
borgare aldrig kan garantera någonting. Det finns
alltid en risk för att utvecklingen blir sämre, och
medlemskap i EMU är ingen garanti mot detta. I allt
väsentligt måste vi lösa våra problem själva. Men jag
tror att det blir litet lättare, om vi samarbetar med
andra länder, om vi får ned räntorna ytterligare och
om vi tar bort företagens osäkerhet vid utlandsaffärer.
Det är väldigt bra för hushållsekonomin.
Hela samhällsekonomin har nu utretts av den s.k.
Calmforsutredningen, som har dragit slutsatsen att det
är bra för Sverige att vara med i valutaunionen, men
inte förrän om några år. Att vara med är bra därför att
ekonomin växer bättre och Sverige får mera inflytan-
de, och därför skall vi långsiktigt vara med, säger
utredningen. Men när den säger att vi inte skall vara
med från början tror jag faktiskt att den har gjort
några ganska allvarliga tankefel.
Utredningen förefaller bygga mycket av denna
slutsats på oro för att det plötsligt kommer upp något
nytt, stort problem som drabbar Sverige. För att möta
det måste vi, säger man, kunna sänka värdet på vår
svenska krona. Vi måste alltså stå utanför valutaunio-
nen för att kunna devalvera. Men några sidor längre
fram säger man att Riksbanken måste göras oberoen-
de och få ett inflationsmål, dvs. hålla nere prisökning-
arna, så att alla verkligen förstår att vi inte kommer att
devalvera. Det verkar ganska ologiskt.
Ännu något senare kommer man på att även om vi
till att börja med skulle vara utanför unionen, kommer
det att vara ganska hårda begränsningar på hur man
får använda valutapolitiken - så det kanske inte ens
då går att devalvera. Det där är alltså litet grand som
att sitta på tre stolar samtidigt. Då brukar man nästan
alltid trilla ned.
En annan argumentationslinje för hela ekonomin
som utredningen har följt är att vi inte kan gå med
förrän vi har fått ned arbetslösheten i Sverige. Man
säger att vi behöver stabilare offentliga finanser och
framför allt ordentliga strukturella reformer på ar-
betsmarknaden. Man talar om många saker: utbild-
ningsinsatser, bantade och mera målinriktade arbets-
marknadspolitiska åtgärder, en ny sorts arbetslöshets-
försäkring, högre avgifter till a-kassan, mera flexibel
arbetsrätt och åtgärder som ger en rimlig styrkebalans
mellan parterna på arbetsmarknaden för att få en
bättre lönebildning.
Men det intressanta är att utredningen på flera
ställen väldigt tydligt också säger att dessa åtgärder
behöver göras vare sig vi är med i valutaunionen eller
inte, nämligen om vi menar allvar med kampen mot
arbetslösheten. Det är intressant att notera att dessa
krav på strukturreformer i allt väsentligt motsvarar
förslag som Folkpartiet har lagt fram här i riksdagen.
Det är också ganska uppenbart att utredningen - om
man inte gör dessa strukturreformer - inte tror ett
dugg på regeringens löfte att halvera arbetslösheten.
Om man läser utredningen ordentligt finner man
att över huvud taget kraven på förbättrad struktur -
alltså större förmåga för svensk ekonomi att anpassa
sig till skiftande förutsättningar i och utanför landet -
och på större flexibilitet i den svenska ekonomin
faktiskt är desamma vare sig vi är med eller inte.
Utredningen påstår vidare att vi kortsiktigt skulle
få litet större handlingsfrihet, om vi inte var med, bara
vi först gör strukturförändringar på arbetsmarknaden,
har en betydande löneflexibilitet osv. Annars blir det
bara prisökningar av det som man gör. Det där är
faktiskt bara ett påstående. Jag tycker inte att utred-
ningen har lyckats visa varför det skulle vara lättare
att genomföra sådana förändringar, om vi är utanför
en valutaunion.
Jag tror faktiskt tvärtom att det skulle vara väldigt
mycket svårare att genomföra den här sortens struktu-
rella förändringar på arbetsmarknaden, om vi skulle
vara utanför valutaunionen. Då har vi ju inte bara att
kämpa mot att lämna ifrån oss en mängd politiskt
heliga kor utan har också ekonomiska trovärdighets-
problem och högre räntor, alltså sammanlagt en litet
sämre ekonomisk utveckling. Det är alltid svårare att
ändra saker om problemen är väldigt stora redan från
början.
Jag tycker alltså att min slutsats - att det är bra att
gå med från start - styrks mycket väl av det som ut-
redningen har sagt på det ekonomiska området, i
synnerhet om man därtill lägger en tredje synpunkt,
nämligen Sveriges inflytande inom det europeiska
samarbetet. Vi får väldigt tydligt ett ökat inflytande
för svenska värderingar och svenska intressen, om vi
är med. Det gäller också för annat än ekonomiska
frågor. Allt är ju inte ekonomi, kronor och ören.
Väldigt mycket av det europeiska samarbetet
handlar ju om östutvidgningen, om att stärka fredliga
demokratiska krafter i vår del av världen, miljösamar-
bete och samarbetet kring Östersjön. Den politiska
aspekten på detta handlar faktiskt ganska mycket om
ifall Sverige skall driva på samarbetet och få gehör
för våra intressen vid utvecklingen av det europeiska
perspektivet eller om vi skall spela en mera undan-
skymd och passiv roll inom Europa.
Folkpartiet anser att Sverige bör spela en pådri-
vande och konstruktiv roll i EU, och den möjligheten
ökar väldigt tydligt, om vi är med också i det ekono-
miska samarbetet. Om vi verkligen menar allvar med
att vi vill vara med om att forma det framtida Europa,
bör vi alltså inte ställa oss utanför det ekonomiska och
monetära samarbetet.
Fru talman! För att få en debatt om för- och nack-
delar måste faktiskt många säga sin mening. Rege-
ringen har ännu inte skaffat sig någon åsikt - och det
får den stå för - men det borde inte hindra enskilda
socialdemokrater, kanske t.o.m. statsråd, från att ut-
trycka en åsikt. Annars blir debatten väldigt mycket
av ett jaså.
Jag skulle vilja höra Erik Åsbrink uppmana många
socialdemokrater att säga vad de tycker, även sådana
som är för valutaunionen. De andra hörs ändå. För att
vi skall få en allsidig debatt bör även förespråkare
säga vad de tycker.
Jag har i en tidning sett att enligt en undersökning
nästan 30 % av de socialdemokratiska väljarna är för
det monetära samarbetet, men de hörs inte. Jag utgår
från att Erik Åsbrink i motsats till Olof Johansson
uttalar aktivt stöd för t.ex. riksbanksfullmäktiges
ordförande att säga sin mening.
Beslutsprocessen är nu den att riksdagen skall be-
sluta nästa höst. För att det skall vara möjligt att med-
verka i valutaunionen krävs sannolikt en grund-
lagsändring. Som Lars Tobisson påpekade gäller
Riksbankens oberoende vare sig vi är med eller utan-
för, men jag tror också att det om vi skall ha möjlighet
att gå med krävs en ändring av sedelutgivningsmono-
polet. Jag menar att regeringen nu måste börja funde-
ra allvarligt på att faktiskt någon gång kunna ta ställ-
ning och på att lägga fram sådana förslag hösten
1997. Då får väljarna ta ställning i valet 1998, och det
slutliga beslutet kan fattas i riksdagen 1998.
Om man inte förbereder detta kommer vi att ha
spelat bort alla chanser att kunna gå med, om vi nu
skulle få en majoritet i Sveriges riksdag som vill det.
Jag utgår från att regeringen i sitt handlande inte
medvetet spelar bort våra chanser att gå med.
(Applåder)