Fru talman! Vi kan nog vara överens om att det
som hände hösten 1992 var en effekt av halvfasta
arrangemang och en ekonomi som hade varit i oba-
lans under en mycket lång tid. Erik Åsbrink nämnde
faktiskt alla de krispaket som han hade varit med om
att packa och slå in under 80-talet. Det är klart att
dessa obalanser inte var korrigerade 1992.
Jag tror att det absolut viktigaste med denna de-
batt och många andra debatter är dels att diskussionen
förs i ett någorlunda sansat tonfall, dels att man ger
många medborgare en möjlighet att väga argumenta-
tionen fram och tillbaka. I de politiska besluten måste
vi också bemöda oss om att skapa handlingsfrihet,
inte bara handlingsfrihet för att kunna stå utanför utan
också handlingsfrihet för att kunna gå med. Annars är
det ju inte fråga om någon verklig handlingsfrihet.
Frågan handlar om vilken sorts ekonomisk politik
som Sverige skall föra framöver. Det är en fråga som
alltid kommer att diskuteras i varje valrörelse. Med de
beslutsmekanismer som ligger framför oss för att
kunna ha en handlingsfrihet att gå med i valutaunio-
nen får frågan ett stort inflytande i valrörelsen 1998.
Det är ett oerhört bra och för svenska förhållanden
vanligt sätt att få en folklig förankring av politiska
beslut. Det handlar inte bara om ett ja eller ett nej till
en valutaunion, utan det handlar om vilken sorts eko-
nomisk politik som skall föras och huruvida Sverige
skall spela en aktiv och pådrivande roll i det europe-
iska samarbetet. Den frågan bör med fördel avgöras
av väljarna i valet 1998.