Fru talman! Den som är arbetslös är inte fri. De
senaste decenniernas ekonomiska politik har givit ett
resultat som bäst kan sammanfattas med de orden:
Den som är arbetslös är inte fri.
Världen har genomgått väldigt stora förändringar.
Det handlar om globalisering och informationstek-
nikrevolution. Allting har blivit rörligt. Utbildnings-
kraven har ökat. Miljöengagemanget har ökat. Kom-
munismen har fallit, och Nelson Mandela har blivit
president i Sydafrika. Sverige har blivit medlem i EU.
Men i Sverige har denna dynamiska verklighet i
huvudsak mötts med krishantering. När jag ser tillba-
ka på 12 år i riksdag och regering handlar det väldigt
mycket om krishantering. Sverige har nästan hela
tiden legat på efterkälken. Nu borde vi verkligen ta
krafttag så att vi kommer steget före. Omvärlden har
utvecklats, men vi har lyckats väldigt dåligt med att
använda de möjligheter som har skapats. Välståndet
för enskilda människor har ju ökat mindre i Sverige
än i de flesta andra länder. Vi har blivit relativt sett
fattigare. För 25 år sedan var vi nästan rikast i värl-
den. Nu ligger vi under genomsnittet för utvecklade
industriländer.
Detta ser man både i fråga om jobben och i fråga
om välfärden. Det antal människor som i dag, hösten
1997, har ett arbete är rekordlågt. Antalet människor
som har en lön att leva på är i dag 74 000 mindre än
för ett år sedan och 64 000 mindre än vid regerings-
skiftet 1994. Det är dessutom mindre än varje tidigare
år ända tillbaka till 1974. Man får gå tillbaka ända till
Olof Palmes regering i början av 70-talet för att finna
så dåliga sysselsättningssiffror som i dag. När jag
berättar om det på högskolor och gymnasier - jag var
på Mitthögskolan i Sundsvall i måndags - blir ung-
domarna förfärade. Det symboliserar ju nästan stenål-
dern för dem. De var inte ens födda då.
Dessa ungdomar är inte heller imponerade av det
som erbjuds i dag; sådan här bokstavsysselsättning -
ALU, API, AMU, OTA, OSA och allt vad det heter.
Vad de vill ha stavas j-o-b-b: jobb.
När så få människor som i dag har en lön att leva
på, fungerar inte heller den svenska välfärden. Skatte-
basen gröps ur. Pengarna går åt till a-kassa och soci-
albidrag när de bättre skulle behövas för vården, om-
sorgen och skolan. Gamla människor vågar inte lita på
att pensionen eller äldreomsorgen fungerar. Barnen
får inga skolböcker, och katastrofalt många lämnar
skolan med underkända kunskaper.
Detta är ett enormt misslyckande. Den som är ar-
betslös är inte fri.
Hur har det då blivit så? Ingen har ju önskat det.
Jag tror att en grundläggande orsak är brister i verk-
lighetssynen. Alldeles för många har tittat på verklig-
heten med skygglappar. Alldeles för många har inte
velat se de dynamiska förändringarna i omvärlden.
Man har inte velat se att de ekonomiska förutsättning-
arna har förändrats i grunden och att detta ställer nya
krav - men också skapar väldigt många nya möjlighe-
ter.
Under 70-talet höjde vi i Sverige både skatter och
offentliga utgifter i rasande takt. Mängder av arbets-
marknadsregleringar infördes - allt i bästa välmening,
men helt i otakt med omvärlden. Under 80-talet fick
vi nya devalveringar och en våldsam inflationseko-
nomi med uppblåsta fastighetsvärden, låneexpansion
utan like och spekulationsbubblor. Dåvarande rege-
ringar brydde sig inte om att omvärlden hade gått
över till låginflationspolitik, utan Sverige fortsatte
med pris- och lönespiraler, osäkerhet om energi, osä-
kerhet om relationerna till EG. Resultatet blev ganska
dåligt. Investeringar och jobb flyttade utomlands, och
människor fick ingen välståndsökning.
I slutet av 80-talet kom sedan kriserna slag i slag.
Våren 1989 var det kris. Våren 1990 var det både
ekonomisk kris och regeringskris. Hösten 1990 var
det ny kris. Många minns förmodligen Stig Malms
berömda uttalande om den socialdemokratiska riks-
dagsgruppen som "skållade råttor". När jag tillträdde
som finansminister hösten 1991 var ekonomin i fritt
fall. 3 500 arbeten försvann varje vecka, vecka ut och
vecka in. Hösten 1992 var det dags igen med akut
krishantering och kronförsvar, och i dag för exakt fem
år sedan tvingades Riksbanken överge den fasta kron-
kursen.
Den borgerliga regeringen fick på sitt bord att
hantera flera kriser. Det var budgetkris, finanskris och
sysselsättningskris. Det var ett mycket rejält tilltaget
städbeting. Vi avvärjde finanskrisen. Vi påbörjade
saneringen av budgeten under aktivt motstånd från
den socialdemokratiska oppositionen. Av 90 miljarder
i budgetförstärkningar sade Socialdemokraterna då
nej till 60 miljarder. De bedrev i övrigt en våldsam
överbudspolitik med fördubblade infrastrukturpro-
gram och ofinansierade skattesänkningar. Vi lyckade
bäst med jobben. Det fria fallet hejdades. Vid rege-
ringsskiftet 1994 hade arbetsmarknaden vänt, så att
nya arbeten tillkom i ganska snabb takt. 2 000 nya
arbeten tillkom vecka för vecka, vecka ut och vecka
in.
Budgetsaneringen har fortsatt. Det hade ju varit
nödvändigt för varje regering. Men tyvärr har den
fortsatt på ett sätt som har förstört arbetsmarknaden
och företagens expansionsmöjligheter. Det är en so-
cialdemokratisk myt att budgetsanering bara kan ske
på exakt det sätt som de har gjort det på. I själva
verket finns det mängder av kombinationer av skatter
och utgifter som ger samma saldoeffekt. Det är fak-
tiskt inte särskilt svårt att sanera budgeten genom att
höja skatter. Men det bygger på att man inte förstår,
eller inte bryr sig om, de negativa effekterna av detta
på företagsklimatet och därmed på jobben, skatteba-
sen och välfärden. Det svåra är att sanera budgeten
och samtidigt skapa bra företagsklimat och nya arbe-
ten. Där har tyvärr Socialdemokraterna misslyckats.
Nu kan man läsa - i statsministerns nya bok eller i
dagens betänkande från finansutskottet - att regering-
en och Centern anser att krishanteringen är över.
Ekonomin är fixad. Nu väntar sju feta år. För mig är
det obegripligt och ganska hemskt att någon kan påstå
att ekonomin är i ordning när mer än en halv miljon
människor saknar arbete, saknar en lön att leva på.
Arbetsmarknaden är en central del av ekonomin, och
obalansen på arbetsmarknaden är en varböld i samhäl-
let. Den här bölden riskerar att spricka, och ut kan
välla ett oliberalt samhälle med sociala konflikter,
missbruk, kriminalitet och främlingsfientlighet, ett
samhälle där samhällskittet har stelnat och spruckit,
och där misstron ökar mellan förtroendevalda och
medborgare.
Fru talman! Under dessa år av krishantering har
förvisso många reformer genomförts. Det handlar om
viktiga strukturella reformer: skattereformen, EU-
medlemskapet, delar av socialförsäkringarna, pen-
sionsreformen, längre mandatperiod och ny budget-
process. Nu är det också på gång med självständig
riksbank. Det är slående att ingen av dessa strukturre-
former har initierats av Socialdemokraterna. Ingen av
dessa reformer har initierats av Socialdemokraterna.
Skattereformen drevs fram efter åratal av tjat från
främst Folkpartiet men också andra. Beslutet att ansö-
ka om EU-medlemskap tillkom som en oplanerad
bisats i ett krispaket hösten 1990 - också det efter
flera års agitation från Folkpartiet. Överdrifterna i 80-
talets socialförsäkringar påtalades länge av alla de
borgerliga partierna innan något skedde. Bristerna i
ATP och behovet av en pensionsreform har uppmärk-
sammats av de borgerliga partierna under lång tid. För
Folkpartiets del kan man gå ända tillbaka till min
pappas tid på 50-talet. Arbetsmarknadsreglerna änd-
rades ju en aning av den borgerliga regeringen under
våldsamma protester från Socialdemokraterna. I fråga
om mandatperioden hade partierna länge blockerat
varandra. Den nya budgetprocessen var Socialdemo-
kraterna skäligen ointresserade av ända tills de kom i
regeringsställning. Den snabbaste omsvängningen
gäller förmodligen Riksbankens självständighet. Där
tog det "bara" fyra år för lappkastet.
Inte nog med att ingen av dessa viktiga reformer
har initierats av Socialdemokraterna. När möjlighet
har erbjudits har instinkten lett dem att ta ett par steg
tillbaka. Så verkar det vara även i dag. Instinkten -
eller möjligen de socialdemokratiska värderingarna -
leder inte fortsatt framåt utan bakåt.
Det är tydligast när det gäller skattereformen med
ny marginalskatt på över 50 % och återinförd bris-
tande likformighet genom dubbelbeskattning av
risksparande - för att inte tala om det pinsamma hat-
tandet med förmögenhetsskatten. Regleringarna på
arbetsmarknaden återinförde man så snabbt som möj-
ligt. Bristen på förankring av EU-medlemskapet leder
i dag till total passivitet och till en ganska förskräck-
ande brist på demokratiskt ledarskap i fråga om fort-
sättningen, nämligen valutasamarbetet EMU.
Instinkten att backa, eller om man så vill oförmå-
gan att göra upp med gamla myter, syns också tydligt
i pensionsreformen. Ännu tre år - tre år - efter riks-
dagens principbeslut, har inget ytterligare skett. Det är
tydligen väldigt få socialdemokrater som vågar ifrå-
gasätta myten om ATP:s förträfflighet.
Fru talman! Jag har läst det som olika ledande so-
cialdemokrater har skrivit om sju feta år. Jag skulle
vara mycket försiktig med att utlova sju feta år om jag
vore Jan Bergqvist eller Erik Åsbrink. För det första
är svensk ekonomi i dag långt ifrån i gott skick. För
det andra sker det i vår omvärld, inte minst i Sydost-
asien, en utveckling som kan bli rejält oroande. Den
svenska ekonomin är ganska skör. Våra offentliga
finanser är mycket konjunkturkänsliga. De går upp
och ned som en jojo med aktiviteten i ekonomin. Och
massarbetslöshet har vi ju redan. Vi borde nu använda
den uppgång som vi just nu ser till skyndsamma
strukturreformer. Det kan ju gå sämre - kanske riktigt
illa - i Asien, och världens ekonomier är i dag så
sammanlänkade att det med nödvändighet skulle få
ganska dystra återverkningar här hemma.
De strukturella bristerna i Sverige i dag syns allra
tydligast på arbetsmarknaden och i skattepolitiken.
Det är alltså där som behovet är störst av skyndsamma
reformer och förbättringar. Jag har redan nämnt den
historiskt dåliga utvecklingen av jobben. Nu gläder
sig regeringen åt att antalet nya lediga platser ökar.
Det må vi alla göra. Det är roligt. Men de lediga plat-
serna är tyvärr klart färre nu än vad de var så sent som
under 1994. Och det tycks också bli allt svårare att
tillsätta även detta mindre antal lediga platser. Antalet
lediga platser som kvarstår och som inte har blivit
tillsatta ökar. Under t.ex. 1994 motsvarade de lediga
platser som man inte kunde tillsätta 35-40 % av de
nya platser som så att säga droppar in. Nu har antalet
lediga platser som man inte klarar av att tillsätta ökat
till 55-60 %. Vid ett givet antal lediga platser lyckas
man i dag allt sämre att para ihop de nya jobben med
arbetssökande, detta trots att vi under hela 90-talet,
även den regering som jag var med i, har spenderat ca
30 miljarder kronor om året av skattebetalarnas peng-
ar på olika arbetsmarknadspolitiska insatser för unge-
fär 200 000 människor varje år. Det finns också andra
tecken på flaskhalsar och brist på kompetent personal
som bekräftar denna bild av en allt sämre fungerande
arbetsmarknad, trots att arbetslösheten är 11-12 %.
Lönebildningen är ett annat sorgebarn, där ingen-
ting har gjorts för att undanröja problemen. Det gäller
inte bara den genomsnittliga löneökningstakten, som
många nu uppmärksammar, utan det gäller lika
mycket utvecklingen av de relativa lönerna för olika
människor och olika yrkesgrupperingar. Det kommer
att behövas ganska omfattande strukturella ingrepp
för att skapa den flexibilitet på arbetsmarknaden och i
lönebildningen som är nödvändig i en dynamisk och
internationaliserad ekonomi. Inte minst för att de
utbildningsinsatser som görs skall ge resultat krävs
det att utbildning lönar sig. Då måste både löner och
skatter premiera utbildningsinsatser. Så sker tyvärr
ännu inte.
Skattepolitiken är ytterligare ett sorgebarn. Under
de senaste åren har utvecklingen faktiskt gått i allde-
les fel riktning, med höjda skatter på nästan allting.
Varje förslag till sänkt skatt har mötts med ogillande
under mantrat: Nej till ofinansierade skattesänkningar.
Jag minns för egen del en ordentligt ofinansierad
skattesänkning. Året var 1993, och den nyblivne eko-
nomiske talesmannen Göran Persson lade fram för-
slag om 25 miljarder kronor i ofinansierad sänkt mer-
värdesskatt, trots att vi hade ett riktigt rejält under-
skott redan från början. Det är ju mycket bra att man
nu tar avstånd från den egna oppositionspolitiken,
men det är faktiskt både möjligt och riktigt att sänka
skatter om man samtidigt sänker utgifter. Folkpartiet
föreslår just detta - sänkt skatt på arbete med nästan
30 miljarder kronor för nästa år finansierade med
minskade utgifter med samma belopp. Någonstans i
bakhuvudet på finansutskottets ordförande finns det
tydligen en misstanke om att detta är en både riktig
och klok politik, eftersom man ägnar så stort utrymme
åt att misstänkliggöra finansieringen. T.ex. anser
finansutskottets ordförande, som deltog i skatterefor-
men, att det numera är helt omöjligt att växla mellan
sänkt inkomstskatt och höjda försäkringspremier till
a-kassan på ungefär 10 miljarder kronor, trots att han
själv har varit med om att genomföra en skattereform
som innebar höjningar och sänkningar av skatter på
ungefär 100 miljarder kronor på samma tid. Den egna
förmågan måste ha minskat dramatiskt under de
gångna åren.
Skattepolitiken framöver måste användas för att
stödja en jobbskapande politik. Det betyder sänkt
skatt på arbete, särskilt i tjänstesektorn, där många
jobb kan tillkomma. Där vill Folkparitet sänka ar-
betsgivaravgifterna riktigt rejält. Under senare tid har
EU börjat diskutera en försiktig öppning för lägre
moms på vissa tjänster. Det borde verkligen anammas
och drivas med kraft av den svenska regeringen. Men
Erik Åsbrink säger i vanligt ordning: Vi får se. Jag
förstår egentligen inte varför Erik Åsbrink prompt
skall vara med i detta nya Euro-X-rådet, när hans
policy i de flesta ekonomiska sammanhang tycks vara
just ett mera passivt vänta och se. Jag noterar att so-
cialminister Margot Wallström är mer öppen för lägre
skatt på vissa tjänster för pensionärer. Erik Åsbrink
borde därför ta ett kort samtal med henne.
Fru talman! I mina optimistiska stunder tror jag att
Erik Åsbrink, kanske t.o.m. Jan Bergqvist, gärna
skulle vilja sänka någon liten skatt. Erik Åsbrink vet
nog precis lika väl som jag att nästan varenda enskild
skatt har snedvridande effekter. Då är det helt obe-
gripligt att påstå att summan av alla dessa snedvri-
dande skatter inte skulle vara snedvridande. Summan
måste ju vara mycket mer snedvridande. Men rege-
ringen har svårt att finna en finansiering. Jag tror
faktiskt inte att man numera kommer någon vart ge-
nom att höja en skatt och sänka en annan. Den vägen
är i allt väsentligt uttömd. Det är också uppenbart att
regeringen har kommit till vägs ände i fråga om ut-
giftsminskningar som den själv kan komma på.
Jag har därför ett förslag. Tillsätt en stor utgiftsut-
redning som skall gå igenom vad den offentliga sek-
torn skall ägna sig åt. Man kan gå igenom allt som
ombesörjs med offentliga utgifter i dag och ställa tre
frågor: Skall detta problem lösas genom offentliga
insatser? Ja eller nej. Skall det skattefinansieras? Ja
eller nej. Skall det i så fall vara offentlig produktion?
Ja eller nej. Varje gång en sådan fråga besvaras med
nej får man en ingång till minskade offentliga insat-
ser. En fjärde fråga skulle kunna vara om dagens s.k.
socialförsäkringar skall vara skattefinansierade för-
delningssystem eller riktiga försäkringar. Vi i Folk-
partiet har lagt fram förslag på socialförsäkringsom-
rådet som med fördel kan ingå som underlag för en
sådan större utgiftsutredning där ett inslag är riktiga
försäkringar.
Jag skall erkänna, fru talman, att jag ångrar att jag
inte själv tillsatte en sådan utredning när jag var fi-
nansminister. Om Erik Åsbrink nu tar chansen och
gör det snabbt kan han förutom att göra något bra
faktiskt också vederlägga mitt påstående att Social-
demokraterna aldrig tar några initiativ till viktiga
strukturförändringar. Jag bjuder på det. Om han inte
vågar eller inte vill blir det väl en kommande borger-
lig regering som får ta detta initiativ också. Men jag
tycker att Erik Åsbrink skall ta chansen.
Till sist. Det har förvisso hänt väldigt mycket po-
sitivt också, även på arbetsmarknaden. Det växer ju
fram mängder av nya arbetsformer, nya kontraktsfor-
mer, och människor tar i allt högre grad egna initiativ.
Det sker i viss mån vid sidan av regelsystemen där
många hittar nya former för att gå runt dessa. Det är
viktigt att de politiska spelreglerna, de politiska la-
garna, i framtiden inte bromsar en sådan utveckling
utan i stället övergår till att sätta mer rimliga ramar.
Fru talman! Jag vill ta tillfället i akt och tacka fi-
nansministern och mina kamrater i finansutskottet för
väldigt många trevliga och stimulerande, och ibland
litet heta, debatter här i kammaren. Jag hoppas på att
få tillfälle att avlyssna en spännande debatt också
framöver.
Jag måste säga att jag känner ett visst vemod när
jag tänker på att det här är den sista finansdebatten
som jag får stå här i riksdagens talarstol. Det har varit
en för mig väldigt stimulerande, spännande och trev-
lig tid. Tack skall ni ha!
(Applåder)