Fru talman! Anne Wibble, det har inte alltid varit
roligt. Jag uppskattar dig mycket mera som människa
än jag uppskattar den politik som du står för. Skillna-
den är, vill jag säga, mycket stor.
Det, tror jag, viktigaste förslaget i dagens budget-
debatt handlar om 282 miljoner kronor till barn som
går i skolor i särskilt utsatta områden. Jag har läst de
flerpartimotioner som har skrivits om barnens rättig-
heter. I en sådan motion upptäckte jag ett antal ganska
förfärande sifferuppgifter. I genomsnitt begår 5 barn
under 15 år självmord. Om jag minns rätt är det mer
än 50 barn mellan 15 och 19 år som begår självmord.
Bland pojkar är det 4 % som har försökt begå själv-
mord. Motsvarande siffra för flickor är 9 %.
Jag kom att tänka på min faster som häromåret
fyllde 90 år. Efter ett långt liv som lärare tyckte hon
sig ha kunnat se vilka barn - hon talade om de osynli-
ga barnen - som senare i livet skulle fara illa. Det
kunde man se mycket tidigt, redan i första klass.
När jag går runt i min hemstad, som jag tror är en
av Sveriges mest segregerade städer, upplever jag de
mycket stora skillnaderna på olika skolor. Föräldrar-
nas inkomster är i vissa stadsdelar mer än dubbelt så
höga som inkomsterna för föräldrar i andra stadsdelar.
Det är mycket stora skillnader när det gäller det antal
barn som kommer från hem med sociala problem och
andelen invandrare och flyktingar, med de problem
som det då självklart handlar om. Jag tänker på un-
dervisningen i svenska, hemspråk osv.
Jag påstår inte att det finns ett enkelt samband
mellan detta med självmord och ekonomiska problem.
Det handlar om betydligt djupare problem. Det är inte
lätt att hitta de barn som behöver mera stöd; det påstår
jag inte. Däremot påstår jag att det faktiskt också
handlar om pengar. Trots den vårddebatt som vi har
haft - vården är naturligtvis en oerhört viktig fråga -
påstår jag att det är barnen och grundskolan som är
allra viktigast. Det gäller att vi kan förse detta område
med mera pengar.
Jag tror att man kan tala om två huvudvägar när
det gäller den ekonomiska politiken och politiken
allmänt.
Den ena vägen, som jag vill stå för, handlar väl-
digt mycket om just barnen och framtiden. Vi som
står för den vägen vill bygga om det här samhället så
att det blir ett kretsloppssamhälle. Det handlar också
om jämlikhet. Det här är kanske de allra viktigaste
kännetecknen.
Den andra vägen upplever jag i hög grad som
uppgivenhetens väg. Man säger: För att det här sam-
hället skall kunna konkurrera med andra nationer, för
att våra företag skall kunna konkurrera med andra,
måste vi låta de starka - både barnen och de vuxna -
få ökade resurser och sänkta skatter så att de får ett
starkare utrymme för utveckling och skapande. Då
tvingas också de svaga att anpassa sig till detta och
acceptera lägre löner, sämre arbetsförhållanden och
en lägre grad när det gäller fackliga rättigheter.
På kort sikt är säkert den andra vägen bättre, åt-
minstone materiellt, för kanske två tredjedelar av
befolkningen, ja, kanske för en ännu större del av
befolkningen. Men på lång sikt är den här vägen,
hävdar jag, mot ännu större klasskillnader en dålig
väg också för den stora majoritet av dem som har det
relativt gott ställt i vårt samhälle.
I morgon möts regeringscheferna i Luxemburg.
Också där kommer man att diskutera två vägar. I en
alldeles utmärkt liten skrift som LO har gett ut talas
det om två vägar. Man talar om investeringsvägen och
om sparvägen - vänsterns väg och högerns väg.
Ibland riktas det anklagelser mot oss i Vänstern - vi
skulle vara nationellt inskränkta i vår EU-kritik. Men
vi anser att vi är en del av den mycket starka rörelse
som nu finns runt om i Europa och som kräver just
investeringsvägen, alltså samarbete mot arbetslöshe-
ten.
Det stora problemet med LO:s lilla skrift, liksom
bland er i denna kammare, som talar för investerings-
vägen, att det nu är sysselsättningen som gäller, är att
man inte riktigt tycks ha förstått att den ekonomiska
och monetära unionen faktiskt i stora stycken innebär
motsatsen. Det är inskrivet i reglerna för den nya
centralbanken att den här typen av aktiv efterfrågesty-
rande ekonomisk politik inte får föras.
Bo Lundgren företräder EMU-vägen, sparvägen, i
dagens debatt. I morse läste jag den moderata parti-
motionen och hittade då en passus som jag väldigt
gärna skulle vilja få förklarad av Bo Lundgren. Man
uttrycker en rädsla för att arbetslösheten faller under
6 %. Man hävdar nämligen att 6 % öppen arbetslöshet
är något som ekonomerna brukar kalla för jäm-
viktsarbetslöshet. I den moderata motionen utmålas
de stora faror som skulle finnas om vi kom under 6 %
arbetslöshet. Detta är ett uttryck just för det tänkande
som präglar EMU. Bo Lundgren är en god pedagog,
så jag förutsätter att han kan förklara vad moderaterna
egentligen menar här - jag ser att Bo Lundgren har
anmält sig på talarlistan. Tala också gärna om vad
Carl Bildt egentligen menade när han talade om en
folkomröstning om EMU 1999. Har ni backat? Vad
menar ni egentligen? Det har varit ganska så dunkelt
på senare tid.
Finansminister Erik Åsbrink vill gärna betala av
på statsskulden. Med en viss inflationstakt, kanske ett
par procent, har vi ju automatiskt en nedskrivning av
statsskulden. Men finansministern är inte nöjd med
det. Han vill ha rejäla avbetalningar på statsskulden.
Det vill också vi. Det kan jag försäkra. Det är utmärkt
bra om vi kan få ned statsskulden. Däremot säger i vi
i vår motion att sysselsättningen måste gå före. Vi
måste först se till att arbetslösheten kommer ned i
minst 4 %, helst lägre, innan vi börjar med de rejäla
betalningarna.
Nu skriver utskottsmajoriteten - och jag antar att
också finansministern håller med om det - att Väns-
terpartiets linje är vägen bakåt. Men ni hade ju fram-
tidskongressen. Var det inte så ni kallade er partikon-
gress? Det som hände på den partikongressen var att
er partistyrelse hade föreslagit formuleringar om må-
let att betala av på statsskulden som stod för sig själv.
Kongressen beslöt mot partistyrelsens vilja att införa
just exakt de formuleringar som också Vänsterpartiet
har i sin motion, nämligen att sysselsättningen är ett
överordnat mål. Det är ingenting annat som vi har
gjort.
Menar ni att i och med att framtidskongressen
fattade det beslutet blev plötsligt framtidskongressen
en bakåtkongress? Jag kom att tänka på kommunsty-
relsens ordförande i Göteborg, Göran Johansson, som
någon gång självkritiskt sade: Vi går med röven före
in i framtiden. Är det vad ni menar? Vad menar ni
egentligen? Bara för att vi gör precis som er s-
kongress beslöt menar ni att vi går bakåt. Det är för
mig ganska svårbegripligt.
Jag läste i någon samtalsuppteckning att Erik Ås-
brink vände sig kraftfullt mot arbetstidsförkortning
som ett medel att få ned arbetslösheten. Jag känner
väl till de ekonomiska analyser om vad som händer
om man sänker arbetstiden utan att göra någonting
annat och alla de konsekvenser som det får för företag
och kommuner. Jag känner väl till de analyserna.
Jag undrar om Erik Åsbrink över huvud taget har
försökt att sätta sig in i de förslag och skrifter som
exempelvis vi i Vänsterpartiet har där vi diskuterar
möjligheten att genom ekonomisk politik göra det mer
lönsamt att nyanställa i stället för att ha dessa enorma
övertidsuttag som i dag slår alla rekord.
Varför kan Erik Åsbrink inte ge sig in i en seriös
debatt om hur vi med hjälp av olika former av eko-
nomiska styrmedel skall göra det lönsamt för företag,
kommuner och samhället att flytta arbetstid? Det
handlar inte om att arbeta totalt mindre, utan det
handlar snarare om att arbeta totalt mer, men att om-
fördela arbetstiden.
Fördelningspolitiken är för oss en hjärtefråga. Vi
har fortfarande mycket svårt att förstå hur vi kan ha
råd att sänka inkomstskatten med ungefär 5 000 kr för
exempelvis alla oss som sitter i den här salen. Alla
som tjänar över 300 000 kr får en skattesänkning i
och med den mildrade värnskatten. Samtidigt höjs
egenavgiften. Det är en omfördelning åt fel håll.
Så kommer den eviga frågan: Har vi den makten
och klarar vi i den stora internationella globala eko-
nomin med det väldiga kasinohjulet som snurrar allt
fortare att föra någon annorlunda typ av ekonomisk
politik? Jag får ofta den frågan. Kan vi höja skatten
för de riktigt rika? Kan vi behålla förmögenhetsskat-
ten i den allt snabbare kasinoekonomin?
Jag medger gärna att det inte är någon alldeles en-
kel fråga att reda ut. Ändå visar alltfler internationella
studier av olika ekonomier något som kan sammanfat-
tas på ett mycket enkelt sätt: Jämlikhet och demokrati
är samhällsekonomiskt lönsamt och effektivt. Det
ekonomier som åstadkommer rimligare klassklyftor
och mer jämlikhet går i genomsnitt bättre.
Till sist skall jag bara göra en liten notering med
anledning av Göran Perssons lilla bok, som jag inte
har läst färdigt än. Jag fastnade på den sida där det
stod att man hade börjat tala med Centerpartiet redan
nyåret 1994-1995. Ni har tidigare sagt att det var vi
som inte orkade med det vänstersamarbete som då
fanns på hösten. Jag skulle gärna vilja höra Jan
Bergqvist, Erik Åsbrink eller Per-Ola Eriksson säga
någonting om detta. Vad var det egentligen som hän-
de? Finns inte förutsättningar för att vi gemensamt
skall driva en fördelningspolitik, en rättvisepolitik och
gå den investeringsväg som jag har talat om här tidi-
gare?
(Applåder)