Fru talman! Under denna höst har vi än en gång
blivit påminda om att miljöproblemen inte är lösta.
Detta blir faktiskt första gången som ordet miljö
nämns i denna debatt. Det är intressant. När kor bör-
jade dö på Hallandsåsen i somras uppdagades att det
statliga Banverket hade låtit pumpa in hundratals ton
av giftigt tätningsmedel i tunnelbygget genom åsen.
Det visade sig att tätningsmedlet sedan gammalt var
känt för sina miljö- och hälsorisker. Det hade testats
och förkastats i andra sammanhang i Sverige, men
varken Banverket eller tunnelbyggaren Skanska hade
kollat upp det. De hade blint förlitat sig på påståenden
från försäljare på kemiföretaget - ett franskt i detta
fall - om att tätningsmedlet är ofarligt och harmlöst.
Det visade sig också att tillsynsmyndigheterna, dvs.
kommunen, Länsstyrelsen och Naturvårdsverket, inte
heller hade kollat upp någonting av detta. Man hade
inte kontrollerat och inte agerat förrän den dag då
korna började dö.
Denna miljökatastrof blev startskottet för en när-
mare syning av det svenska miljöarbetet. Då upptäck-
te journalisterna och olika fristående debattörer det
som vi från Miljöpartiet påpekat gång på gång bl.a. i
ekonomiska debatter under många års tid, nämligen
att nedskärningarna på svensk miljövård har varit och
planeras bli mycket stora. Naturvårdsverket har sku-
rits bort med en fjärdedel. Länsstyrelsernas miljöen-
heter skärs ned med en tredjedel. Kommunernas mil-
jökontor skärs ned i samma omfattning. Förtvivlade
tjänstemän på länsstyrelser har uttalat att det är helt
omöjligt för dem att utöva en aktiv tillsyn. Man tving-
as helt och hållet att förlita sig på att företagen kon-
trollerar sig själva och har tillsyn över sig själva.
Miljöforskare har protesterat i upprop och gjort utspel
mot neddragningarna, men möter en vägg av oförstå-
else hos de politiska makthavarna.
Fru talman! Den budget som vi nu skall behandla
innebär fortsatta nedskärningar på miljöområdet på
punkt efter punkt på alla nivåer. Denna budget inne-
bär att tillsyn och kontroll försvagas ytterligare. Den
innebär att kunskapsuppbyggnaden bromsas. Den
innebär att sedan länge planerade åtgärder för en
bättre miljö än en gång läggs åt sidan. Den innebär att
de flesta miljömål som riksdagen har beslutat om och
som regeringen i internationella avtal har förbundit
sig att följa inte kommer att kunna förverkligas. Det
innebär att den mycket beska kritik som både Riksre-
visionsverket och Riksdagens revisorer riktat mot
bristerna i miljöarbetet i det närmaste helt nonchale-
ras.
Vi i Miljöpartiet accepterar inte dessa vettlösa
nedskärningar. Utgifterna för miljöarbetet i den statli-
ga budgeten är i själva verket en av de allra minsta
posterna, men skall alltså drabbas av de allra största
procentuella nedskärningarna.
Det är också märkligt att Centerpartiet, som ibland
försöker kalla sig för ett grönt parti, ställer upp på en
sådan politik. Det är för oss i Miljöpartiet obegripligt
att en regering som ändå lärt sig tala vackert om mil-
jön och som faktiskt gjort en del bra utspel när det
gäller att stödja Agenda-21-arbetet i kommunerna
osv. nedlåter sig till att slakta stora delar av det
grundläggande miljöskyddet.
Vi i Miljöpartiet kräver i stället ökade satsningar
på miljöskydd, på miljöforskning, på miljösanering,
på skydd av hotad natur och framför allt på långsikti-
ga investeringar för att bygga bort miljöproblemen i
framtiden.
Fru talman! För de flesta är miljön ett marginellt
problem. Att ingen hittills i debatten har nämnt ordet
visar vilken betydelse man tillmäter miljön i den eko-
nomiska politiken. Det är ett marginalproblem, det är
ett restproblem som man fixar vid sidan om och som
man helst inte skall bråka om, som man helst inte
skall politisera.
Vi hörde i den speciella debatt om Hallandsåsen
som vi hade här i riksdagen för någon vecka sedan
hur alla partier utom Miljöpartiet och möjligen Väns-
terpartiet försökte få det till att det inte var någon
partiskiljande fråga. Man sade: Vi är överens. Men
nej, vi är inte överens med er andra om att man skall
skära ned på det här sättet.
Vi i Miljöpartiet håller inte med om att den eko-
nomiska politik som nu förs är bra för miljön och
därmed bra för ekonomin på lång sikt. Ekonomi är
nämligen miljö på lång sikt. Med en förstörd miljö,
vilken ekonomi har vi då? Med förstörda naturresur-
ser, vilken ekonomi har vi då? Med en ständigt ökan-
de miljöskuld, vilken ekonomi har våra barn och
barnbarn då?
Fru talman! Den växande miljöskulden är ett ut-
tryck för ett ekonomiskt systemfel. Miljöskulden
växer, enligt en statlig utredning från 1992, med minst
7 miljarder per år. Ingenting har hänt sedan dess som
tyder på att utvecklingen skulle ha brutits. Nedskär-
ningar på miljöområdet gör det tvärtom troligt att
miljöskulden växer ännu snabbare i dag. Den eko-
nomiska tillväxten tar nu åter fart, och ekonomin
växer i de traditionella beräkningarna och beskriv-
ningarna. Men om man justerar nationalräkenskaper-
na för de växande miljöproblemen får vi en annan
bild.
Stockholms internationella miljöinstitut publicera-
de 1996 en rapport om den svenska miljöjusterade
bruttonationalprodukten. Man gjorde på samma sätt
som man gjort för sex andra OECD-länder. Det är en
internationellt ganska vedertagen metod, inte perfekt
men ändå väldigt intressant i det här sammanhanget.
Man har tittat på utvecklingen i Sverige från 1950 till
1992 och då justerat BNP-siffran med vad det kostar i
form av miljöskuld att man släpper ut avfall, luftföro-
reningar och vattenföroreningar, dvs. att man förbru-
kar naturresurser i högre takt än vad de återvinns.
Studien visar att vi i Sverige inte har haft någon
ekonomisk tillväxt sedan ungefär 1980. Sedan dess
har faktiskt den ekonomiska kakan i själva verket
krympt, om vi tar hänsyn till miljöeffekterna. Vi har
alltså enligt den här rapporten mindre att röra oss med
i dag än vi hade 1980, om vi tar hänsyn till miljöef-
fekterna.
Vi i Miljöpartiet har upprepade gånger visat på
den här negativa utvecklingen och begärt att regering
och riksdag åtminstone skall göra en seriös analys av
den ekonomiska utvecklingen också ur ett miljöpers-
pektiv. Vi har i det sammanhanget varit väldigt
mycket av en ensam röst i öknen. Miljö är ju inte
ekonomi för de flesta i den här kammaren.
Det gäller den borgerliga oppositionen i minst lika
hög grad. Lyssna på Bo Lundgrens anförande i dag!
Vad hade han att säga om det faktum att ungefär en
tredjedel av naturresurserna på den här planeten är
utplånade? Ingenting! Det problemet finns inte. Han
säger ingenting om det faktum att alla analyser som
gjorts av miljöskuld, miljöjusterad BNP och liknande
för svensk del visar på ökade problem och ökade
kostnader i framtiden, att vi i framtiden kommer att ha
mindre att röra oss med.
I det här sammanhanget är det alltså ingen större
skillnad mellan de två blocken, och det är ju ett gi-
gantiskt problem för svensk ekonomi i framtiden. Det
betyder att det finns en förkrossande majoritet för en
fortsatt urgröpning av den ekonomiska basen, nämli-
gen miljön.
Fru talman! Det är ett grundläggande strukturfel i
svensk ekonomi att miljöskulden tillåts växa. Detta
illustreras av skattesystemets utformning. Vi har en
väldigt låg skatt på ändliga naturresurser, på energire-
surser och på utsläpp och avfall som skadar miljön
och medför miljökostnader. Samtidigt har vi skyhöga
skatter på arbete. Sedan förvånas man över att det blir
arbetslöshet! Det borde man inte bli förvånad över.
Skattesystemets utformning innebär att det i regel är
kortsiktigt lönsamt att slösa med energi, förbruka
ändliga naturresurser och släppa ut avfall och miljö-
och hälsoskadliga produkter.
En första åtgärd borde vara att successivt växla
lägre skatter på arbete mot högre skatter på miljö och
energi. Vi i Miljöpartiet föreslår en sådan skatteväx-
ling. Vi har lagt fram ett konkret, väl genomarbetat
förslag. Vi har drivit fram att man skall utreda detta,
och utredningen var färdig tidigare i år. Men rege-
ringen gör ingenting.
Om man genomför en skatteväxling innebär det
inte bara att det blir dyrare att fördärva miljön, att
man styr bort investeringar som förstör vår gemen-
samma naturresurser, som förstör miljö och orsakar
miljökostnader. Det innebär också att arbetskraften
blir billigare, och det innebär i sin tur att tjänstenä-
ringar gynnas, i både offentlig och privat sektor. Det
medför att fler jobb skapas, och vi kommer in i en
positiv ekonomisk spiral. I nästa debattrunda, om
skattepolitiken, kommer vi att gå in mer på just den
frågan.
Fru talman! Massarbetslösheten har bitit sig fast i
Sverige. Den socialdemokratiska regeringens löfte att
avskaffa massarbetslösheten har inte kunnat uppfyllas
med den politik som regeringen för. Vi vet vad den
borgerliga oppositionen åstadkom under förra man-
datperioden. Det är bara att konstatera att de står
handfallna.
Regeringen hoppas på att högkonjunkturen skall ta
fart, att den sedan skall bli permanent och att den
höga tillväxten skall ge fler jobb än vad vi erfaren-
hetsmässigt vet att den gjort tidigare under 90-talet.
Det här är förhoppningar som med allra största san-
nolikhet kommer på skam. Det är ett räknestycke som
är bedrägligt. Det finns ingen anledning att tro att det
kommer att kunna gå på det sättet. Självfallet kommer
konjunkturen att svänga nedåt igen efter ett eller två
år. Inte kan man räkna med att den fastnar på den
högsta nivån. I och med den fortsatta tekniska ut-
vecklingen, globaliseringen, den ökade konkurrensen,
osv. ger tillväxt inte heller på samma sätt jobb.
Då kommer den logiska slutsatsen, nämligen att
man för att få ned arbetslösheten också måste sänka
arbetstiden, samtidigt som man sänker arbetskrafts-
kostnaden genom att sänka skatten på arbete. Efter-
som produktivitetsutvecklingen, effektiviteten, ökar så
bra att vi får större ekonomisk nytta för varje insatt
arbetstimme, kommer fler att bli arbetslösa om vi som
arbetar fortsätter att arbeta lika många timmar, såvida
man inte har en oerhört hög ekonomisk tillväxt, vilket
naturligtvis är orealistiskt att förvänta sig.
För att få ned arbetslösheten till hälften föreslår vi
i Miljöpartiet att skatten på arbete sänks, samtidigt
som arbetstiden förkortas till 35 timmar per vecka.
Det skulle ge minst 200 000 nya jobb till sekelskiftet.
Den nuvarande 40-timmarsveckan har vi haft i mer än
15 års tid, trots att produktivitet och effektivitet har
ökat i både näringsliv och offentlig sektor under hela
den tiden.
Arbetslösheten skapar snabbt ökande sociala
klyftor. Den ökar utslagningen av ungdomar och
invandrare. Den slår hårt mot barnfamiljerna och
barnen. Den ökar de ekonomiska klyftorna i samhäl-
let. Den leder till ökade sociala problem, där inte
minst just barnen kommer i kläm.
Men denna massarbetslöshet är ingen naturnöd-
vändighet. Den är skapad av en felaktig ekonomisk
politik. Den är skapad av att några av oss skall jobba
väldigt mycket och betala höga skatter, medan några
av oss inte skall jobba alls utan leva på bidrag. Det är
en underlig fördelning man har skapat. Den är en
omvänd fördelningspolitik att bita sig fast vid 40-
timmarsveckan, och det gör att vissa inte alls får delta
i produktionen utan skall vara helt beroende av bi-
drag, medan andra skall jobba desto mer och betala
höga skatter.
Det är egentligen en ganska obegriplig politik.
Men det är faktiskt den som Socialdemokraterna står
för i dag. Och vad jag förstår är det också till stor del
den som den borgerliga oppositionen står för. Ni vill
ju inte heller sänka arbetstiden, säger ni. Ni tror att
40-timmarsveckan är en naturlag.
Fru talman! Saneringen av de offentliga finanserna
har varit nödvändig för att vända en katastrofal ut-
veckling med enorma budgetunderskott och explode-
rande statsskuld. Det har också varit nödvändigt att
göra denna sanering fort för att minimera skadorna på
svensk ekonomi. Proportionen mellan skattehöjningar
och besparingar har också i stort sett varit riktig,
tycker vi. Men särskilt besparingarna borde ha gjorts
annorlunda när det gäller fördelningen, och det är hög
tid att justera det nu.
Jag har redan tagit upp det galna i besparingarna
på miljösidan. Men dessutom har kommuner och
landsting drabbats oerhört hårt av besparingspoliti-
ken, främst genom att man har undandragit deras
skatteunderlag. Nu har regeringen backat och börjat
återföra en del, men än så länge är det ett nollsum-
mespel. Vi anser att ytterligare minst 3 miljarder
borde återföras till kommuner och landsting redan
nästa år. Det bör ökas till 5-6 miljarder år 1999 och
uppemot 7 miljarder år 2000. Vi har ett sådant förslag
i dagens betänkande. Det är ett minimikrav för att vi
skall kunna klara äldreomsorgen, vården och grund-
skolan i framtiden. Det är kommunerna som står för
kärnan i välståndet, och den skall prioriteras - också
när vi sparar.
Fru talman! Vi står naturligtvis bakom alla de re-
servationer vi har lagt till dagens betänkande, men jag
vill särskilt yrka bifall till reservationerna 3, 7, 25 och
31.
(Applåder)