Herr talman! I mitt inledningsanförande tryckte
jag väldigt hårt på det faktum att man dramatiskt drar
ned på miljöområdet och att man inte tar hänsyn till
den ökning som vi har av miljöskulden i Sverige.
Dessutom lyfte jag fram den betydande kritik som
kommit från Riksrevisionsverket, Riksdagens reviso-
rer m.fl. mot hur staten sköter miljöpolitiken. Man
uppfyller inte de miljömål som riksdagen har slagit
fast.
När jag gjorde detta insåg jag naturligtvis att jag
riskerade att hamna i en ökenvandring. Ingen vill
diskutera det här. Jag fick ett litet bemötande från
Anne Wibble, men det var det minsta möjliga. Jan
Bergqvist, socialdemokraterna, har gått förbi det med
tystnad. Tystnad är ordet, och Hallandsåsen består.
Jag tycker att detta är sorgligt. Det är ett systemfel
i svensk ekonomi att man systematiskt ökar miljö-
skulden och systematiskt tömmer de ändliga naturre-
surserna. Detta är inte hållbart, varken ekonomiskt
eller på något annat sätt. Jag tycker att det finns skäl
för socialdemokratin att tänka litet mer, att inte bara
lära sig en och annan vacker fras utan också lägga
fram en politik som leder till en minskad miljöskuld.
Jan Bergqvist talade vackert om solidaritet. Det
får mig att tänka på neddragningarna på biståndet och
å andra sidan de i stort sett motsvarande anslagen till
militären. Om Sverige skulle ha minskat försvarsutgif-
terna i samma grad som resten av Europa sedan järn-
ridån föll skulle vi ha haft ungefär 10 miljarder till att
röra oss med. Det överstiger vida vad som skulle ha
behövts för att bibehålla enprocentsmålet. Det skulle
inte ens kosta hälften av det beloppet.
Var finns solidariteten? Er politik innebär faktiskt
att ni satsar på militären och drar ned på biståndet.