Fru talman! På den socialdemokratiska valupptak-
ten i måndags deklarerade Göran Persson att krisen är
över. Ändå saknar var femte invånare i Sverige i ar-
betsför ålder arbete. Och om man jämför situationen i
oktober i år med hur den var i mars 1996, när Göran
Persson tillträdde som statsminister, har antalet sys-
selsatta minskat med 101 000 personer.
Att den öppna arbetslösheten har minskat under de
senaste månaderna beror därför inte på att nya arbeten
har vuxit fram. Det är en följd av att arbetslösa i ut-
bildning inte räknas med i statistiken och att åtgärder
som syftar till en förtida avveckling av arbetskraft har
inletts.
Under ett år har antalet sysselsatta minskat med
74 000 personer. Genom dessa åtgärder har samtidigt
arbetskraften minskat med 115 000 personer. Lägger
man samman detta så minskade den öppna arbetslös-
heten trots att jobben i själva verket är färre.
Regeringen har således grundligt misslyckats när
det gäller den uppgift som man själv har betecknat
som den viktigaste. I regeringsförklaringen hösten
1994 beskrev socialdemokraterna effekterna av en
fortsatt hög arbetslöshet:
"Arbetslösheten skär som en kniv genom det
svenska välfärdssamhället. Alla drabbas av arbetslös-
heten, inte bara de arbetslösa. Får massarbetslösheten
fotfäste kommer välfärden att undermineras."
Det är lika sant i dag som det var 1994. Regering-
ens misslyckande är ett svek mot de tusentals och åter
tusentals människor som har fastnat i en alltmer lång-
varig arbetslöshet. Det är också ett svek mot alla
hushåll som måste bära kostnaderna av den höga
arbetslösheten och den vikande sysselsättningen.
Att sysselsättningen minskar innebär att färre
måste försörja fler. I Sverige måste varje förvärvsar-
betande också försörja nästan två ytterligare personer.
Bidragsberoendet blir större och skatterna högre. Att
sysselsättningen minskar innebär att grunden för väl-
stånd och trygghet urholkas.
Om man översätter i siffror vad detta betyder för
hushållen kan man gå till de beräkningar som redovi-
sas av Göran Persson och av Riksbanken. Dessa visar
att den minskning av sysselsättningen som vi har sett
sedan Göran Persson blev statsminister och Erik Ås-
brink blev finansminister motsvarar ett bortfall av
produktionen som är värt 40 miljarder kronor - ett
ofattbart stort belopp. Omsatt per hushåll innebär
detta i genomsnitt 10 000 kr per hushåll.
När färre arbetar blir också utrymmet för offentli-
ga åtaganden mindre. När så socialdemokratiska poli-
tiker i stat, kommuner och landsting inte förmår att
prioritera kärnuppgifterna blir resultatet de brister
som vi nu ser i sjukvården och i äldreomsorgen. Sko-
lan får sämre förutsättningar att ge goda kunskaper
och rättstryggheten försvagas.
Regeringen tvingas i budgetpropostionen erkänna
vad denna oförmåga att prioritera har inneburit:
"Under perioden 1992-1994 var det främst antalet
sysselsatta inom förvaltning som minskade, men un-
der senare år är det framför allt antalet sysselsatta
inom vård och omsorg som minskat."
Där står det svart på vitt. Under de borgerliga åren
minskade administration och byråkrati, men nu när
socialdemokraterna regerar har vårdande personal
friställts. Ansvaret för denna utveckling vilar tungt på
arkitekterna bakom regeringens politik:
Det är Göran Persson och Erik Åsbrink som har
valt fel väg att sanera statsfinanserna.
Det är Göran Persson och Erik Åsbrink som har
höjt skatterna på arbete för låg- och medelin-
komsttagare så att det har blivit dyrare att anställa
och svårare att leva på sin egen lön.
Det är Göran Persson och Erik Åsbrink som har
höjt skatterna och försämrat villkoren för företa-
gande och investeringar.
Det är Göran Persson och Erik Åsbrink som har
återreglerat arbetsmarknaden och gjort det svårare
att anställa.
Det är Göran Persson och Erik Åsbrink som av-
vecklar kärnkraften i förtid och skapar osäkerhet
om vår framtida energiförsörjning.
Priset för denna politik får betalas av de många
som har blivit och förblivit arbetslösa och av hushål-
len som får behålla allt mindre av sina arbetsinkoms-
ter efter skatt. På samma sätt fick de betala priset för
misstagen under 80-talet när Göran Persson och Erik
Åsbrink förra gången fanns i Regeringskansliet. Då
ledde politiken till inflation, minskad konkurrenskraft,
överhettning och en spekulationsekonomi utan like.
Följden av det socialdemokratiska 80-talet blev därför
industrikris, bankkris, arbetslöshetskris och statsfi-
nanskris.
Det är en sak att regeringen nu tvingas inse att
statsfinanserna måste saneras, en annan sak att kunna
genomföra det utan att jobben hotas och tillväxten
försvagas. Hade den borgerliga regeringens politik
fullföljts hade saneringen av statsfinanserna kunnat
kombineras med den positiva utveckling på arbets-
marknaden som inleddes 1994 och som höll i sig fram
till början av 1996.
Fru talman! Tre viktiga uppgifter måste enligt oss
moderater prioriteras under de närmaste åren:
Det gäller till att börja med att skapa förutsätt-
ningar för så många nya jobb i företagen runt om i
Sverige att arbetslösheten kan elimineras som sam-
hällsproblem. Det innebär att ingen skall behöva
känna oro för att hamna i en situation där det inte
finns något nytt jobb om det gamla försvinner.
Det andra är att göra det möjligt för hushållen att
normalt kunna leva på sin egen lön.
Det tredje är att återställa förtroendet för att stat
och kommun klarar sina grundläggande åtaganden när
det gäller vård, omsorg, undervisning och rättstrygg-
het, för att ge några exempel.
För att kunna skapa förutsättningar för nya arbeten
krävs först och främst insikt om att det är i företagen
som jobben måste växa fram. Det innebär att det är de
människor som driver och finansierar dagens och
morgondagens företag som avgör om det skall växa
fram tillräckligt många nya jobb. Det gör det inte
genom dubbelbeskattning och överbeskattning och
genom regleringar och krånglighet. Det gör det heller
inte med dagens höga beskattning av arbete. Också
regeringen borde inse att om höga skatter på tobak
och alkohol leder till lägre försäljning, så leder hög
skatt på arbete till färre jobb.
Det krävs därför i stället att riksdagen tar bort
dubbla skatter och extra skatter på företagande. Det
krävs lägre skatt på arbete och det krävs färre regle-
ringar, så att det blir lättare att anställa.
Den skattechock som Socialdemokraterna håller
på att genomföra försvagar den sociala tryggheten.
Den barnbidragshöjning som man föreslår för nästa år
urholkas direkt genom att egenavgifterna fortsätter att
höjas 1998.
Vi moderater ser det i stället som en moralisk
förpliktelse att göra det möjligt för människor att leva
på sina egna arbetsinkomster. Det går inte att ersätta
tryggheten i att ha kontroll över sin egen ekonomi
med osäkra politiska löften. De som gavs om pensio-
nerna visade sig ju inte hålla. Därför har det nu träf-
fats en stor uppgörelse som förhoppningsvis ger ett
mer hållbart system. Men att det blev nödvändigt att
reformera pensionssystemet visar hur bräckliga såda-
na omfattande offentliga åtaganden blir och hur ut-
lämnade människor blir åt att givna löften hålls.
Att man skall kunna leva på sin lön är därför ett
minst lika viktigt motiv för att sänka skatten på ar-
betsinkomster som att skapa goda förutsättningar för
nya jobb. Vi moderater föreslår att egenavgifterna
sänks och att staten tar över kostnader från kommu-
nerna så att kommunalskatten, som drabbar låg- och
medelinkomsttagare hårdast, kan sänkas i motsvaran-
de mån. Vi föreslår att grundavdraget höjs och att ett
särskilt grundavdrag för barn på 10 000 kr införs vid
den kommunala beskattningen. Till detta kommer att
skatten på boende måste sänkas. Vi förslår att drygt
en tredjedel av fastighetsskatten tas bort under de
kommande tre åren.
Dessa skattesänkningar måste finansieras genom
att de offentliga utgifterna minskas, men inte genom
att offentliga insatser tas bort där de bäst behövs. Vi
har tidigare avvisat, och vi avvisar fortfarande, rege-
ringens besparingar på handikappade och änkor, lik-
som tankarna på att minska pensionen för föräldralösa
barn. De besparingar som vi föreslår för att finansiera
skattesänkningarna är mindre bidrag och mindre sub-
ventioner för dem som får de lägre skatterna, dvs. en
växling mellan lägre skatt, lägre bidrag och lägre
subventioner.
Den politik som vi förordar kommer i sig att leda
till att sysselsättningen ökar, vilket ger utrymme för
mer skattesänkningar. Ett sådant utrymme kan emel-
lertid inte intecknas i förväg.
Ytterligare en viktig uppgift är att se till att de
nödvändiga offentliga åtagandena kan fullföljas. Sve-
rige tar ut världens högsta skatter av sina medborgare
för att finansiera världens största offentliga sektor.
Tre femtedelar av våra totala resurser tas i anspråk av
den offentliga sektorn. Att socialdemokratiska politi-
ker trots detta inte förmår att ge skattebetalarna valuta
för sina skattepengar är ett lika stort misslyckande
som deras oförmåga att skapa förutsättningar för
tillräckligt många nya jobb.
Vi ser hur köerna i sjukvården nu åter tillåts växa
fram sedan den vårdgaranti som den borgerliga
regeringen införde avskaffades.
Vi ser hur äldreomsorgen i många fall inte förmår
att uppfylla de krav som måste kunna ställas på
kvalitet och värdighet.
Vi ser hur skolans förmåga att ge våra barn goda
kunskaper inte räcker till.
Vi ser hur förtroendet för rättsväsendet minskar
och rättstryggheten urholkas.
Lösningen är inte ännu högre skatter och ännu
större offentliga utgifter. Hade det varit så hade Sve-
rige inte haft några problem eftersom vi redan har
världens högsta skatter. Det som i stället krävs är
politiker som förmår hushålla med skattebetalarnas
pengar och prioritera kärnuppgifterna. Det är oavvis-
liga krav att alla skall kunna erbjudas en god sjukvård
utan köer samt kvalitet och värdighet i äldreomsorgen
och att målet för skolan måste vara att bli Europas
bästa. Vidare är det självklart att rättstryggheten skall
återställas.
Fru talman! Regeringen berömmer sig av att ha
fullföljt den sanering av statsfinanserna som inleddes
av den borgerliga regeringen, men till skillnad från då
har det skett på ett sätt som har försvagat möjligheter-
na för tillväxt och nya jobb. Det har huvudsakligen
varit fråga om skattehöjningar. När man lägger sam-
man alla de beslut som har påverkat statens finanser
sedan regeringsskiftet blir nettot budgetförstärkningar
på drygt 90 miljarder kronor. Av detta belopp utgör
nästan 70 miljarder skattehöjningar på främst arbete
och företagande. Det gör att möjligheterna till lång-
siktigt hållbar balans i de offentliga finanserna kan
ifrågasättas. De senaste åren har de förbättrats oväntat
snabbt, eftersom baserna för uttag av företagsskatter
och konsumtionsskatter har vuxit snabbare än beräk-
nat. Det påminner emellertid om den konjunkturkäns-
lighet som följer av stora offentliga utgifter och höga
skatter.
Göran Persson försökte för någon vecka sedan gö-
ra gällande att de offentliga finanserna inte längre är
känsliga för konjunktursvängningar. Det motsägs
emellertid inte bara av de senaste årens erfarenheter
utan också av beräkningar av bl.a. OECD och in-
hemska ekonomer. Vi riskerar alltså att det uppkom-
mer nya underskott i en lågkonjunktur. Även från
denna utgångspunkt finns det anledning att sträva
efter lägre offentliga utgifter och lägre skatter.
Den ekonomiska politiken bör dessutom inriktas
på att så snabbt som möjligt pressa tillbaka
statsskuldkvoten till 60 %. Detta mål bör uppnås
senast år 2002. Med den moderata budgetpolitiken
ger statens finanser de närmaste åren överskott som
innebär att statsskulden amorteras snabbare än med
regeringens politik. Det bästa sättet att minska
statsskulden som andel av ekonomin är emellertid att
skapa förutsättningar för högre tillväxt. Det skulle
motverkas av regeringens ambition att uppnå perma-
nenta överskott.
Det finns anledning att kritisera regeringen för det
sätt på vilket man har hanterat budgetprocessen. När
statsinkomsterna har utvecklats bättre än förutsett har
de offentliga utgifterna tillåtits öka så mycket att de
stora budgeteringsmarginalerna har urholkats så gott
som helt. Det strider mot tankarna i den nya budget-
processen. Dessa budgetmarginaler bör därför slopas
så att regeringen förhindras att låta de samlade of-
fentliga utgifterna expandera utöver vad som följer av
de angivna ramarna för utgiftsområdena utan nya
riksdagsbeslut.
Regeringens budgetproposition bekräftar dess
misslyckande. Som framgår också av finansutskottets
betänkande räknar man med att den totala arbetslöshe-
ten, trots alla åtgärder för att minska arbetskraften,
inte kommer att ha minskat ens en tiondels procent
från det första till det sista året i denna mandatperiod.
Det framgår dessutom, liksom av tidigare ekonomiska
propositioner, att regeringen inte förmår att ta itu med
de grundläggande orsakerna till våra problem. Ett
exempel är att man avstår från att förbättra möjlighe-
terna för en fungerande lönebildning genom bättre
balans på arbetsmarknaden, trots att man slår fast att
lönebildningen har en avgörande betydelse för den
ekonomiska utvecklingen. Ett annat är att man, trots
den höga arbetslösheten, inte gör något åt den ökade
oron för flaskhalsar och överhettning.
Fru talman! Sverige kan bättre. Med den inrikt-
ning av politiken som förordas av oss moderater,
Folkpartiet och Kristdemokraterna stärks förutsätt-
ningarna för nya arbeten, högre tillväxt och därmed
också för ökat välstånd och större trygghet.
Jag yrkar bifall till reservationerna 1 och 28.