Herr talman! Först några korta synpunkter på Jan
Bergqvists historiebeskrivning. Det handlade om
valrörelsen och om att de då framlagda s-förslagen för
att ordna till budgeten inte skulle räcka. Ja, detta sade
jag, och det var korrekt. Det har ni själva bevisat
genom att därefter lägga fram en mängd nya förslag,
vilket krävdes för att det skulle räcka. Det har dess-
utom inte riktigt räckt ännu.
Sedan till det här om fritt fall hösten 1991. Det är
alldeles korrekt, Jan Bergqvist, att vi trodde att det
skulle gå snabbare att städa upp än vad det gjorde.
Men det beror på att det tillkom valutaturbulens i
omvärlden. Jag skulle som lärdom av detta vilja
komma med ett litet varningens ord. Lova inte sju feta
år framöver, det är ganska oroligt i Sydostasien för
närvarande. Men därför dröjde det till mitten eller
slutet av 1993 innan vi fick riktig fart på arbetsmark-
naden och nya jobb.
Jag känner att det kanske inte skulle vara så dumt
att vara historielärare. Jag har aldrig trott att jag skall
försöka mig på att bli mattelärare. Men jag måste säga
att Jan Bergqvists matematik kan jag ändå klara av att
slå. Han räknar ju som en riktig kratta!
Han räknar ut att under fyra år skall kommuner
och landsting få 40 miljarder sammanlagt - precis
exakt de pengarna, inte ett öre mer. Om man räknar
över åtta år blir det över 100 miljarder. Varför inte
räkna över åtta år då, eller över femton år? Precis
exakt de pengarna ger ju mera för varje år som en
sådan här sak ackumuleras. Det är fullständigt missvi-
sande att beskriva det som 40 miljarder. Det är
4 miljarder om året.
Sedan till arbetsmarknaden. Den som är arbetslös
är inte fri. Det står faktiskt i dagens betänkande att
den största fördelningspolitiska orättvisan är mellan
den som har arbete och den som inte har arbete. Men
Jan Bergqvist ger sig till att säga att företagsklimatet
är bra. Det är ju dåligt när massor av människor inte
får arbete. I bästa fall blir facit av denna mandatperi-
od på fyra år noll - plus minus noll i nya jobb. Det är
ett starkt misslyckande!