Herr talman! Jan Bergqvist har fortfarande ingen-
ting att säga om framtiden. Han upprepar med en
papegojas envishet att företagsklimatet är bra. Men
ser man sig om ute i verkligheten är det en halv mil-
jon människor som inte får arbete och ytterligare
många människor som är förtidspensionerade trots att
de hellre skulle vilja ha ett arbete. Vi har också alla
dessa människor som finns i bokstavssysselsättningar
- API, ALU, AMU, OTA och OSA - som ingenting
hellre vill än att ta ett arbete. Det kan ju inte vara sant
att Jan Bergqvist är nöjd med företagsklimatet efter-
som resultatet är dåligt. Det måste vara uppskrivet
någonstans att så skall man säga.
Det vore, tycker jag, något mera konstruktivt - om
man skall leva upp till den stolta ambitionen som
faktiskt finns här och var i betänkandet att den största
fördelningspolitiska orättvisan är mellan den som har
arbete och den som saknar arbete - om man lade ned
någon möda på att förklara hur vi på politiskt sätt
skall kunna skapa bättre förutsättningar för fler män-
niskor att få en lön att leva på, att få ett eget arbete.
När det gäller nya företag har det skett en drama-
tisk minskning ungefär mellan 1994 och början av
1995. Sedan dess har förändringen varit i stort sett
noll. Det var en liten minskning 1996 och en liten
ökning 1997. Men i det stora hela skedde den stora
förändringen av antalet företag i början av s-perioden,
och då minskade antalet företag. Jämfört med vad vi
skulle behöva i svensk ekonomi, en dramatisk ökning
av antalet företag, är detta ett katastrofalt misslyckan-
de. Det är det som leder till att så få människor har
arbete.
När Jan Bergqvist ser över de prognoser som be-
tänkandet innehåller kan han konstatera att om det går
som det står där kommer facit för den här mandatpe-
rioden i antalet arbeten att bli plus minus noll. Noll i
nya arbeten under fyra år, Jan Bergqvist! Det är ju
jättedåligt! Jan Bergqvist borde faktiskt vara orolig
över att politiken snabbt måste läggas om.