Fru talman! När vi socialdemokrater tänker på hur
Sverige skall gestalta sig i framtiden vill vi gärna
tänka på vårt land som ett gemensamt hem, ett folk-
hem, där rättfärdigheten skall bo och där varje invåna-
re har lika värde. I det hemmet finns glädje och
livslust, drömmar och förhoppningar. Där finns ut-
rymme för den enskilde att ta vara på sina egna förut-
sättningar, ta egna initiativ, växa och utvecklas. Bar-
nen får en bra uppväxt med mycket lek, mycket
trygghet och en förstklassig skola. Den äldre genera-
tionen kan leva ett rikt och aktivt liv. Det finns vård
och omsorg för alla som behöver. I folkhemmet står
dörrarna öppna för gemenskap och solidaritet, även
för flyktingar och invandrare. Och visst är familjen
viktig, Mats Odell.
För oss socialdemokrater är drömmen om folk-
hemmet stark och levande. Vi känner att denna dröm
faktiskt ligger inom räckhåll för människans möjlighe-
ter - det goda samhället med arbete, rättvisa och väl-
färd, det gemensamma hemmet, där svenska folket
kan leva ett tryggt och gott liv högt upp i åldrarna.
Men en sak vet vi av bitter erfarenhet, och det är
att vi själva måste klara av att betala vad det kostar att
bygga och bo i vårt gemensamma hem. Vill vi värna
välfärden måste vi betala den med egna pengar och
inte med lånade pengar. Vårt gemensamma hem får
aldrig mer intecknas till långt över skorstenen, aldrig
mer pantskrivas i främmande penningpalats. Därför
förstår jag inte dem som talar om överbeskattning, när
vi nu undan för undan skall betala av på den stora
svenska statsskulden. Lånar man pengar, skall man
väl någon gång betala tillbaka dem!
Visst är det tacksamt att angripa skatterna. Det
förstår vi när vi hör Bo Lundgren. Våra skatter skall
verkligen inte vara högre än nödvändigt. Vi skall
alltid försöka göra skatterna så effektiva, så raka och
rättvisa som möjligt. Men ibland måste man säga det
självklara: Skatter tas inte ut för att göra livet surt för
medborgarna. Skatten är ett pris som vi får betala för
att kunna leva i ett humant och civiliserat samhälle.
Med skatter kan vi finansiera välfärden. Med skatter
kan vi se till att vi betalar för den på ett rättvist och
solidariskt sätt.
Mot Socialdemokraternas syn på framtiden står
framför allt Moderaterna. Moderaterna vill att väl-
färdsstaten skall ge vika. Ja, så står det faktiskt i den
moderata programskriften. "Välfärdsstaten skall ge
vika." I stället skall det bli marknadslösningar. Skat-
terna skall sänkas och ersättas med avgifter och priva-
ta försäkringspremier. I frihetens namn skall kommu-
nerna vingklippas. I frihetens namn skall landstingen
avlövas och på sikt avskaffas. Kommunerna görs om
till en sorts mäklare på Moderaternas välfärdsmark-
nad.
Visst är marknaden ett viktigt instrument. Vi so-
cialdemokrater tycker att marknaden är en bra tjänare
men en dålig herre. Vi skall betjäna oss av marknad-
sekonomin, men vi skall inte skifta över till ett mark-
nadssamhälle där marknadstänkandet får prägla det
mesta. Marknaden tar inget socialt ansvar. Marknaden
erkänner inte vare sig rättvisa eller solidaritet. Vi
socialdemokrater vill vidga frihetens gränser och öka
friheten för alla människor. Just därför säger vi nej till
en politik som gynnar fåtalets frihet och tar för sig på
andras bekostnad.
Medan övriga partier undan för undan vill öka re-
surserna till det allmänna, är det tvärtom med Mode-
raterna. Inte nog med att de i utgångsläget lägger sig
på en låg nivå med brutala nedskärningar, sedan går
deras utvecklingsbana utför. Det verkligt uppseende-
väckande är ju den stora klyfta som finns redan i dag
mellan Folkpartiet och Kristdemokraterna å ena sidan
och Moderaterna å den andra. Den klyftan kommer att
vidgas för varje år som går. Det blir ett allt större gap
mellan partierna.
Då vill jag fråga Anne Wibble och Mats Odell:
Varför vill ni gå i armkrok med detta rätt extrema
högerparti? Varför har ni så litet kritik att framföra
mot det stora asociala experiment som Moderaterna
vill genomföra? Jag hörde inte ett enda kritiskt ord
från Anne Wibble eller Mats Odell mot Moderaternas
systemskifte.
I manifestet Land för hoppfulla, med Bo Lund-
gren som medförfattare, står det svart på vitt att Mo-
deraterna vill bryta upp välfärdsstaten. Är ni inte det
minsta oroade över de sociala konsekvenserna av
Moderaternas systemskifte?
Med Moderaternas program kommer klyftorna att
öka på ett sådant sätt att vi kan få allvarliga spänning-
ar och motsättningar i det svenska samhället. Men för
all del: Även om man ser på det miniprogram som
Moderaterna, Folkpartiet och Kristdemokraterna har
skrivit ihop, handlar det ju om sänkta skatter för hög-
inkomsttagare och kapitalägare, långsammare takt för
kunskapslyftet, sämre anställningsskydd, snabb utför-
säkring från a-kassan och dessutom en mångdubbling
av avgiften till a-kassan.
Mats Odell hade en formulering där han kritisera-
de fördelningspolitiken. Jag undrar vilken fördelning
det hade varit i dag i Sverige om Mats Odell hade fått
fortsätta ihop med Moderaterna.
Jag vill ställa några frågor till er om avgiften till a-
kassan. Anne Wibble talade om en växling på 10
miljarder. Men verkligheten är ju inte sådan att man
får en höjning av a-kassan och sedan går man till
skattemyndigheten och begär att få tillbaka pengarna.
Det är inte så det fungerar. Därför vill jag ha besked
från er: Med hur många hundra kronor i månaden
kommer avgiften för den vanlige a-kassemedlemmen
att höjas? Är det 100 kr mer i månaden? Är det 200 kr
mer i månaden? Eller är det en ännu större summa?
Det är rimligt att ni ger svar på frågorna.
Ni har alltså försökt att samla er till en allians och
skriva gemensamma reservationer i finansutskottet. Ni
hade en presskonferens där ni presenterade det hela
som en stor samling kring stora saker. Men man kan
konstatera att ingen av er predikade för den stora
alliansen. Ni talade var och en för sig. Frågan är hur
mycket den är värd.
En sak vet vi säkert. Om det motstridiga och spre-
tiga innehållet i alliansens politik skulle läggas till
grund för en ny regeringspolitik, då skulle räntorna
stiga, kronan sjunka och staten riskera ett nytt svart
hål i botten på kassakistan.
Se på den centrala frågan om statsbidragen till
kommunerna. Där splittras alliansen på tre helt olika
linjer. Folkpartiet säger att det är bra att kommunerna
får mer pengar och tillstyrker i stort regeringens för-
slag. Kristdemokraterna säger att regeringens förslag
inte är bra nog och att statsbidragen måste ökas ännu
mera. Men Moderaterna säger att regeringen föreslår
alldeles för mycket pengar.
Låt oss också se på den mörka baksidan av Mode-
raternas glittrande skattesänkningar. Visst kan skatte-
sänkningar på 80 miljarder verka frestande på av-
stånd. Men när vi granskar det hela närmare, ser vi att
i skuggan av skattesänkningarna ökar klyftorna. Visst
låter det bra med att i Moderaternas Sverige kan du
leva på din lön. Men tänk på den ensamstående tre-
barnsmamman. Är Bo Lundgrens vänner bland ar-
betsgivarna beredda att höja hennes lön så mycket att
hon klarar sig utan barnbidrag, utan studiebidrag, utan
bostadsbidrag och utan en hygglig ersättning när hon
blir sjuk eller arbetslös?
Tänk på att skatter och bidrag inte bara utjämnar
mellan olika inkomstgrupper, de innebär också en
utjämning i tiden, så att vi får lättare att klara just de
skeden i livet då vi möter särskilda ekonomiska på-
frestningar, t.ex. när vi får barn, när vi blir sjuka, när
vi blir gamla eller när vi blir arbetslösa.
Hur mycket ni än talar om sänkta skatter för låg-
och medelinkomsttagare, så blir det i alla fall de som
förlorar mest på att man rustar ned solidariteten och
den gemensamma sektorn. Men även höginkomsttaga-
re kan gå miste om den samhörighet som kan utveck-
las i ett gott välfärdssamhälle. Det skall vi inte heller
glömma.
När jag i dag yrkar bifall till finansutskottets för-
slag så gör jag det i vetskapen om att vi åter går mot
balans och överskott i statens affärer. För bara tre år
sedan var läget dramatiskt annorlunda. Svensk eko-
nomi hade kört djupt ned i diket. Tyvärr blev det inte
bara bucklor på budgeten, utan hela vår ekonomi var
svårt skadad. Att dra upp ekonomin ur diket var tungt.
Räntorna var blytunga, och ovanpå det lade sig det
som var allra tyngst att bära - en massiv misstro mot
Sveriges ekonomiska och politiska förmåga. Det var
en misstro som frodades fritt både utomlands och här
hemma.
Jag kommer ihåg som om det var i går hur leda-
möter i denna kammare dömde ut den nya socialde-
mokratiska regeringen på förhand och sade till oss
socialdemokrater att vi inte klarar att baxa bort under-
skotten och att banta statsskulden. Jag skall inte dra
fram allt som ni sade, och inte heller göra för stor sak
av att ni hade fel. Sveriges ekonomi var verkligen illa
tilltygad efter dikeskörningen. En uppgivenhet och en
pessimism fanns i stora kretsar i vårt land efter Sveri-
ges värsta ekonomiska kris sedan början av 30-talet.
Den ekonomiska kollapsen var också en kollaps för
den optimism och den framtidstro som behövs för att
man skall kunna gå vidare framåt.
Mycket mer än så hade jag inte tänkt ägna mig åt
historieskrivningen. Men när jag hör Bo Lundgren
och Anne Wibble tala historia häpnar jag. När nu
Anne Wibble skall ägna sig åt annan verksamhet är
jag i varje fall tacksam över att det inte är som histo-
rielärare i den svenska skolan. Ni glömmer t.ex. att
regeringen våren 1994 tappade greppet om ekonomin.
Räntorna steg, och chefen för ett stort svenskt försäk-
ringsbolag förklarade att han och hans företag inte
längre hade någon tilltro till svensk ekonomi. Nu
skulle man bojkotta köp av svenska obligationer -
man trodde inte på svensk ekonomi längre. Anne
Wibble beskrev situationen som att när den nya rege-
ringen kom till befann sig svensk ekonomi i fritt fall.
Men tänk efter litet, Anne Wibble! Hur stämmer detta
med det som stod i den nya borgerliga regeringens
finansplaner och prognoser för och bedömningar av
budgetunderskottet, arbetslösheten och den ekono-
miska utvecklingen för 1992-1993? Det var något
helt annat som stod i dessa bedömningar än det oer-
hörda ras som sedan inträffade 1992-1993. Att be-
skriva det som att den borgerliga regeringen var ett
hjälplöst offer för en tidigare dålig politik och sedan
redde upp det hela är att vända saker upp och ned.
Jag vill också erinra om Carl Bildt, som under vå-
ren 1992 i stort sett friskförklarade det svenska bank-
väsendet. Han sade att det var bra; att det fanns några
problem med den statliga banken men att det i övrigt
verkade hyggligt.
Hur som helst går vi nu in i ett nytt skede i politi-
ken. Vi har det värsta bakom oss, en hygglig tillväxt
framför oss och en knäck på arbetslösheten i sikte. En
viktig skillnad är att vi nu har en grundläggande och
stabil ordning och reda i ekonomin vilket gör att vi
med en helt annan kraft än tidigare kan bekämpa
arbetslösheten.
Arbetslösheten är vårt största problem. Men nu
ökar antalet jobb. Antalet långtidsarbetslösa minskar.
Antalet arbetslösa ungdomar minskar. Den totala
arbetslösheten minskar. Den öppna arbetslösheten
minskar. Vi skall klara att halvera den öppna arbets-
lösheten till 4 % år 2000 och sedan gå vidare mot full
sysselsättning.
Sedan augusti har den öppna arbetslösheten mins-
kat med ungefär 120 000 personer. Det är riktigt att
en del av den minskningen beror på den kraftiga
satsningen på utbildning. Men jag tycker att det är
oerhört trist att höra Mats Odell orera om statistikpo-
litik och försöka framställa det som att man manipule-
rar siffrorna för att få statistiska resultat. Satsar vi på
utbildning får den enskilde bättre chans att växa och
bättre chans att få ett bra jobb. Därför behövs Kun-
skapslyftet. Det behövs för framtiden och för framti-
dens jobb. Var hamnar vi om svenska folket inte får
utveckla sitt kunnande och sin kompetens?
När man har hört en del av den tidigare debatten
kan man ibland få intrycket av att det går sämre och
sämre för Sverige. Men i verkligheten är det precis
tvärtom. Sverige har nu åter tillväxt. Den sker främst i
den privata sektorn. Alltfler nya företag startas. Kon-
kurserna minskar kraftigt. Företagsklimatet är klart
bättre nu än under något år tidigare på 90-talet. Vi
förbättrar villkoren för företagen undan för undan
med utbildning, internationellt konkurrenskraftiga
företagsskatter, stöd till forskning och utveckling och
stöd till export och marknadsföring. De som var mor-
gonpigga kanske hörde Morgonekot, där man jämför-
de Sveriges företagsklimat med andra länders. Det
visade en god bild av vårt företagsklimat.
Att vård, omsorg och skola nu kan förbättras är
efterlängtat. Handen på hjärtat - inte var det många
som under förra året trodde att vi under fyraårsperio-
den 1997-2000 skulle kunna satsa 40 miljarder kro-
nor mer till detta? Det blir 4 miljarder mer i år, 8
miljarder mer nästa år, 12 miljarder mer 1999 och 16
miljarder mer 2000. Det är oerhört mycket pengar,
men vad kan vara viktigare än en bra äldreomsorg, en
bra sjukvård, en bra barnomsorg och en bra skola?
Det är också glädjande att vi kan höja barnbidra-
get från januari. Barnfamiljerna har verkligen fått
känna av kristiderna. Att vi kan höja bostadstillägget
för pensionärerna känns också skönt, och likaså att vi
kan gå pensionsärsorganisationerna till mötes med att
tidigarelägga utbetalningar av pensionen.
Om man till detta lägger höjningen till 80 % av a-
kassan, sjukersättningen och föräldrapenningen börjar
man förstå varför Sverige har lyckats få en rättvisare
fördelning på sitt konsoliderinsprogram än andra
länder som också har varit tvingade att genomföra
besparingsprogram.
Allteftersom det fyraåriga konsolideringspro-
grammet har förts vidare framåt har varje ny fördel-
ningsstudie visat bättre resultat. Den studie som re-
dovisas i budgetpropositionen innebär att den femte-
del som har högst standard bidrar med 43 % av de
126 miljarderna. Den femtedel som har lägst standard
bidrar med 11 %. De rika har inte bara fått bidra mer i
antal kronor. Den tiondel av hushållen som har de
högsta inkomsterna har fått bidra med en klart högre
andel av sin inkomst än andra grupper. I internationell
jämförelse är detta helt unikt till Sveriges fördel. Det
gynnsamma resultatet beror i hög grad på de hårt
kritiserade skattehöjningar som vi ansett vara nöd-
vändiga att genomföra.
Därmed inte alls sagt att vi skall slå oss till ro med
att Sverige har en jämnare inkomstfördelning än andra
länder. Men verkligheten är att när vi mötte ett budge-
tunderskott som var så gigantiskt att det krävdes ned-
skärningar på i stort sett alla områden försökte vi se
till att de som har det bäst ställt fick bära den tyngsta
bördan. Trots det har det ofrånkomligen blivit känn-
bara uppoffringar för vanliga löntagare. Det är därför
vi socialdemokrater bestämt motsätter oss att lönta-
garnas uppoffringar under de svåra år som vi har
bakom oss används för att finansiera skattelättnader
för höginkomsttagare under de goda år som nu ligger
framför oss.
Johan Lönnroth talade om att gå bakåt osv. Han
tycker att vi i finansutskottet gör för stor sak av de i
hans tycke små utgiftsökningar som Vänsterpartiet
unnar sig. Men det gäller ju inte bara siffrornas stor-
lek utan också vad siffrorna står för. Det är t.ex.
olämpligt att utforma en vinstbeskattning så att bolag
som har en mycket låg vinst per anställd systematiskt
kan få betala högre procentuell skatt än bolag som har
mycket hög vinst per anställd. Det hjälper inte att man
är på rätt väg, Johan Lönnroth, om man går åt fel håll.
Roy Ottosson talar väl om kortare arbetstid.
Många människor kan säkert ha glädje av en kortare
arbetsdag. Det tror jag. Men tyvärr är Miljöpartiets
kalkyler helt orealistiska. Roy Ottosson har själv, i
annat sammanhang, talat om ett räknestycke som är
bedrägligt. Jag tror inte alls att det finns någon ond
avsikt i era beräkningar, men det finns tyvärr inget
stöd för era förhoppningar om att det skulle bli ett så
strålande ekonomiskt resultat om vi hastigt, kraftigt
och centralt lagstiftar ned tiden för arbete i Sverige.
Jag kan hålla med att det är avgörande för framti-
den att vi steg för steg går bort från det gamla av-
loppssamhället till det nya kretsloppssamhället. Det
handlar om människors rätt till välfärd och trygghet
och att vi samtidigt är varsamma med jordens resurser
och de ekologiska systemen.
Herr talman! Välfärd skapas av folk i arbete. Utan
arbete ingen välfärd. Utan välfärd ingen rättvisa.
Solidaritet är att leva sig in i andra människors villkor
och att visa omsorg och omtanke om varandra. Vi
socialdemokrater vill att solidariteten skall vara Sve-
riges väg att möta framtiden. Det är så vi kan bygga
ett gott samhälle för en gemensam framtid.