Herr talman! Sverige står inför nya möjligheter!
För första gången på 30 år kan vi se an en kon-
junkturuppgång utan att den har föregåtts av devalve-
ringar eller expansion i den offentliga sektorn. Dess-
utom har vi låga räntor och låg inflation. Ekonomin
växer och arbetslösheten minskar, även om arbetslös-
heten alltjämt är på en för hög nivå.
Varje vecka under de senaste månaderna har den
öppna arbetslösheten sjunkit mycket kraftigt. Förra
veckan minskade arbetslösheten med 6 000 personer.
Sedan första veckan i augusti har arbetslösheten
minskat med 207 000 personer. Vecka 31 registrerade
AMS 489 000 personer som öppet arbetslösa och
vecka 46 var det 282 000 personer.
Särskilt markant är den minskade arbetslösheten
bland kvinnorna. Den har halverats på några månader.
Lika glädjande är att antalet arbetslösa ungdomar
minskar. Förra veckan redovisade AMS den lägsta
ungdomsarbetslösheten sedan årsskiftet 1994-1995.
Antalet lediga platser är i dag väsentligt högre än
vid motsvarande tid under de två senaste åren.
Budgetunderskottet är på väg att raderas ut, likaså
statens lånebehov.
Vid halvårsskiftet 1994 bedömdes det statliga lå-
nebehovet till ca 230 miljarder kronor. Det antydde -
milt uttryckt - att fyrklöverregeringens arbete med att
sanera Sveriges ekonomi inte var klart. Sverige lånade
till var tredje krona i statens budget, till var tredje
krona för försvaret, till barnbidragen och till polisen -
ja, till var tredje utgiftskrona helt enkelt. Att se det
ohållbara i en sådan situation var inte svårt. Nu har
det statliga lånebehovet nära nog eliminerats. Det blir
3-4 miljarder kronor i år, enligt Riksgäldens senaste
prognos.
Nu är också budgetunderskottet snart ett minne
blott. Jag lyssnade mycket intresserat på Anne Wibb-
les inledningsanförande. Det var inte många ord om
att budgetunderskottet är borta, ånej. Däremot blick-
ade hon mycket långt tillbaka. Sedan avslutade Anne
Wibble med att hon ville att det skulle tillsättas en
utredning för att kostnaderna skulle kunna sänkas.
Den utredningen har vi ju under de senaste åren ge-
nomfört genom att vi har skridit till verket med kon-
kreta beslut.
Räntorna har halverats. För två och ett halvt år se-
dan var den femåriga räntan drygt 11 %. I dag är den
knappt 6 %. Det betyder mångmiljardbelopp i vinst
för näringslivet, för villaägare och för alla låntagare.
Lägre räntor innebär också att produktiva investering-
ar blir mer lönsamma i förhållande till riskfria place-
ringar i räntebärande papper. Det är inte minst viktigt
för näringslivet och för möjligheterna att åstadkomma
tillväxt och ökad sysselsättning.
Statsskulden som andel av BNP minskar.
För bara några år sedan var Sverige illa ute. Cen-
terpartiet valde då att fortsätta det ekonomiska restau-
reringsarbete som inletts av fyrpartiregeringen, men
nu i samarbete med den socialdemokratiska regering-
en. Centerpartiet har hållit en rak kurs under hela 90-
talet.
Sverige behövde samling, samarbete och stabilitet
för att komma ur krisen. Sverige fick samling, samar-
bete och stabilitet.
Med facit i hand är det uppenbart vad handlings-
kraftiga majoriteter kan betyda för ett lands parla-
ment. Det nära samarbetet mellan Centern och Soci-
aldemokraterna under de senaste åren är en innova-
tion i svensk parlamentarism som sannolikt kommer
att bedömas banbrytande när historieböckerna för
1990-talet skall skrivas.
Jag begär inte i dag att moderater och folkpartister
skall orka med att erkänna att de hade fel i sitt svart-
målande våren 1995. Men om de inte tror på vad jag
säger eller på vad Erik Åsbrink och Jan Bergqvist
säger, borde de väl tro på oberoende bedömare som
riksbankschefen, som den ansedda tidningen Finan-
cial Times eller som marknadsaktörer på Wall Street.
Alla ger de saneringen av statens finanser högsta
betyg.
Sverige gick in i 1990-talet med finanskris, ökan-
de obalans i statsfinanserna, höga räntor, hög inflation
och stigande arbetslöshet. Sverige ser ut att kunna
lämna 1990-talet med sunda finanser, budgetöver-
skott, låg inflation, låga räntor och minskande arbets-
löshet.
Alla problem är förstås inte lösta. Arbetslösheten
är fortfarande för hög. Och vid det kommande årsskif-
tet uppgår statsskulden till i storleksordningen ca
1 450 miljarder kronor. Det motsvarar ca 170 000
kronor per svensk. Bara räntorna på denna skuld
uppgår till 12 500 kronor per svensk, ung såväl som
gammal. Detta är inte tillfredsställande. En av de
viktigaste uppgifterna för de närmaste åren måste vara
att börja betala av på denna skuld. Det minskar också
vår sårbarhet.
Det är för mig obegripligt att vissa partier vill
springa ifrån notan och skjuta amorteringen av
statsskulden på framtiden. Våra barn och ungdomar
har rätt att kräva att vi i den här generationen står för
de kostnader som vi åsamkat landet i form av
statsskuld. Därför behövs det ett överskott i statens
finanser, som vi har fastställt till 2 % över en konjunk-
turcykel. Jag är också beredd att vidta andra kraftfulla
åtgärder för att radikalt pressa tillbaka statsskulden
och därmed också räntekostnaderna, som är den en-
skilt största utgiftsposten i statens budget.
Det har talats och kommer att talas mycket om be-
hovet av sänkta skatter i den här debatten. Det har jag
inget emot. Sverige behöver en skattereform inför
sekelskiftet.
Skatten för låg- och medelinkomsttagarna måste
sänkas. Dessutom vill vi från Centern också sänka
fastighetsskatten och förändra fastighetstaxeringen.
Det är bra att finansutskottet så tydligt markerar be-
hovet av en reformering av fastighetstaxeringen, vil-
ket görs i anledning av Centerns motion.
Vi vill gå vidare med sänkta arbetsgivaravgifter.
Förmögenhetsskatten bör på sikt fasas ut ur det
svenska skattesystemet. Det är inte rätt att de rikaste
skall slippa förmögenhetsskatt, medan de som har
betalat av sitt hus under 30 år skall beskattas för detta.
Vi vill också lindra beskattningen för fåmansföreta-
gen och fortsätta på den väg som vi hittills anträtt. Vi
gör bedömningen att detta kan finansieras under nästa
valperiod.
Samtidigt säger vi från Centerpartiets sida nej till
skattesänkningar som omöjliggör avbetalning på
statsskulden eller som rent av leder till nya budgetun-
derskott. Vi tänker inte ägna oss åt att räkna hem s.k.
dynamiska effekter förrän de har inträffat.
Ett av huvudmotiven för att sänka skatterna på ar-
bete och företagande är att skapa ökad sysselsättning i
framför allt det privata näringslivet. Men vi tänker
inte medverka till ofinansierade skattesänkningar som
urholkar statsfinanserna med högre räntor och försva-
gad kronkurs som följd. Skattesänkningarna skall
finansieras.
Herr talman! Vårdfrågorna har kommit att stå i fo-
kus den senaste tiden, och det är i och för sig bra. När
omsorgen om gamla och sjuka visar brister är det
nödvändigt att kunna tillföra nya pengar till kommu-
nerna. Barnen på dagis och i skolorna måste också
värnas. Vi behöver en bra skola, och läraryrket behö-
ver uppvärderas. Det är motivet till att Centerpartiet
vill medverka till att ge mer pengar till kommuner och
landsting.
I en gemensam reservation från Moderaterna,
Folkpartiet och Kristdemokraterna kallas detta "ett
klassiskt misstag". Då vill jag fråga företrädarna för
dessa partier: Varför är det ett misstag att ge ökad
resurser så att de sjuka kan få en god vård? Varför
kallas det ett misstag att ge äldre en omsorg på ål-
derns höst? Varför är det ett misstag att ge barnen en
bra skola? Anser ni att det är för mycket lärare i sko-
lan? Är det för många som tar hand om vår viktigaste
resurs - barnen?
Jag hörde Mats Odell tala i sitt inledningsanföran-
de om behovet av vård, men samtidigt säger han i en
reservation att det är ett misstag att satsa på kommu-
ner och landsting.
Politik handlar om prioriteringar. Av partiernas
olika budgetalternativ framgår med all önskvärd tyd-
lighet vilka prioriteringar de olika partierna gör.
Moderata samlingspartiet t.ex. väljer att öka an-
slagen till försvaret med 1 miljard nästa år, 2 miljar-
der 1999 och 3 miljarder år 2000. Samtidigt föreslår
samma parti en mindre ram för ekonomisk trygghet
vid sjukdom och mindre resurser till kommunerna.
Kanoner, kulor och krut tycks vara viktigare än vård
och omsorg. Är fler generaler i fält, Bo Lundgren,
viktigare än fler vårdbiträden på ett sjukhem?
När andra talar mer eller mindre om decentralise-
ring och den lokala nivåns ansvar föreslår Moderater-
na att skolan skall förstatligas genom en nationell
skolpeng.
Barnfamiljerna har de senaste åren drabbats hårt
av arbetslösheten och självfallet också känt av den
ekonomiska åtstramningen, som har varit nödvändig
för att få ordning på finanserna. När det nu finns för-
utsättningar att höja barnbidragen och studiebidragen
är det rätt att göra det liksom att också återinföra
flerbarnstillägget. Jag tycker att det är glädjande att vi
1998 kan skapa utrymme för dessa åtgärder.
Nästa år tidigareläggs också utbildningssatsningar
som Centerpartiet och regeringen har varit överens
om. Satsningen på vuxenutbildningen och på högsko-
lorna runt om i landet är investeringar för framtiden.
Den kvalificerade yrkesutbildningen byggs ut. Det
innebär att industrins behov av arbetskraft kan mötas.
Vi skall också slå vakt om allas möjligheter till kun-
skap och kompetens. I Sverige skall alla få chansen
till utbildning. Ingen skall stängas ute.
I den budget som riksdagen snart skall fastställa
ramarna för, vilken Centerpartiet har medverkat till att
få fram, finns flera andra viktiga åtgärder som det
finns skäl att peka på. Det handlar om
- att sjuklöneperioden halveras så att fler företag
vågar nyanställa,
- att reseavdraget kan höjas från 13 till 15 kr så att
det kan löna sig att ta arbeten som ligger en bit
från hemmet, vilket ökar flexibiliteten på arbets-
marknaden,
- att ROT-avdraget förlängs, vilket underlättar det
kärva läget på byggarbetsmarknaden och
- att bostadsbidragen för våra gamla kan höjas.
Vid årsskiftet sänks ju också arbetsgivareavgifter-
na och skattereglerna för fåmansbolagen förbättras.
Skattebefrielse kommer att ges till produktion av
biobaserade och miljövänliga drivmedel. Det innebär
att Sverige kan gå före i arbetet för att reducera hoten
mot vår gemensamma miljö. Centern vill fortsätta att
utveckla kretsloppssamhället som kan värna miljön
och dessutom skapa nya jobb.
I en gemensam reservation från Folkpartiet, Mo-
deraterna och Kristdemokraterna vill man att riksda-
gen skall avvisa energiöverenskommelsen mellan
Centern, Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. Jag
misstänker att det är en linje som dessa partier kom-
mer att driva och gå till val på. Därför finns det skäl
att ställa några frågor till dessa tre partier: Om väljar-
na i 1998 års val ger Centern, Folkpartiet, Moderater-
na och Kristdemokraterna majoritet här i riksdagen, är
det då er avsikt att inleda nästa mandatperiod med att
riva upp energiuppgörelsen? Är det rätt att inleda en
ny mandatperiod med återställare? Varför vill ni inte
vara med och kretsloppsanpassa energisystemet, som
vi nu medverkar till?
Herr talman! Jag har pekat på flera positiva åtgär-
der i budgeten för 1998 och inför framtiden, men jag
vill också passa på att peka på en del risker.
Lönebildningen fungerar inte bra i Sverige. Det
måste till en större disciplin i framtiden för att inte
lönebildningen skall bidra till att arbetslösheten
kommer att ligga kvar på en för hög nivå. Det är nöd-
vändigt också för att förtroendet för arbetsmarkna-
dens parter skall finnas kvar. Riksdagen har förstås ett
övergripande ansvar, men det primära ansvaret har
arbetsmarknadens parter.
Över huvud taget är flexibiliteten på den svenska
arbetsmarknaden något för liten. Centern har under
denna valperiod medverkat till att reformera arbetsrät-
ten och till att öka kvaliteten i arbetsmarknadspoliti-
ken. Det är rätt väg, men ytterligare åtgärder kan
behöva vidtas.
Med budgeten för 1998 kan Sverige för första
gången under 1990-talet redovisa balans i statens
finanser. Åren därefter bedöms det finnas ett betydan-
de överskott. Snart tre års intensivt och förtroendefullt
samarbete mellan Centerpartiet och regeringen har
gett resultat.
Många frågar sig nu vad som händer. Innebär den
nu slutförda budgetsaneringen att de två folkrörelse-
partierna övergår till konfrontation och politiskt käb-
bel? Jag har mött frågan tidigare, och den kan komma
att resas också inför valet. Nej, herr talman, enligt min
mening behövs fortsatt samarbete kring viktiga frågor
för att skapa långsiktig stabilitet och kontinuitet i
politiken. Centerpartiet skall sakligt pröva regeringens
olika förslag, och vi skall göra det i en anda av kon-
struktivitet och i hela folkets intresse. Det finns alla
skäl för oss att söka efter det som förenar i stället för
att prioritera det som skiljer.
Med detta, herr talman, ber jag att få yrka bifall
till utskottets hemställan i finansutskottets betänkande
i dess helhet.