Herr talman! I dag är dagen efter riksdagens högtidliga öppnande. Jag tror att alla riksdagsledamöter när de vandrar trappan upp, som är kantad med flaggor och landskapsdräkter från hela Sverige, uppfylls av stolthet och av det ansvar som det innebär att vara riksdagsledamot. En av de sakerna som jag tycker är allra viktigast som riksdagsledamot är att vara i medborgarnas tjänst. Det handlar om att ha respekt för både regeringsformen, grundlagen och för det skydd som grundlagen är för medborgarna, och det handlar om att leva upp till de krav som grundlagen ställer på oss som lagstiftare.
När jag satt i Integritetsskyddskommittén och vi granskade lagstiftning i Sverige och hur väl vi här i riksdagen och i kammaren klarar av att leva upp till de ålägganden som vi har gentemot medborgarna visade det sig tyvärr vara en sorglig genomgång. Alltför ofta kunde vi konstatera att den här riksdagen inte lever upp till det som grundlagen och regeringsformen kräver av oss när vi lagstiftar.
Framför allt, herr talman, såg vi också ett problem när det gäller EU-lagstiftning, den gemensamma lagstiftningen som förhandlas fram inom EU som det här förslaget är tänkt att göra. Där kan vi över huvud taget inte garantera att grundlagsskydd som finns i Sverige alltid når ända fram när det gäller skyddet för den personliga integriteten och rätten till privatliv. Där är grundlagen och det skyddet faktiskt i händerna på förhandlare. Detta är extra viktigt, herr talman, när vi nu i dag debatterar förslaget från kommissionen som berör området frihet, säkerhet och rättvisa i allmänhetens tjänst. Det här utkastet är tänkt att förhandlas och vara klart till december, för nuvarande Haagprogram går ut i december 2009. Stockholmsprogrammet, som det kallas, ska alltså gälla mellan 2010 och 2014. Det är många år, herr talman, och därför är det extra viktigt att vi i Sveriges riksdag nu ställer krav på det här programmet.
När det gäller skyddet för den personliga integriteten och det krav som vår lagstiftning ställer på oss som lagstiftare är det tre frågor som man ska ställa sig som lagstiftare när det handlar om inskränkningar i den personliga integriteten. Hur stort behov finns det? Det är ganska väl beskrivet. Precis som föregående talare, Thomas Bodström, berörde kan polisen ofta väldigt tydligt tala om behovet av att bekämpa den brottslighet som vi alla vill bekämpa.
Nästa fråga som man ska ställa sig handlar om effektivitet. Hur effektiv är åtgärden som man vidtar? Där, herr talman, finns det väldigt lite. Det finns inte ens en utvärdering av alla tidigare fattade beslut som är integritetskränkande. Hur effektiva har de varit? Vilken hjälp har de inneburit när man bekämpar brottsligheten? Men det svaret har vi inte fått.
Den tredje frågan som vi är skyldiga att ställa oss som lagstiftare är: Är åtgärden proportionerlig i förhållande till behovet och effektiviteten? Den frågan berör man över huvud taget inte. Är det proportionerligt att skapa jätteregister, gemensamma massregister som det faktiskt blir, över hela EU? Det finns brister när det gäller dataskyddet, och det har också påpekats många gånger. Det här innebär att ju större ett register är, desto större är ingreppet i den personliga integriteten. Det behöver inte missbrukas, men är det så att fler och fler människor har tillgång till uppgiften är kränkningen ett faktum.
Jag har ändå en fråga till utskottets majoritet, herr talman. Kan ni med handen på hjärtat säga att de här tre sakerna är prövade?
Herr talman! Jag tvivlar på att svaret blir att man har gjort det. Det finns i betänkandet och i majoritetstexten mycket bra skrivningar där man påpekar att man är orolig för att skyddet för den personliga integriteten inte är tillräckligt starkt. Man påpekar att skyddet när det gäller rättssäkerhet inte är tillräckligt bra. Man lyfter fram alla dessa farhågor, men i grund och botten säger man ändå ja. Tänk på detta när ni förhandlar!
Jag anser att jag som riksdagsledamot, med det ansvar jag har gentemot medborgarna, inte kan ge den makten till kommande förhandlingar. Det är nu vi har möjlighet att sätta ned foten i vår riksdag, utifrån vår lagstiftning. För Vänsterpartiet finns inget annat alternativ än att yrka avslag på det liggande förslaget.
Att bekämpa den organiserade brottsligheten, att skapa ett område som är tryggt för medborgarna, är en viktig uppgift. Men vi kan inte förhandla bort skyddet för den personliga integriteten. Vi kan inte förhandla bort rättssäkerheten för medborgarna.
Vi i Vänsterpartiet har lagt fram ett förslag till ett alternativt Stockholmsprogram. Vi har också valt att gå ut till medborgarna och fråga: Vad tycker ni är viktigt? Hur ser ni på dessa frågor? Det är nämligen deras uppdrag vi har. Vi vill se att man samarbetar inom EU, men vi vill också se att man gör de viktiga prioriteringarna. Föregående talare, Thomas Bodström, tog upp en mycket viktig fråga gällande trafficking och människohandel. Det är ett område som vi anser bör vara prioriterat.
Vi betonar också vikten av att man, när man talar om ett område med frihet, säkerhet och rättvisa i allmänhetens tjänst, lyfter upp rätten när det gäller mänskliga rättigheter. När vi nu ska harmonisera lagstiftningar och samarbeta borde det ha varit ett grundkrav, åtminstone från Sverige, att respekten för mänskliga rättigheter skulle garanteras och att det är där man ska harmonisera.
Vad menar jag med det? Jo, det gäller framför allt kvinnors rättigheter. Det handlar om rätten till abort, rätten till sin egen kropp. Det finns flera områden där kvinnors rättigheter inte respekteras fullt ut som de mänskliga rättigheter de är. Där borde Sverige vara pådrivande och säga att det borde vara ett minimikrav, att vi måste harmonisera lagstiftningen inom EU så att alla medborgare inom EU är garanterade mänskliga rättigheter. Tyvärr, herr talman, saknas detta.
Däremot vidtar man flera åtgärder som man vidtagit tidigare trots att man inte undersökt hur effektiva de är eller vilka effekter de fått. Vi anser att det borde vara ett moratorium när det gäller att vidta mer integritetskränkande åtgärder till dess att man utvärderat och granskat de beslut som redan tagits.
Herr talman! Jag ska beröra en av de viktigaste frågorna i Stockholmsprogrammet även om Kalle Larsson senare kommer att ta upp det mer ingående. Det gäller flyktingpolitiken och rätten till asyl. På det området saknas allt. Programmet heter Ett område med frihet, säkerhet och rättvisa i allmänhetens tjänst. "I allmänhetens tjänst" syftar uppenbarligen bara på medborgare som befinner sig och har rätt att vistas inom EU. De andra är tydligen ingen allmänhet.
När det gäller de åtgärder som vidtagits inom detta område har det gång på gång inneburit mer restriktiva åtgärder - mer övervakning, mer kontroll, fler stängda dörrar. I dag är det nästan inte möjligt att lagligt ta sig in i EU, att ens få rätten till asyl prövad. Människor dör dagligen vid gränserna till EU. I sina försök att ta sig in i EU tar de de farligaste vägarna. Människor dör - i ett område med frihet, rättvisa och säkerhet i allmänhetens tjänst. Jag tycker att man borde skämmas när man med ett program med den titeln fortsätter på den inslagna vägen med mer övervakning, mer kontroll och fler stängda dörrar.
Även på det området lägger vi fram alternativa förslag.
Herr talman! Slutligen vill jag säga att vi avstyrker programmet, men vi vill ha ett samarbete. Vi får heller inte glömma vår uppgift att vara i medborgarnas tjänst - även när det gäller att skydda den personliga integriteten. Jag hoppas att övriga talare åtminstone försöker beröra frågan hur man har prövat behoven, effektiviteten och professionaliteten. Det är vi skyldiga att göra.
I detta anförande instämde Egon Frid och Lena Olsson (båda v).