Fru talman! Kära kolleger! Vi debatterar i dag Stockholmsprogrammet som är vår möjlighet att påverka planen för Europas samarbete under de kommande fem åren. Vad är det vi ska inrikta oss på, och vad är det som är viktigt i det arbete som vi ska göra?
För den som lyssnar till debatten kanske det framstår som att det här är ett väldigt detaljerat och färdigt program, men så är det absolut inte. Här ligger några första tankar från Europeiska kommissionen som sedan ska lämna det här förslaget till alla nationella kamrar och parlament för att vi ska debattera och ge våra synpunkter på vad vi tycker är viktigt i det här programmet. Sedan återstår det för de nationella regeringarna att komma överens om vad som faktiskt ska utgöra Stockholmsprogrammet. Det är också en arbetsmodell som Europeiska unionen har jobbat med väldigt länge. Om vi inte antar ett Stockholmsprogram kommer Europeiska unionen inte att ha ett arbetsprogram för de kommande fem åren. Därvidlag kommer det att antas ett Stockholmsprogram, men frågan är vad det ska komma att innehålla.
För min del är det framför allt migrationspolitiken som är aktuell att diskutera. Jag kan bli lite förvånad när jag lyssnar till diskussionen här, bland annat om förhandlingsbara mänskliga rättigheter. Det är väl ingen någonsin som har sagt att de ska vara förhandlingsbara! Snarast är det väl så att vi har varit väldigt tydliga med det både från regeringens sida och från socialförsäkringsutskottets sida, och detta vet Kalle Larsson mycket väl eftersom han sitter i utskottet och eftersom han också har läst vårt betänkande och vårt yttrande över det här förslaget. Inte heller har jag hittat någonting i kommissionens förslag som säger att kommissionen öppnar för att vi ska börja förhandla om vad som är mänskliga rättigheter eller börja deala bort dem, utan det här är ett sätt som man väljer att arbeta med politiken på för att skrämma den som lyssnar till debatten. Det finns ingen saklig grund för detta.
Den som har följt den europeiska debatten om migration vet att det finns många olika delar i den. Det finns många saker som vi ofta kritiserar, och det finns många saker som är bra. Här måste vi göra ett vägval. Är det så att vi tror att det blir en bättre europeisk migrationspolitik om varje land för sig beslutar om reglerna och sedan hoppas vi att det blir bättre? Eller är det så att vi tillsammans kan lyckas dra en del av de länder som jobbar i felaktig riktning åt rätt håll?
Min bedömning och regeringens bedömning är att det blir betydligt bättre för den europeiska migrationspolitiken om vi kan lyckas samarbeta kring grundläggande normer och värderingar och om vi kan få en harmonisering av gällande regler.
Kalle Larsson och jag har debatterat tidigare här i kammaren om hur vi ska agera gentemot vårt broderland Grekland där vi kan se att noll personer, tror jag om det inte hände något i slutet på året, som kom från Irak förra året fick uppehållstillstånd i Grekland. I Sverige var dåvarande siffra som vi hade statistik på ungefär 90 procent. Det här säger någonting om att vi har valt två helt olika linjer i hur vi ska hantera asylpolitiken och migrationspolitiken i Grekland och i Sverige. Då väljer uppenbarligen några partier att säga: Nej, men vi låter Grekland fortsätta så som de gör för då blir det bättre migrationspolitik i Grekland. Det tror jag icke på, utan vad jag tror är viktigt är att vi är tydliga från den här kammaren med att ge inriktningar för vad som ska vara grunden för migrationspolitiken och att vi försöker dra Grekland i den riktning som vi vill se att de rör sig. Regeringen och vi i Allians för Sverige är väldigt tydliga med att det är öppenhet, generositet och rättssäkerhet som ska gälla på migrationspolitikens område.
Det är också någonting som jag tycker att det framstår i Vänsterpartiets reservation som att man efterlyser, fast ni kallar det att ni vill uppgradera de program som redan finns när vi alla, tror jag egentligen, vet att det vi borde göra är att göra riktiga omtag. Frågan är om man med den rättsliga grund som finns i dag kan få en tillräckligt bra första debatt eller om vi ska försöka ta nya tag gemensamt. Jag vet att vi från vänster till höger i denna kammare har en hyfsat gemensam grundsyn på hur migrationspolitiken bör fungera. Sedan tar sig uttrycken lite olika vägar där Vänsterpartiet som i grunden är ett väldigt EU-kritiskt parti med självklarhet är rädda för allt som sker inom den europeiska unionen. Men Kalle Larsson som också var med och diskuterade grönboken om migrationspolitik häromåret vet att det redan i skrivelserna har skett en tonförändring. Oftast när EU producerar texter om migration hanterar man "problem" och "illegal invandring", och man har ofta sett migrationen som ett hot. I de här texterna finns en ny ton där man ser att migrationspolitiken är en förutsättning för fortsatt välfärd inom den europeiska unionen. Jag kan tycka att det kan finnas ett anslag av enkelsidig optimism att vi ska dra nytta av detta i Europeiska unionen, men det är en helt ny attityd som vi inte har sett tidigare.
Jag är också beredd att fortsätta att diskutera hur långt vi ska gå när det gäller arbetskraftsinvandringen. Blue card-systemet som Europeiska unionen har antagit är ett steg på vägen men riktar sig framför allt till en utbildad elit, nämligen de som redan har en akademisk examen och som ofta många gånger redan är efterfrågad arbetskraft och välkomna migranter till den europeiska unionen. Men vi vill, och vår ambition både från regeringens sida och från oss ledamöter i alliansen är, att Europeiska unionen ska komma att omfatta ungefär samma system som vi har antagit och som trädde i kraft den 15 december med arbetskraftsmöjligheter i hela Europeiska unionen som inte bara omfattar den som är välutbildad - den som är kirurg, läkare eller lärare - utan också den som är arbetare utan akademisk bakgrund.
Vi har kunnat se i Sverige att trots att det är lågkonjunktur och trots att det är massiva uppsägningar i många sektorer finns det fortfarande delar av det svenska näringslivet där man skriker efter arbetskraft. Vi vet att det i sjukvården fortfarande är stor brist på läkare.
Samtidigt som det pågår en lågkonjunktur har vi fortfarande kunnat välkomna nästan 4 000 personer till Sverige som inte konkurrerar med någon annan arbetskraft i Sverige utan där det finns ett stort behov av arbetskraft. Det kan inte vara bara Sverige som befinner sig i den situationen.
Jag tycker att Vänsterpartiet i sin reservation slirar lite när man säger att arbetskraftsinvandringen inte är lösningen på problemet för den som inte får sin rätt till asyl prövad. Nej, det är det absolut inte! Ni har helt rätt. Men det är heller ingen från vår sida som har sagt att detta skulle vara lösningen. Migrationspolitik är ett betydligt bredare fång som omfattar dels arbetskraftsinvandringen - den som vill komma och jobba i ett annat land ska kunna göra det - dels den andra biten som handlar om rätten att få sin asylrätt prövad. Där finns det mycket vi kan göra, och frågan är då hur man tänker från Vänsterpartiets sida. Det är en allvarligt menad fråga, för ni problematiserar kring att någonting borde göras men ni kommer inte fram till lösningar annat än att man borde uppgradera de program som redan finns till en 2.0-version eller någonting. Men är det inte bättre att Sverige, som har några av världens mest generösa regler både på arbetskraftsområdet och också när det kommer till dem som söker sig till Sverige av flyktingskäl, tar på sig ledartröjan här och att vi försöker att vara eniga från kammaren och driva det här i rätt riktning?
Det är klart att vi inte kan få allt. Vi kommer aldrig att ha en europeisk union där ett land kan säga sitt. Antingen det är en vänsterregering eller en högerregering i Sverige kommer inget land att kunna få allt. Tror inte Kalle Larsson och Vänsterpartiet att det är bättre att vi i Sverige har ledartröjan och formulerar en migrationspolitik inom Stockholmsprogrammet som bygger på att man ska ha rättssäkerhet, som bygger på att det ska vara en generös och human flyktingpolitik? Därvidlag har Kalle Larsson hittills i sina inlägg inte kunnat leverera ett svar.
Vill Kalle Larsson se en politik i en riktning som gäller hela unionen, och som Sverige redan har, eller vill han stänga gränserna och bygga murar mot resten av Europa? Vi har nu vår chans att riva murar runt Europa, och jag tycker att vi ska ta den.