Herr talman! Jag är glad att vi har en debatt, men det är inte säkert att det blir så mycket debatt eftersom vi är överens om väldigt mycket. Jag vill understryka det redan från början. Jag tycker att det är väldigt bra att vi har ett ökat samarbete mellan staterna i EU. Det är någonting som vi i den socialdemokratiska regeringen drev på, och det har den borgerliga regeringen fortsatt med.
Men det innebär inte - det vet vi också - att alla åtgärder är bra. Jag tänker koncentrera mig på de saker som jag inte anser är bra i nuvarande läge. Sedan tänker jag avslutningsvis säga någonting om de civilrättsliga frågorna.
Polis och åklagare kommer alltid att säga: Vi behöver det här och det här, för annars kommer vi inte att kunna lösa problemen med människohandel, narkotikabrott och så vidare. Då sätter man ett tryck på politikerna där det är underförstått att om de inte gör detta är de ansvariga för det. Det är lätt att fastna i den fällan och tro att alla åtgärder som föreslås är bra. Så är det inte.
Är det någonting vi har lärt oss i Sverige, så är det att massanvändning av register många gånger är till större skada än nytta. Det är ganska enkelt att förstå att ju större register det finns, desto större är riskerna för läckor. Det är naturligtvis en ännu större fara om man talar om internationellt samarbete. Då blir registren större, och det finns större möjligheter, som vi inte kan kontrollera, att man använder dem på ett direkt korrupt och brottsligt sätt. Vi får inte vara naiva och tro att det inte både kan ske och sker.
I handlingsprogrammet föreslås det att länderna lättare ska få tillgång till varandras databaser och att EU kan bygga upp egna register. Datasystem ska göras kompatibla så att de lättare ska kunna kommunicera med varandra. Ju fler som har direkttillgång till olika register och ju större registren är, desto lättare är det förstås att uppgifter om enskilda individer sprids på ett sätt som inte var tänkt.
Vi tror inte på de här stora EU-registren. Det var uppe under vår tid också. Det är alltid uppe. Det är alltid samma länder som tar upp detta. Tyskland älskar stora register till exempel. Vi tror inte på det. Däremot anser vi att det är bra att man har tillgång till varandras register.
Den största fördelen med allt det som vi i Sveriges riksdag beslutar om tillsammans med de andra parlamenten är att poliserna lär känna varandra. Parallellt med de möten som sker sker det också möten med poliser från andra länder. Det vi vill nå är att man ska kunna samarbeta på ett lättare sätt, men tro inte - och jag vet inte om ni gör det - att det ska bli bättre med stora register. Se i stället möjligheten att bli mer effektiva.
Vi genomförde en sak som var väldigt viktig och som jag har för mig att vi hade stöd för från alla partier, nämligen att det skulle gå snabbare att få information. Man skulle få information inom 72 timmar. Det är en sak som kanske är självklar för oss, men så är det definitivt inte i andra länder.
Det har pratats mycket om människohandel, och den frågan är inte så enkel när det gäller arbetet i EU. I Sverige är vi i stort sett överens. Frågan är då hur vi ska tackla detta i EU. Jag tror att vi är överens i alla partier om att sexköpslagen är bra och bör finnas, sedan kan den alltid förbättras. Jag tror att vi är eniga om sambandet mellan människohandel och sexköpslagen. Det är i alla fall vad svensk polis ständigt talar om. Den svenska sexköpslagen är till stor fördel för bekämpningen av människohandel.
Det här tror man inte på i många länder. Jag har själv diskuterat detta med många ministrar. De sade öppet: Vi tror inte på det. Blanda inte ihop detta! Försök inte komma med era moraliska sexköpslagar och använda människohandel som syfte!
En av de sista sakerna jag gjorde under den förra mandatperioden var därför att ordna ett möte mellan svensk polis och övriga ministrar. De skulle föra diskussionen direkt med ministrarna. Det var inte alla som gillade det, inte heller alla svenskar i Bryssel. På något sätt lyckades man utnyttja regeringsskiftet. Beatrice Ask var ny på sin post och blev bortdribblad, och det blev inget. Jag tror att hon i dag hade insett fördelarna med det, men det var inte alltför lätt då. Jag ska inte vara för starkt kritisk, men det var synd. Vi hade en väldigt stor möjlighet att skjuta fram positionerna när det gäller sambandet mellan människohandel och sexköpslagen. Det är förstås inte för sent, och därför uppmanar jag regeringen att ta tag i den stafettpinne som vi lämnade över. Det här är någonting som vi är överens om.
Det är som svensk polis säger, nämligen att har man sexköpslagen är det mycket lättare för polisen att komma åt detta. Det är inte lätt, men det är lättare. Medan de ligor som opererar i Sverige har kanske 5-10 kvinnor i samma liga har man kanske 40-50 i våra grannländer Danmark och Norge. Det är alltså fem till tio gånger fler därför att det är mycket lättare. Nu har Norge en annan lagstiftning, men Danmark är långt ifrån. Norge har tagit stor hjälp av Sverige i de här frågorna, och jag har själv varit med i de diskussionerna. Även här tror jag att vi kan göra många saker gemensamt, men vi måste vara medvetna om de svårigheter som finns. Vi ska inte förvänta oss och tro att alla länder kommer att införa sexköpslagen, även om jag för min del gärna skulle göra det om det gick. Det är fortfarande så att man skrattar lite grann åt det och säger att så farligt är det väl inte. Det är attityden, och det ska vi vara medvetna om.
Man talar om forced prostitution, och det kanske är första steget. Jag vet inte, men vi måste arbeta för att skjuta fram positionerna. Man kan se allting på en skala, sexköpslagen, koppleri och människohandel. Detta hänger ihop. Det finns på samma linje, och jag hoppas att vi är överens om det.
Rättssäkerhet är någonting som man lyfter fram. Det är också någonting som alla länder talar om men väldigt få länder kan leva upp till. Det är lätt att säga att vi ska arbeta för en stärkt rättssäkerhet. Därför är det bra att detta finns med i programmet, men här kommer nog min starkaste kritik. Det är klart att man måste börja någonstans, till exempel att tolkar ska fungera, att man ska veta när rättegången är, delgivning och allt sådant. Det är klart att man måste börja i någon ände, men resultatet är nu så magert att det är under - ja, ni hörde rätt - gränsen för Europakonventionen trots att alla länder är med. Man har alltså inte kunnat enas om det som alla länder redan är förpliktade att följa, nämligen Europakonventionen, artikel 6, rätten till fair trail.
En av de saker som finns med har varit uppe till diskussion, nämligen rätten till försvarare. Den finns redan i dag. Man har rätt till det i allmänhet. Sedan kanske man inte alltid kan välja den advokat man vill i alla länder, och det kanske vi inte kan pracka på dem. Det har varit uppe till diskussion. Då är det mycket märkligt att man inte driver det arbetet hårdare nu. I början av ordförandeskapet sades det att vi skulle använda det här ordförandeskapet till att driva fram det arbete som redan har diskuterats. Då har man en mycket låg ambition, därför att det man redan har kommit överens om kan man sätta en tjänsteman på att rada ihop. Det behövs inte särskilt mycket arbete.
Det Sverige ska göra här är naturligtvis att ta det här stora steget framåt och visa att vi menar allvar med rättssäkerheten, och i vart fall komma upp till nivån - men helst högre - för vad Europakonventionen påbjuder. Om man inte gör det försöket har man missat den chansen. Då missar man det tåg som går. Om man hamnar under gränsen för Europakonventionen kan man inte med hedern i behåll tro att man har uträttat någonting.
Då har man ett val, och det valet har alla länder som har ordförandeskapet, för det fungerar så. Man kan arbeta för att få en bättre överenskommelse i sak och se till att man driver arbetet vidare. Då tar man en risk, för det kan hända att man inte når en överenskommelse, och då kan det hända att man når en överenskommelse på andra sidan ordförandeskapets gräns. Det här gäller alla länder. Alla länder är jätteoroliga att andra länder ska få ta åt sig äran. Men ibland måste man kanske ta de chanserna eller riskerna, för man kan också uppnå något väldigt stort. Tänk om Sverige skulle kunna vara det land som fick samtliga EU-länder att i en EU-överenskommelse nå upp till en sådan gräns! Tänk vilken styrka vi skulle kunna ha, och det skulle vi kunna ha gemensamt!
Här gör man inte det, utan man vill, trots att det redan har kritiserats från så många håll, låtsas som att man genomför något bra. Och då kan man fråga: Är det verkligen värt det? Svaret är faktiskt nej. För om man låtsas att man uppnår en överenskommelse kommer det att dröja innan man tar sådana här initiativ igen. Då kommer man alltså ha konstaterat att man nådde någonting som inte ens nådde upp till Europakonventionen, men man låtsas som om det gjorde det. Det gör att den här frågan kommer att vara död i några år framöver. För så är det, det vet vi också. När en överenskommelse har nåtts inom något område, vilket det än må vara, dröjer det några år innan kommissionen kommer med nya förslag på området. Det har vi sett när det gäller människohandel, och det har vi sett när det gäller narkotikaöverenskommelser och så vidare. Så kommer det att vara också här.
Därför tycker jag att regeringen ska använda den tid som nu är kvar av ordförandeskapet och skjuta fram positionerna och göra ett försök med till exempel det självklara att man ska ha en försvarare vid sig om man är misstänkt för ett brott. Det här är för oss självklart. Länder har skrivit under rättigheten att man ska ha en fair trial, men de följer inte detta.
Här har Sverige chansen att driva på, och jag ska vara den första att gratulera regeringen till framgången om man lyckas med det. Jag tror att man efteråt kommer att ångra sig bittert om man inte driver på, för det här kommer förstås att kritiskt granskas. Hur mycket man än försöker att låtsas som att det här är en framgång kommer kritiken att vara hård. Man kommer med lätthet att kunna genomskåda det.
Ta därför chansen, också ni riksdagsledamöter, att driva på regeringen för att vi ska kunna få en överenskommelse med rättssäkerhet som är värd namnet! Glöm inte uttrycket: Hellre lyss till den sträng som brast än att aldrig våga spänna sin båge.