Fru talman! Jag har hört det några gånger nu. Johan Linander säger att när man hävdar mänskliga rättigheter slår man huvudet i väggen. Det är meningslöst att komma med sådana politiska krav som att rätten till privatliv ska värnas och att asylrätten ska återupprättas. Det är meningslöst eftersom det finns länder som inte håller med om detta.
Man kan ha den inställningen. Man kan kompromissa på förhand och åka ned med uppfattningen att man vet att de andra tycker att det är bra. Problemet är bara att man får ett resultat utifrån detta.
Ansatsen från den borgerliga regeringen är i ord omfattande, men i praktiken är allt förhandlingsbart. Ingenting är fast och beständigt - inte ens försvaret av de mänskliga rättigheterna.
Problemet med överstatligheten inom EU är att om man ska komma överens allihop blir det inte särskilt ofta bra politik. Det är därför vi säger att rättspolitik och migrationspolitik ska vara en nationell angelägenhet. Det ska inte beslutas på överstatlig nivå. Gör man det kompromissar man med de mänskliga rättigheterna, rätten till privatliv och integritet.
Här skiljer vi oss åt - inte bara höger och vänster utan tydligt också vi som säger att Sveriges riksdag ska avgöra vilka lagar, regler och bestämmelser som ska gälla i Sverige och att andra länder ska bestämma å sina vägnar.
Slutsatsen av Johan Linanders ansats är att han ger oss sitt erkännande. Han tror att vi kommer att vinna politiska poänger på hemmaplan. Det tackar vi för. Det är förmodligen sant. Jag tror att många människor begriper att man ska kunna bestämma i ett parlament vilka regler som ska gälla. Jag tror att många också begriper att det finns en hel del som konkret kan bli betydligt bättre i det Stockholmsprogram som läggs fram.
Jag avslutar med att säga att det är synd att vi inte har kunnat diskutera mer i sak. Processen verkar vara det enda som Johan Linander har något att säga om - förutom att man kan förhandla och kompromissa om allt.
(Applåder)