Fru talman! Vi har debatter hela dagen, så tyvärr hade jag gått ut för att käka lite lunch medan Kalle Larsson pratade. Men det finns tv-apparater ute i kammarfoajén, så jag kunde följa vad han sade. Det är bara att konstatera att Kalle Larsson är ett levande exempel på att när man inte har så mycket att komma med får man helt enkelt gå till attack.
När det gäller om mänskliga rättigheter kan förhandlas eller inte förhandlas om var det intressant att höra att jag skulle påstå att de är förhandlingsbara. Samtidigt kan man fråga hur Kalle Larsson tror att Europakonventionen för mänskliga rättigheter kom till. Den förhandlades fram. Det kanske inte var helt givet att det skulle bli exakt de formuleringar som nu finns och inte några andra, utan det var en förhandlingsfråga.
Om man inte vill vara med i det europeiska samarbetet är det klart att man inte behöver förhandla. Då kan man sitta hemma och säga att vi här i Sverige har rätt och att de andra har fel. Då gör man det väldigt enkelt för sig.
För att det inte ska råda några som helst missförstånd tycker jag självklart att alla länder, och definitivt alla EU:s medlemsstater, ska uppfylla de krav på processuella rättigheter som Europakonventionen kräver. Men vid tidigare EU-förhandlingar blev det tvärstopp därför att några medlemsstater sade nej. Det är den verklighet som råder, och vi som tar ansvar måste ta hänsyn till verkligheten. Men det skulle vara intressant att höra hur Kalle Larsson och Vänsterpartiet skulle ha tagit sig an EU-förhandlingarna, om det nu hade varit en vänsterpartist som var justitieminister och satt som ordförande för RIF-rådet, för att komma framåt i de processuella frågorna.