Herr talman! När man lyssnar på den här debatten och på en del av de tidigare talarna skulle man kunna tro att vi debatterar Stockholmsprogrammet, att det är dags att säga ja eller nej till ett Stockholmsprogram. Men så är ju inte alls fallet.
Det vi debatterar här i dag är Europeiska kommissionens meddelande med titeln
Ett område med frihet, säkerhet och rättvisa i allmänhetens tjänst
. Detta meddelande är ett underlag för att ta fram ett nytt femårigt arbetsprogram för de rättsliga och inrikes frågorna inom EU. Det är ett nytt program som ska ersätta det gamla Haagprogrammet som upphör vid det här årets utgång.
Detta nya program ska diskuteras och förhandlas fram under det svenska ordförandeskapet i höst och förhoppningsvis antas i slutet av året. Redan nu kallas det Stockholmsprogrammet. Det är ganska naturligt. Det brukar bli staden där man befinner sig som ger namn åt nya program, liksom Haagprogrammet och före det Tammerforsprogrammet. Men i nuläget finns det inget Stockholmsprogram att debattera eller ta ställning till. Jag hoppas att det kan vara till hjälp för dem som lyssnar på debatten att förstå vad vi faktiskt pratar om. Annars riskerar det här att bli obegripligt. Det kanske inte heller är så konstigt eftersom det inte verkar som om ens alla partier har förstått vad frågan handlar om.
Herr talman! Jag har plockat fram reservationerna, eller de avvikande meningarna som det heter, i de yttranden som andra utskott har lämnat in till justitieutskottet inför denna behandling av kommissionens meddelande.
I konstitutionsutskottet skriver Vänsterpartiet och Miljöpartiet att de avvisar Stockholmsprogrammet. I civilutskottet och socialförsäkringsutskottet skriver Vänsterpartiet samma sak. De avvisar Stockholmsprogrammet. Hur kan man avvisa något som inte finns än? De ombeds att yttra sig om kommissionens meddelande, och de svarar att de avvisar Stockholmsprogrammet - som ska antas någon gång framåt jul.
Det kanske är så att Vänsterpartiet och Miljöpartiet säger nej oavsett hur det kommande Stockholmsprogrammet kommer att se ut. Det vore en alldeles sensationell sorts politik att redan på förhand faktiskt säga klart och tydligt: Vi kommer att säga nej, oavsett om det förslag som läggs fram är bra eller dåligt.
Det är tydligt. Då vet vi vad ni menar. Eller vi kan tolka det som att Vänsterpartiet och Miljöpartiet inte tycker att EU ska ha något femårigt arbetsprogram att jobba utifrån. Det skulle betyda att varje halvår ska ordförandeskapet driva de frågor som just då är intressanta. Det skulle med all sannolikhet bli de frågor som är aktuella i just det landet vid just det tillfället. Det skulle vara bra att få ett klargörande från Vänsterpartiet och Miljöpartiet vad ni egentligen menar.
Jag tror att de allra flesta - jag vet att det gäller också Socialdemokraterna, även om Thomas Bodström nu har försvunnit från salen - förstår att det är bättre att ha en gemensam målsättning av hur man vill att samarbete ska utvecklas i stället för att springa på den ena bollen och sedan på den andra bollen och egentligen inte veta om man springer åt rätt håll. Det blir lätt, som Henrik von Sydow var inne på, än slank han hit, än slank han dit och än slank han ned i diket.
De flesta av oss kan säkert vara överens om att det behövs ett program för hur samarbetet inom EU ska utvecklas på området. Nästa fråga är, så klart, den viktiga frågan hur det ska utvecklas.
Det program som nu gäller, Haagprogrammet, förhandlades fram 2004 i efterdyningarna av det fruktansvärda terrordådet i Madrid, som dödade nästan 200 personer och skadade över 2 000. När man läser Haagprogrammet ser man tydligt kopplingarna. Det är behovet av terrorbekämpning som ligger till grund för Haagprogrammet. Haagprogrammet förhandlades fram 2004. Då var den tidigare talaren här justitieminister, alltså Thomas Bodström.
När vi nu kan läsa kommissionens meddelande inför det nya programmet, Stockholmsprogrammet, ser vi tydligt att det faktiskt är andra tider. Europa har delvis återhämtat sig och kommit över nine eleven-, Madrid- och Londondåden. Det finns en helt annan balans mellan terror- och brottsbekämpning å ena sidan och skyddet av personlig integritet och rättssäkerhet å andra sidan.
Jag vill påstå att detta inte ens är något tyckande utan fakta. Ingen som har läst både Haagprogrammet och kommissionens meddelande kan påstå att de går i fel riktning. Kommissionens meddelande inför Stockholmsprogrammet går i riktningen till förmån för den enskildes rättigheter. Sedan är nästa fråga om det går tillräckligt långt. Där kan vi säkert ha olika åsikter. Mitt och Centerpartiets svar är nej. Vi tycker inte att kommissionens meddelande går tillräckligt långt. Vi vill ha ännu större tyngd på rättssäkerhetsfrågorna och integritetsfrågorna.
Herr talman! Med tanke på hur Haagprogrammet har varit inriktat på terrorbekämpning och andra repressiva åtgärder är det nu verkligen viktigt att åtgärderna utvärderas, för att se om de har varit effektiva och vad de har inneburit för enskilda medborgares integritet. Om en sådan utvärdering visar att en åtgärd inte har varit effektiv eller att den har inneburit ett oproportionellt stort intrång i integriteten i förhållande till behovet och effektiviteten måste åtgärder vidtas. Man kan vidta åtgärder för att höja effektiviteten. Man kan vidta åtgärder för att minska intrånget i den personliga integriteten. Eller man kan helt enkelt ta bort lagarna, ta bort åtgärderna. Om de inte har varit bra, om de inte har varit effektiva, om inte behovet fanns eller om det var ett för stort intrång i integriteten: ta bort dem. Vi måste ibland kunna backa om det har blivit fel.
Detta är också en fråga som den europeiska datatillsynsmannen tog upp i sitt yttrande över kommissionens meddelande. En annan fråga som datatillsynsmannen tar upp och kritiserar är kommmissionens förslag på ett system för elektronisk registrering av inresor till och utresor från EU-medlemsstaternas territorium. När man läser kommissionens korta text om detta kan man få uppfattningen att det ska handla om ett heltäckande system där alla resor in och ut ur EU ska registreras. Det skulle till exempel innebära att en värmlänning som åker till jobbet i Norge skulle registrera sin resa. Redan på det här planet kan jag säga att vi från Centerpartiets sida säger nej till ett sådant register.
En förklaring till vad kommissionen menar som har framförts är att det inte skulle handla om EU-medborgares resor in och ut ur EU utan det skulle vara icke-EU-medborgares resor som ska registreras. Det skulle kunna jämföras med när vi åker till USA eller Australien där vi fyller i formulär om vilka vi är och var vi ska bo och så vidare när vi kommer in i landet eller på flygplanet dit. Men fortfarande skulle en sådan registrering innebära att norrmän som ska till Sverige skulle behöva registrera sin resa. Rent praktiskt vet vi att det inte skulle fungera speciellt bra eftersom det är lätt att ta sig över gränsen. Nu är Norge med i Schengen, så det kan bli något annat förslag som läggs fram. Eftersom vi inte riktigt vet hur registreringen av resor ska se ut och vad som är tänkt har vi från utskottets sida valt att skriva i kapitlet om utskottets granskning att det är viktigt att särskilt beakta professionaliteten och behovsaspekten av ett sådant system för registrering av resor.
Herr talman! En viktig kritik som också har framkommit med anledning av kommissionens meddelande gäller viljan att samordna och ge tillgång till olika register. Vi i Centerpartiet anser att sådana planer måste vägas mycket noga mot integritetsintrånget, rättssäkerheten och risken för missbruk. Man ska vara medveten om att det finns risker för att uppbyggda register kommer att missbrukas.
Samtidigt ska man inte göra det lätt för sig så att man bara väljer att säga ja eller nej. Frågan är inte så enkel. Med tanke på dem som bara säger nej - det har vi hört tidigare - skulle jag vilja ta det svenska bilregistret som exempel. Om danska polisen behöver tillgång till det svenska bilregistret för att kunna lagföra brott och förseelser som sker med svenska bilar i Danmark - de är ganska många - ska danska polisen ha tillgång till det svenska bilregistret? Man kan säga att de redan i dag har det eftersom vårt bilregister är ett offentligt register som de kan nå på Internet. Egentligen kan man säga att danska polisen redan har tillgång. Om det finns behov av tillgång till varandras bilregister inom EU, är det ett stort integritetsproblem om vi skulle dela med oss av sådana register?
Det finns olika grader. Jag kan inte säga att just bilregistret skulle vara ett större problem. Om det finns behov kan det vara effektivt att ge direkt tillgång till varandras bilregister. Det är ett slags register.
Ett annat slags register är polisens register över dna-profiler - efter att ha topsat misstänkta som sedan döms för brott. Där finns en helt annan integritetsaspekt och en uppenbar anledning att säga nej till att alla EU-länder ska ha direkt tillgång till varandras dna-register. Det skulle säkert vara effektivt och behovet finns, men det skulle innebära för stor integritetskränkning. Därför säger vi nej.
Däremot kan vi vara överens om att Sverige, svensk polis, ibland behöver få tillgång till dna-profiler som finns i andra länder. När svensk polis utreder ett mord eller en våldtäkt, och det finns en tydlig dna-profil från den misstänkte gärningsmannen, skulle det vara utmärkt om svensk polis skulle få hjälp av till exempel tysk polis som tidigare har tagit personen när denne har begått ett brott i Tyskland. Så kan det mycket grova brottet lösas. Frågan är då hur svensk polis ska få tillgång till det tyska dna-registret och hur andra EU-länder ska få tillgång till det svenska dna-registret i samma syfte.
Man gör det alldeles för lätt för sig genom att bara säga nej. Det finns ibland uppenbara behov, men måste man se till att systemet som byggs upp skyddar integriteten samtidigt som det kan vara tillräckligt effektivt för att lösa de mycket grova brotten. Det gäller att hitta balansen, och för att göra det måste en ordentlig proportionalitetsbedömning göras. Det finns också med i kommissionens meddelande.
Med detta vill jag säga att det inte är så enkelt som att bara säga ja eller nej till att samordna eller ge tillgång till register inom EU. Det måste bedömas mycket djupare än så. Avgörande i slutändan är proportionalitetsbedömningen. Överväger behovet och effektiviteten i integritetsintrånget eller inte? Att ta ansvar i politiken är inte bara att kasta ur sig enkla populistiska slagord.
Till slut, herr talman: Kommer då Centerpartiet, alliansen eller Sverige att få igenom allt vi vill i det här Stockholmsprogrammet bara för att vi är ordförande? Det skulle nog vara ganska naivt att tro det.
Vi talar om ett samarbete mellan 27 länder där det råder veto. Det är fortfarande veto som gäller inom tredje pelaren, de rättsliga frågorna, åtminstone tills Lissabonfördraget är antaget. Vi som ordförandeland måste givetvis också kunna kompromissa i de här förhandlingarna. Det kommer säkert inte att bli exakt som vi vill, men därför kan man inte ha inställningen att blir det inte som vi vill säger vi nej. Hur ska ett sådant internationellt samarbete fungera om alla som ingår i samarbetet har inställningen att blir det inte som vi vill säger vi nej?
Att på förhand då underkänna hela det här arbetet är en oansvarig hantering.
Vi tar ansvar. Vi kommer fortsättningsvis att arbeta för ett förstärkt integritetsskydd och en förbättrad rättssäkerhet, och det kommer vi att göra tillsammans med våra kolleger inom EU.
Herr talman! För Centerpartiets del kommer Fredrick Federley senare att tala om migrationsdelen av kommissionens meddelande, och därför har jag inte tagit upp någonting av det i mitt anförande.
Jag vill yrka bifall till förslaget i utlåtandet och avslag på reservationerna.
(Applåder)