Herr talman! Jag tycker att mycket av det du sade var bra, Henrik. Men jag begär inte replik bara för att berömma dig. Jag vill koncentrera mig på det sista du sade. Vi är alla överens om en sak, nämligen att till dess man är fälld i domstol får man betraktas som oskyldig. Vi har skrivit under konventionen om det och det står i vår grundlag.
För att man ska kunna hävda sina rättigheter behöver man en försvarare. För att det här ska kunna gå rätt till krävs det en skyldighet. Om vi ska ha en överenskommelse värd namnet måste vi ha den rättigheten. Och den finns redan; det är det som är så absurt.
Tycker du verkligen, Henrik, att detta är värt att kallas rättssäkerhet om man inte ens når upp till Europakonventionen och om man inte ens skriver in rätten till en offentlig försvare och därmed rätten till fair trial? Är det verkligen en framgång när man lämnar en så viktig del? Det är den mest fundamentala rättighet som finns när det gäller processuella rättigheter.
Vi har gång på gång anklagat andra länder, bland andra USA, för att de har ett system med oerfarna och alltför unga advokater som inte kan ta vara på rättigheterna. Ska vi då kunna driva de här frågorna om vi inte själva har rent hus? Sverige har nu chansen att nå en överenskommelse. Bör vi då inte fortsätta arbetet och i alla fall göra ett ordentligt försök att se till att vi får den rättigheten inskriven? Det är min enda fråga.