Fru talman! "Det är ont om jordklot" skrev Harry
Martinsson för länge sedan. Kloten har, vad jag vet,
inte blivit fler sedan dess. Det klot vi lever på gäller
det att vara rädd om. Vi måste alla slå vakt om vårt
klots överlevnad, det tror jag vi är överens om. Om
alla människor på jorden skulle leva med samma
livsstil och konsumtionsnivå som vi i den rika världen
skulle det krävas minst fem jordklot. Eftersom det
bara finns ett jordklot, finns det uppenbart en konflikt
om begränsade ytor och ändliga resurser.
Västvärldens industriella, oljebaserade, köttätande
och högkonsumerande livsstil lägger under sig ytor
och tar resurser från dem som inte kan göra anspråk
på lika mycket som vi. Vår livsstil tillägnar oss livsut-
rymme från människor i andra världsdelar och hotar
vår egen och andra arters existens. En rad icke förny-
bara råvaror utnyttjas på ett sådant sätt att jordens
samlade resurser av dem snart kommer att ta slut.
Vårt sätt att leva kan inte bli annat än en parentes i
mänsklighetens historia. Frågan är om vi hinner och
vill ta vårt ansvar innan miljöförstöring brutalt tving-
ar oss in i ett förändringsskede. Vi i Vänsterpartiet
vill ta vårt ansvar för en hållbar utveckling. I första
hand speglar miljöfrågan en konflikt mellan rika och
fattiga länder med mycket stora skillnader i konsum-
tion av ändliga resurser. Men den är även en klassfrå-
ga. Den som är ekonomiskt stark tar en större andel
av resurserna än den ekonomiskt svage. Jag vill att
Sverige skall vara ett föregångsland i miljöfrågan och
genom riktiga politiska signaler föregå med gott ex-
empel. I den förändringen krävs medvetna beslut som
styr både produktionsprocesser, enskild livsstil och
konsumtion.
De föreslagna miljökvalitetsmålen är av övergri-
pande karaktär och definierar det tillstånd för den
svenska miljön som miljöarbetet skall sikta in sig
mot. De 15 nationella miljökvalitetsmålen är, precis
som Göte Jonsson sade, så allmänt hållna att ingen
kan invända mot dem. För att de skall bli användbara
krävs att riksdagen antar konkretare delmål.
Det är delmålen som kommer att utgöra underlag
för miljöpolitiska åtgärder och prioriteringar inom
olika samhällssektorer. Därför har den parlamentaris-
ka beredningen för miljömålen en mycket viktig
uppgift och ett stort arbete som skall redovisas vid
halvårsskiftet, den 1 juli år 2000. Det är bra att ut-
skottet har kunnat enas om synen att delmålen skall
upp i riksdagen.
Koldioxidutsläppen är ett internationellt problem,
men Sverige kan och måste som ett tekniskt och eko-
nomiskt avancerat land gå före och ta fram processer,
teknik och samhällsstrukturer som visar på vägarna
till minskad användning av fossila bränslen och där-
med till sjunkande utsläpp av koldioxid. Såvitt vi kan
se i dag finns det inga genvägar, utan det krävs stora
strukturella förändringar inom energisektorn och
transportsektorn.
Vatten av god kvalitet är ett mycket viktigt mål.
Vatten är en av grundstenarna för överlevnad. Sverige
har gott om vatten och vatten av god kvalitet. Men
det finns faror för våra vatten. Vi kan i södra Sverige
se en utveckling mot ett ökande antal upptäckter av
bekämpningsmedel i brunnar och vattendrag. Detta är
en varningssignal som vi nu måste ta på riktigt allvar.
Levande sjöar och vattendrag vill vi alla se och ha
tillgång till. För att bevara den biologiska mångfalden
är vi med den nuvarande situationen, som beror på
gamla och ännu pågående försyndelser på utsläppssi-
dan, tvungna att kalka i försurade vattenområden. Vid
halvårsskiftet i år skall en nationell kalkningsplan
vara klar. Den planen måste vi ta på allvar, och den
måste vara ett underlag för delmålen för kalknings-
verksamheten.
Hav i balans samt levande kust och skärgård är
miljökvalitetsmål nr 5. Det målet innebär att väster-
havet och Östersjön skall ha en långsiktigt hållbar
produktionsförmåga och att den biologiska mångfal-
den skall bevaras. Regeringen skriver så här:
"Näringar, rekreation och annat nyttjande av hav,
kust och skärgård skall bedrivas så att en hållbar
utveckling främjas."
Den skrivningen är lovvärd, men vad sker i Öster-
sjön? Man fiskar ut den naturliga sillen genom an-
vändande av stora trålare som drar in allt till fisk-
mjölsproduktion, vilket leder till minskad fångst och
en påtaglig försämring för det lokala kustnära fisket.
Man kan inte säga att detta storskaliga industrifiske
bedrivs så att en hållbar utveckling främjas.
Vad det lett till är att den lokala fiskindustrin får
ta sin råvara från Danmark, då Östersjösillen blir
mindre och mindre i storlek. Lekbeståndet har rasat
från 2 miljoner ton till någonstans mellan 500 000
och 700 000 ton. Internationella havsforskningsrådet
har sagt att lägsta gräns för att producera en ny gene-
ration med tillräcklig mängd yngel är ca 1 miljon ton.
Det är inte utan att man undrar var Fiskeriverkets
samlade översyn av vilka delmål och åtgärder som
behövs för att nå det här miljökvalitetsmålet kommer
att hamna. Det skall redovisas i oktober i år.
Det finns en hel del att säga även om producen-
tansvar. Jag skall kort gå in på detta i samband med
en reservation på det området som gäller bl.a. möbler.
Jag anser det vara fel resonerat då man från både
regeringens och utskottets sida inte anser att det före-
ligger ett behov av att införa producentansvar för
möbler eftersom det, som man säger, finns en andra-
handsmarknad för möbler. Denna argumentation är
märklig, då den andrahandsmarknad som finns inte
avser uttjänta möbler utan användbara möbler. Att
luta sig mot denna marknad ger inga garantier för att
möbler tas om hand på ett säkert sätt när de kasseras.
I och med detta kommer vi över på området av-
fall. Här har vi inte reserverat oss, eftersom det har
kommit en proposition om avfallsskatt och vi har
motionerat med anledning av denna. Vi har i stället
avgivit ett särskilt yttrande.
Vi är kritiska till en ökad förbränning av avfall.
En viktbaserad avfallsskatt som ensidigt belastar
avfall som går till deponering kommer sannolikt att
öka mängden av avfall som kommer att gå till befint-
liga och nya sopförbränningsanläggningar och där-
med öka de totala utsläppen av miljögifter.
De senaste årens erfarenheter har visat att det kan
vara lättare och mer ekonomiskt fördelaktigt för en
kommun att bara omlasta avfallet för transport till
sopförbränningsanläggningar än att satsa på utökad
materialåtervinning och biologisk behandling. Inci-
tamentet för att inom kommunen satsa på utökad
återvinning försvinner när man inte längre har ansvar
för den slutliga avfallsbehandlingen.
Miljöproblemen finns ju inte bara i Sverige utan
är globala. Vi ser det som nödvändigt att det globala
och alleuropeiska miljösamarbetet utvecklas. För att
nå en hållbar utveckling i ett samhälle måste någon
gå i spetsen och vara pådrivare. För att Sverige skall
kunna vara pådrivare i de sammanhangen krävs att vi
har rätt att föra fram självständiga åsikter och hävda
våra egna ståndpunkter. Vi anser att EU inte skall få
hindra medlemsländer att ställa hårdare krav i inter-
nationella miljösammanhang.
Nu gäller det att vi i det politiska och praktiska
miljöarbetet agerar med handlingskraft och tillsam-
mans sätter i gång ett offensivt miljöarbete.
Fru talman! Jag yrkar bifall till reservationerna 7
och 28. Givetvis står vi också bakom Vänsterpartiets
övriga reservationer.
Till Dan Ericsson, som ställde frågan om formule-
ringen av skatt på drivmedel år 2004, vill jag säga att
det finns en formulering i betänkandet där man förut-
sätter att regeringen skall återkomma med förslag om
biodrivmedel. Vi kommer att verka för att den for-
mulering som finns i budgetpropositionen inte skall
återkomma i höstens budgetproposition. Vi får väl
också se vad miljöministern kommer att säga om den
här frågan i debatten i dag.
Det är jätteviktigt att man, som Göte Jonsson
framhöll, verkligen får kött på benen när det gäller
delmålen och att det blir möjligt att utvärdera dem.
Det är ingen nytta med att sätta upp mål som inte är
tidsbestämda och som inte är utvärderingsbara.