Miljöpolitiken

Fru talman! För snart ett år sedan presenterade re-

geringen sin proposition om svenska miljömål. Precis

som tidigare miljöbalken var miljöpropositionen

kraftigt försenad, så försenad att riksdagen inte kunde

behandla den innan valet. Det är alltså först nu ett år

senare som vi i riksdagen kan ta ställning till propo-

sitionen i och med dagens betänkande. Samtidigt

behandlar vi i betänkandet regeringens skrivelse om

hållbara Sverige och också miljömotioner från den

allmänna motionstiden. Det är ett rätt så rejält miljö-

dokument. Det är totalt 346 yrkanden som får sin

behandling i detta betänkande. Under utskottsbe-

handlingen har vi också träffat många myndigheter

och organisationer, näringslivsrepresentanter som gett

sin syn på frågorna. Ungdomens miljöriksdag hade en

särskild seminariedag omkring miljöpropositionen

och fick sedan ge sina synpunkter inför utskottet. Jag

tycker att den här behandlingsformen har fungerat

väl. Det har varit mycket, men jag tycker att vi har

gått systematiskt till väga och betat av de olika områ-

dena. Man kan säga att det här betänkandet ger en

god och samlad bild av tillståndet i Sverige i dag vad

gäller miljöfrågorna.

Under förra mandatperioden, under Anna Lindhs

tid som miljöminister, rustades miljöpolitiken ned

område för område. Från Miljösverige och oppositio-

nen uttalades mycket stark kritik mot den avlövning

av miljöpolitiken som regeringen och dåvarande

miljöministern ansvarade för. På i stort alla de olika

områdena inom miljöpolitiken har nedskärningar

varit ett faktum. Det har handlat om miljöövervak-

ningen, om arbetet med sanering av förorenade områ-

den, om miljöforskningen, om kalkningen av försura-

de sjöar och vattendrag, om minskade resurser till

länsstyrelsernas miljöenheter. Ja, exemplen kan göras

många. Bakom en sorts kuliss att bygga om Sverige

ekologiskt nedrustade regeringen de facto den ordina-

rie miljöpolitiken.

Till skillnad från denna politik har vi från Krist-

demokraternas sida konsekvent presenterat budget-

förslag och miljöåtgärder som syftar till en förstärkt

miljöpolitik och sanering av den nationella miljöskuld

som Sverige som land dragit på sig. Det har dock en

riksdagsmajoritet avvisat.

Fru talman! Nu har vi en ny miljöminister, och

även om han inte synts så mycket i debatten började

han sin första budget med en liten miljöåterställare.

Det har han faktiskt fortsatt med i vårpropositionen.

Men det handlar alltså om att regeringen nu börjar

rusta upp det man först har rivit ned. Regeringen kan

inte tänkas inhösta några större applåder för detta.

Man börjar alltså en återmarsch till vad som var tidi-

gare. Det är bra så. Jag hoppas att den marschen kan

fortsätta. Men sedan får vi också konstatera att krets-

loppsbegreppet har fått lite nytt innehåll. Vi konstate-

rar att det faktiskt är gamla pengar som återanvänds.

Man flyttar pengar från ett konto till ett annat för att

försöka komma tillbaka till de ordinarie miljöansla-

gen. Det är okej, det är ett sätt att ge en sorts symbol

åt kretsloppsarbetet. Det viktiga är att pengarna

kommer tillbaka där de hör hemma så att vi får ett bra

ordinarie miljöarbete.

Miljöministern får ursäkta lite, men dagens betän-

kande känns i alla delar inte helt aktuellt i och med att

det ändå är en ett år gammal proposition som är

tyngdpunkten i betänkandet. Jag kommer ändå strax

in på det.

En aktuell fråga skulle jag vilja ta upp där miljö-

politiken berörs mycket starkt. Det är en formulering

i den nyligen presenterade vårpropositionen. Där

skriver regeringen, med stöd av regeringsunderlaget

Miljöpartiet och Vänsterpartiet, så här: "Regeringens

bedömning är att energiskatt ska börja tas ut på biod-

rivmedel från år 2004." Detta, fru talman, kan inte

betyda något annat än att omställningen till det eko-

logiska samhället avsevärt försvåras. Varför ge en

signal som kan komma att lägga en död hand på de

satsningar som är tänkta för att få fram förnybara

drivmedel? Jag måste fråga såväl miljöministern som

Gudrun Lindvall och Kjell-Erik Karlsson från Miljö-

partiet respektive Vänsterpartiet vad det här är fråga

om. Den bästa miljöinsats ni kan göra i denna debatt

är att ge beskedet att formuleringen att påbörja be-

skattningen av förnybara bränslen var ett olycksfall i

arbetet. Vi räknar med att det rättas till nu vid riksda-

gens behandling av propositionen. Kan vi få ett så-

dant besked? I så fall är resultatet av den här debatten

en miljövinst.

Så över till betänkandet. Regeringens förslag att

dagens 170 miljömål skall ersättas av 15 mål är ingen

direkt lösning av miljöproblemen, utan det är som

svenska Naturskyddsföreningen sade i en kommentar

när propositionen presenterades: "Regeringen abdike-

rar i frågan om mål och överlåter till andra att själva

besluta vad man orkar med." Några andra kommenta-

rer från Miljösverige, exempelvis Centrum för biolo-

gisk mångfald: "Denna proposition är inte det red-

skap vi behöver för det ordinarie miljöarbetet. Vad

gäller miljöövervakningen har vi inte lägre koll på

vad som händer." Det är rätt allvarlig kritik. En miljö-

forskare sade: "Man suddar nu ut redan tydligt satta

miljömål vad gäller naturvården." Ett annat ord var

"temposänkning" i miljöpolitiken.

En bättre strategi vore att regeringen kom med

förslag på handlingsplaner för att nå tydliga miljömål.

Men en sådan strategi har lyst med sin frånvaro under

förra mandatperioden, och nu har arbetet hänskjutits

till beredningar som skall arbeta fram delmål och

handlingsplaner. Regeringens tanke var att man sedan

på egen hand skulle fastställa delmål och i bästa fall

handlingsplaner. Regeringen får dock i dagens betän-

kande bakläxa på denna punkt. Ett enigt utskott begär

nu att regeringen skall återkomma till riksdagen för

fastställande av delmål. Det innebär i praktiken att det

också blir en tydlig redovisning och, såvitt jag förstår,

förslag till åtgärdsprogram för att nå uppsatta mål.

Med den här behandlingen av motionen har en mängd

förslag som har funnits från oppositionen, bl.a. från

oss kristdemokrater, på mål- och åtgärdssidan tills

vidare hänskjutits till kommande debatt när regering-

en lagt fram sina förslag efter den beredning som

pågår under det här året. Då finns det anledning att

mer i detalj diskutera delmål och strategier för att nå

målen.

På ett område vill jag dock redan i dag föra en

diskussion. Det handlar om, som jag ser det, den

viktigaste miljöfrågan. Och det är inte bara den vikti-

gaste miljöfrågan, utan det är den fråga som kommer

att dominera den politiska agendan under kommande

decennier, nämligen klimatfrågan.

Fru talman! Jag är kanske tjatig, eftersom jag har

tagit upp den frågan under några år, men den är cen-

tral och avgörande. Klimatfrågan är mänsklighetens

ödesfråga.

Om vi inte lyckas att hejda fossilförbränningen

och därmed koldioxidutsläppen blir det en ökad me-

deltemperatur på jordklotet. Med fortsatta förorening-

ar av lufthavet räknar man med en fortsatt medeltepe-

raturförhöjning på 3-4 grader under de närmaste 100

åren. Det innebär att havsytan kommer att stiga och

att havsströmmarnas banor kan komma att ändras.

Oväder som orkaner blir vanligare och förekommer

dessutom med ökad styrka. Över hela världen kom-

mer vädret att bli mer extremt. Torka, översvämning-

ar och värmeböljor väntas öka.

Uppräkningen av effekter till följd av klimatför-

ändringar kan göras lång. Vid den senaste klimatkon-

ferensen i Buenos Aires var det frapperande hur med-

vetna världens miljöministrar verkade vara om detta

framtidsscenario. Detta är inte längre en teori eller

någon tanke, utan det är vetenskapligt belagt. Men

samtidigt måste sägas att man uppvisade en oförmö-

genhet till samling och beslut för att verkligen minska

dessa utsläpp.

Alla länder, också Sverige, måste nu ta ansvar för

att hejda utsläppen av koldioxid. Varken inom energi-

eller transportsektorn kan vi tillåta ökade utsläpp.

Tvärtom måste ett kraftfullt handlingsprogram som

minskar utsläppen upprättas och genomföras. Det

handlar om utfasning av fossilbränslen i såväl energi-

produktionen som transportsektorn, begränsning av

metanavgång, åtgärder för att öka kolbindningen samt

återvinning och om möjligt lagring av koldioxid. Ett

antal politikområden berörs, och det var med detta

som bakgrundsrelief som jag tidigare ställde min

fråga om biodrivmedlen. Att få andra drivmedel är ett

sätt att minska utsläppen från fossilbränslen. Det är

därför som det är så allvarligt om regeringen nu

skickar ut en annan signal.

Dessvärre har regeringen av EU utverkat möjlig-

het att bryta internationella klimatöverenskommelser

och öka utsläppen. Denna ökning kan bli rätt så stor,

men det beror ju också på hur man hanterar kärn-

kraftsavvecklingen. Det får inte bli så, att vi bidrar till

att öka utsläppen av koldioxid beroende på ökad

kolförbränning och oljeförbränning när kärnkraften

stängs av. Vi måste eleffektivisera eller ha förnybara

bränslen. Där är vi inte i dag, och det är detta som är

det allvarliga, om regeringen fortsätter att framhärda

med att ersätta kärnkraft med fossila bränslen. Då

kommer denna ökning att bli än mer drastisk än som

det ser ut i dag.

Fru talman! Jag tycker alltså att regeringen för en

bakvänd politik i den viktigaste miljöfrågan. Här

hoppas jag nu på en tydlig omorientering från den

nya miljöministern, en omorientering som innebär att

regeringen lyfter upp klimatfrågan som nummer ett i

miljödebatten. Jag hörde miljöministern i Buenos

Aires, och där var han tydlig och bra. Jag hoppas att

han är väldigt tydlig i debatten i dag och säger vad

det handlar om när det gäller klimatfrågan och vad

som krävs av oss i Sverige och internationellt vid en

omställning. Det kommer att utsätta samhället för

stora påfrestningar, men det är nödvändigt att ordent-

ligt föra den debatten.

Sedan skall den klimatkommitté som bereder frå-

gan om handlingsprogram förhoppningsvis komma

med ett förslag i slutet av året. Jag hoppas att det blir

bra förslag som leder till konkreta beslut. Men det

handlar också om att öka medvetenheten ute bland

folket. Här kommer det att krävas insatser av oss alla.

Fru talman! Med detta vill jag yrka bifall till re-

servation nr 24, som tar upp frågan om ett klimatpo-

litiskt handlingsprogram. Givetvis står jag bakom

övriga reservationer från kristdemokraterna, men för

tids vinnande avstår jag från att yrka bifall till dem.

Jag vill också rekommendera vårt särskilda yttrande

för läsning där vi tar upp mer ideologiska spörsmål

och kommentarer till de miljöförslag som vi har fram-

fört i motionen.

Jag vill ta upp ytterligare två sakfrågor.

När det gäller frågan om blyhagelsförbud anser ett

enigt utskott att förbudet skall förenas med dis-

pensmöjligheter för all icke våtmarksanknuten jakt.

Det var bra att utskottet kunde samlas kring en prak-

tisk lösning i denna fråga, och jag utgår från att rege-

ringen och Naturvårdsverket nu fortsättningsvis han-

terar denna fråga med vislighet.

Fru talman! Jag kan inte heller låta bli att nämna

något som är viktigt för min hembygd, nämligen

Kolmården och Kolmårdens djurpark. Det kan synas

vara en liten fråga i sammanhanget, men det handlar

faktiskt om ett utomordentligt viktigt forskningsar-

bete för utrotningshotade djur och om den biologiska

mångfalden. Här anser jag, liksom tidigare, att staten

bör ta sitt nationella ansvar. Jag kan ändå nära en

förhoppning om att miljöministern skall ha ett mer

öppet sinnelag till denna fråga än vad hans företräda-

re hade. Välkommen till Kolmården för att ta del av

ett viktigt nationellt miljöarbete!

Avslutningsvis vill jag peka på det ideologiska

perspektivet och det personliga ansvaret. I miljöpoli-

tiken och också inom andra politikområden tar krist-

demokratin sin utgångspunkt i förvaltarskapstanken

och förvaltaransvaret. Det här gamla indianordspråket

kan sägas omfatta denna tanke: Vi har inte ärvt jorden

av våra föräldrar utan bara lånat den av våra barn och

barnbarn.

Vår livsstil i västvärlden sliter hårt på miljön och

på ändliga naturresurser. Den är inte socialt försvar-

bar när man jämför med hur det stora flertalet fattiga

lever. Vi är alla mer eller mindre fångade i ett materi-

alistiskt tänkande. Konsumismen firar större triumfer

än någonsin i historien.

Vi har inte lyckats med att åstadkomma tillväxt

inom sociala och ekologiska ramar. Vi måste nu få till

stånd en sådan tillväxt. I och med att vi inte har lyck-

ats med det har vi slitit hårt på miljön. De stora mil-

jöhoten i dag är inte några enskilda skorstenar eller

avloppsrör utan det är vår vardagliga livsstil som i

alltför hög grad bygger på ett kortsiktigt och snabbt

förbrukande av energi, naturresurser och spridande av

gifter och avfall.

Jag för min del tror inte att vi löser miljöproble-

men om vi inte går till oss själva och ser till att vi inte

gör större ekologiska avtryck än vad miljön tål. Vi

skall givetvis arbeta vidare med tydliga miljömål och

kraftfulla handlingsplaner - såväl nationellt som

internationellt. Men ytterst handlar det om en miljö-

medveten livsstil, och här har vi alla ett ansvar.