Herr talman! Arbetslösheten, jobben och syssel-
sättningen, är det mänskligt, ekonomiskt och politiskt
viktigaste problemet i Sverige. Sammantaget är allt-
jämt 11-12 % arbetslösa. Och detta höga tal för ar-
betslösheten ser vi, märk väl, i en situation med en
uppåtgående konjunktur. I stället hade det varit natur-
ligt om arbetslösheten i det här konjunkturläget när-
mat sig bottenlägen på 4-5 %.
I Sverige talar några partier enligt min mening
med dubbel tunga i fråga om arbetslösheten. Alla
partier säger att det är ett viktigt problem. Men san-
ningen är att sammanhållningen kring dem som redan
har ett jobb och bevakningen av uppnådda privilegier
för LO ofta förefaller vara en viktigare uppgift än att
få ned den totala arbetslösheten.
I valet mellan å ena sidan att säga ja till reformer
av arbetsmarknaden, skatterna och företagsklimatet
och å den andra en permanent hög arbetslöshet, ac-
cepterar alltså enligt min mening regeringspartiet,
Vänstern och LO i politisk handling en permanent
hög arbetslöshet. Socialdemokraternas nära koppling
till LO har blivit en belastning för de arbetslösa.
Arbetslösheten har därigenom blivit en offensiv-
fråga för borgerligheten. De borgerliga partierna går
nu till val på denna fråga för att tvinga ned arbetslös-
heten. Arbetslösheten är en fråga som socialdemokra-
terna sannolikt kommer att försöka gömma undan
under valrörelsen. Men regeringen får inte tillåtas att
smita undan ansvaret för arbetslösheten.
I dag har inte fler människor ett riktigt jobb än när
regeringen tillträdde 1994. Under tre år och åtta må-
nader har det netto inte tillkommit ett enda nytt riktigt
jobb. Den långsamma ökning som vi nu ser handlar
bara om en återgång till den sysselsättningsnivå som
rådde när socialdemokraterna tog över. I dag har t.ex.
30 000 färre kvinnor riktiga jobb än är regeringen
tillträdde hösten 1994. Andelen av Sveriges befolk-
ning som har ett jobb är lägre i år än någon gång
sedan 1950-talet. Under 1990-talet har andelen fallit
från 85 % till 71 %. Detta är ett mycket allvarligt
problem för alla, och för alla partier. Allt färre männi-
skor i Sverige får till uppgift att försörja alltfler.
De flesta bedömare är, åtminstone i teorin, över-
ens om att de nya jobben måste komma genom ökat
företagande. Göran Persson har talat om 100 000 nya
företag under perioden 1998-2000. Men sanningen är
att utvecklingen i Göran Perssons Sverige går åt mot-
satt håll. Antalet egenföretagare har minskat sedan
1995. Bara i år har antalet egenföretagare minskat
med 7 000.
Arbetsmarknaden fungerar dåligt i den uppåtgåen-
de konjunkturen. T.ex. besätts inte de lediga platser-
na. Trots en arbetslöshet på 11-12 % förblir i dag tre
fjärdedelar av antalet lediga platser obesatta. Det är
en mycket hög siffra. I den senaste motsvarande upp-
gången 1994 var det bara fyra platser av tio som inte
besattes.
Det här var ett antal siffror över läget på arbets-
marknaden. Jag hade kunnat ta upp fler. Samman-
fattningsvis är läget 1998 i Sverige att vi har en upp-
åtgående ekonomisk konjunktur men att denna inte
drar med sig, eller bara mycket långsamt drar med sig,
en förbättring på arbetsmarknaden. Sverige är därför
under socialdemokraterna på väg att fastna i perma-
nent massarbetslöshet och undersysselsättning. Rege-
ringen mörkar detta dystra faktum med mycket opti-
mistiska prognoser.
Folkpartiets politik är därför mycket inriktad på
jobbfrågan. Vi ser den som helt central. Och vi vill
börja med att formulera ett riktigt mål, nämligen ett
mål för sysselsättningen. Det har vi formulerat som att
det blir ungefär 300 000 nya jobb om man räknar med
en rimlig tillväxttakt, rimliga utbuds- och efterfråge-
förhållanden på arbetsmarknaden och om man tar
tiden fram till slutet på nästa mandatperiod. Den for-
muleringen inbjuder inte till manipuleringar av statis-
tiken som Socialdemokraternas formuleringar om den
öppna arbetslösheten gör.
För detta mål vill vi sänka skatten på arbete, för-
utom att vi naturligtvis vill gynna tillväxten i ekono-
min. Vi vill sänka arbetsgivaravgifterna med
6 procentenheter för företag i tjänstesektorn, vi vill
sänka skatten på hushållstjänster, och vi vill på olika
sätt förbättra lönebildningen så att man kan kombine-
ra en god tillväxt och låg inflation. Lönebildningen
måste utformas och ges sådana förutsättningar av
riksdagen så att man kan skapa en flexibel arbets-
marknad med både fler jobb och låg inflation.
Detta medför, innebär och kräver reformer av la-
gar och regler på arbetsmarknaden, inte någon form
av inkomstpolitik. Vi måste alltså i riksdagen fatta
beslut om regler, praxis och drivkrafter för parterna
på arbetsmarknaden som ger detta resultat. Det skall
inte löna sig för parterna på arbetsmarknaden att ingå
sådana avtal som medför ökad arbetslöshet eller som
favoriserar dem som har jobb på bekostnad av dem
som inte har jobb. De utanförstående, de arbetssökan-
des intressen skall beaktas och föras in i fokus redan
när avtalen på arbetsmarknaden förhandlas. Därför
bör parternas makt över lönebildningen åtföljas av ett
ökat finansiellt ansvar för arbetslöshetens kostnader.
Arbetslöshetskassan skall vara obligatorisk och ha
karaktären av omställningsförsäkring. Det skall löna
sig bättre för a-kassan att dess medlemmar tar jobb,
och man skall tillämpa regler och praxis som bromsar
fusket.
Jobb skapas genom ett bättre företagsklimat i
Sverige under de närmaste åren. Företagarperspekti-
vet måste återupprättas och skall vara likvärdigt med
löntagarperspektivet. Statsmakten skall stå neutral
mellan parterna på arbetsmarknaden. Den skall inte
favorisera någondera sidan.
Man skall ändra reglerna så att risken minskar för
sympatiåtgärder som kränker individens föreningsrätt
och som kränker företagarens faktiska näringsfrihet.
De tre borgerliga partierna, med undantag av Center-
partiet, har redan väckt ett förslag om mindre krångel
för företagen.
Låt mig sedan gå över till ett annat problem. Pro-
fessor Assar Lindbeck publicerade för några veckor
sedan en bok i vilken han skriver följande om de
offentliga finanserna:
"Det finns en uppenbar risk att budgetunderskottet
exploderar igen i nästa lågkonjunktur, om den visar
sig bli djup."
De offentliga finanserna är alltså alltjämt instabila.
Då är de inte heller sanerade.
OECD, EU-kommissionen och IMF har gjort olika
beräkningar. Även Finansdepartementet har gjort det i
vårpropositionen över hur instabila och konjunktur-
känsliga de offentliga finanserna är. Finansdeparte-
mentets kalkyler är enligt min mening orealistiskt
positiva. De pekar på en alltför stor stabilitet, därför
att man antar att kommunerna och arbetsmarknads-
politiken kommer att fungera på ett ganska orealistiskt
sätt i en krissituation.
Insikten om de offentliga finansernas sårbarhet för
konjunktursvängningar ställer krav på stor vaksamhet
och försiktighet i finanspolitiken. EU:s stabilitetspakt,
med sina regler för budgetpolitiken, bör vara ett cent-
ralt måldokument för en borgerlig regering, men an-
ger bara en lägsta ambitionsnivå. De offentliga finan-
serna, inklusive avsättningen till premiereserven i det
nya pensionssystemet, skall, enligt Folkpartiets me-
ning, uppvisa ett tvåprocentigt överskott över kon-
junkturcykeln, inte för evigt men tills vi med full-
ständig visshet vet hur känsliga Sveriges offentliga
finanser är i lågkonjunkturens kritiska bottenläge. Det
kommer att inträffa någon gång mellan år 2000 och
2003. Det kommer att inträffa, till skillnad från hur
det ser ut i regeringens prognoser, där lågkonjunktu-
rerna är förvisade till historiens skräphög. Det är det
ena kriteriet.
Det andra kriteriet är att man skall arbeta med
överskott för att minska den offentliga skulden tills
den motsvarar högst 60 % av BNP.
Under den bestämda förutsättningen att överskott i
de offentliga finanserna faktiskt uppstår och inte bara
är tillfälliga, vill vi i Folkpartiet i ett andra steg - jag
talade tidigare om sänkt arbetsgivaravgift m.m. -
sänka skatten för låg- och medelinkomsttagare. Dessa
människor är i dag för hårt beskattade, och barnfamil-
jerna lider av starka marginaleffekter i kombinationen
av skatt, bostadsbidrag och dagisavgifter. Man kan
tänka sig olika lösningar, och Folkpartiet tänker på
fredag i ett särskilt partiråd redovisa sitt förslag.
Barsebäcks snabbstängning innebär att regeringen
skrotar väl fungerande produktionskapacitet. Ingen av
oss skattebetalare som skall fota notan för Barsebäcks
stängning får i förväg reda på vad det kostar. Rege-
ringen för inte bara riksdagen bakom ljuset utan även,
naturligtvis, alla medborgare. Människor runt om i
Sverige nekas information om vad de skattevägen
kommer att tvingas betala för att regeringen nu vill
stänga Barsebäck. Är det 8, 10 eller 12 miljarder
kronor eller något annat tal? Ingen väljare i Sverige
får före valet reda på vad hon eller han skall betala för
Barsebäck utan kommer av regeringen att hållas i
mörker och okunnighet. Regeringens sätt att hantera
Barsebäcksfrågans ekonomiska konsekvenser är ett
förakt för vårt demokratiska sätt att arbeta i Sverige
och ett förakt för de svenska väljarna.
Om regeringen hade varit intresserad av kärn-
kraftssäkerhet hade den och de andra fossilenergipar-
tierna satsat pengarna på andra sidan Östersjön, utan-
för t.ex. Sankt Petersburg och utanför Murmanskom-
rådet. Där är reaktorerna inte inneslutna. Där är de
t.o.m. för farliga för att repareras. Där är personalens
säkerhetsmedvetande lågt.
Fokuseringen på svensk kärnkraftssäkerhet block-
erar nästan all debatt i Sverige i frågor som rör bered-
skap, säkerhet och risker med den farliga kärnkraften
i öst. Genom att blockera debatten har de svenska
kärnkraftsmotståndarna själva med tiden kommit att
utgöra det största hotet mot svenska folkets säkerhet
inför en kärnkraftsolycka i öst. När det havererar i öst,
vilket det faktiskt sannolikt gör förr eller senare, och
om vinden blåser från öst den dagen, då hjälper det
inte att Barsebäck är stängt.
Jag skall ta upp tre aspekter på EMU. Den första
är en ganska nyupptäckt, eller återupptäckt, aspekt,
nämligen att euron blir en världsvaluta och att det har
ett antal positiva effekter för de länder som är med.
Eftersom Sverige inte är med avstår vi från den för-
delaktiga effekten. Det uppstår nämligen vinster av
olika slag för det land som kan åtnjuta att dess egen
valuta uppskattas av andra länder såsom en världsva-
luta. Vi skulle, om vi hade varit med i EMU, ha fått
en internationell myntningsvinst, vi hade fått en inter-
nationell likviditetsbonus som kanske är 25-50
punkter på den långa räntan, och vi hade fått ett antal
effektivitetsvinster, bl.a. i obligationshandeln men
också i varuhandeln. Sammantaget har dessa vinster
för bl.a. Sverige enligt en nyligen gjord studie av två
engelska ekonomer uppskattats till 7-8 miljarder
kronor varje år. Det är alltså ett mycket ansenligt
belopp som Sverige avstår från genom att inte gå med
i EMU och som vi skulle vinna genom en anslutning.
Man kan t.ex. konstatera att det är tre gånger så
mycket som kostnaden för den sänkta fastighetsskat-
ten, varje år.
Den andra aspekten är investeringsflykten som vi
nu har börjat se. Det är djupt oroande för Sverige att
stora företag som Merita Nordbanken och Stora Enso
både av skatteskäl och av EMU-skäl väljer att förläg-
ga sina huvudkontor på andra sidan Östersjön, i Hel-
singfors.
Jag vill också peka på en demokratisk aspekt med
EMU-frågans hantering i Sverige. Jag menar att rege-
ringspartiet misskrediterar och skadar svensk demo-
krati genom att mörka i EMU-frågan på det sätt som
man nu gör i två allmänna val, dels i 1998 års riks-
dagsval, dels i 1999 års EU-val som inträffar om
nästan precis ett år.
Valet 1999 handlar enbart om EU, och den vikti-
gaste frågan blir EMU. EU-valet riskerar att bli en
rejäl flopp igen om Socialdemokraterna fortsätter med
det agerande som de hittills har visat i EMU-frågan.
Glöm inte att bara 42 % röstade 1995!
Socialdemokraterna driver EU-valet 1999 mot ett
säkert fiasko om man fortsätter att mörka och inte ens
som britterna närmar sig euron utan snarare vänder
sig bort från euron, som Göran Persson har antytt i ett
antal intervjuer.
Herr talman! Jag har tagit upp ett antal frågor här.
Den viktigaste av alla frågorna är den om jobben. Att
få fler människor i sysselsättning och i riktiga jobb är
nyckeln beträffande de flesta samhällsproblemen i
Sverige.
Jag vill avslutningsvis ställa två frågor till Erik
Åsbrink och Jan Bergqvist. Den ena frågan rör skatte-
sänkningarna: Instämmer ni med statsministern, som
menar att en sänkning av skatterna skulle driva på
inflationen och att Sverige skulle stå inför risken för
en överhettning? Jag undrar alltså om detta är det
viktiga argumentet mot att sänka skatter, en linje som
statsministern numera förefaller driva.
Min andra fråga är om ni instämmer i den stånd-
punkt som statsministern redovisat under senare tid,
nämligen att han blir alltmer skeptisk till det monetära
samarbetet i Europa och till euron.
Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation nr 1
och till Folkpartiets reservationer nr 28 och 34.