Fru talman! Jag har lust att kasta mig in i det se-
naste replikskiftet. Vi har ju, som Mats Odell vet,
studerat Kristdemokraternas budgetalternativ. Och när
vi nu fick höra Mats Odell från Kristdemokraterna
verkligen framträda här och säga att "vi har starkare
alternativ" och "vi har en miljard mer till kommuner-
na", kanske jag skall följa Mats Odells råd att studera
betänkandena. I vårt senaste betänkande konstaterar
vi att Kristdemokraternas budgetalternativ i hög grad
utmärks av att de förändringar och förslag ni har för
att öka utgifter och minska skatter är väldigt precisa
och konkreta. Men de förslag till regeländringar ni har
för att förbättra budgetsaldot, minska utgifterna och
öka inkomsterna är ofta utomordentligt otydliga. Vi
konstaterar också att ni har en mycket stark tro på
dynamiska effekter, och ni utnyttjar det i ert budgetal-
ternativ. Sammanfattningsvis säger vi i finansutskottet
att Kristdemokraternas budgetalternativ ligger långt
ifrån vad som kan anses vara en ansvarsfull budget-
politik, och vi avstyrker därför detta alternativ.
Det var egentligen inte där jag hade tänkt börja,
utan med följande.
Hur vill vi att Sverige skall gestalta sig för framti-
den? Det är det som är kärnfrågan i dagens debatt. Vi
socialdemokrater svarar så här.
När vi tänker på hur Sverige skall vara i framtiden
vill vi gärna se vårt land som ett gemensamt hem.
Kalla det gärna ett folkhem, där rättfärdigheten skall
bo och varje invånare skall ha lika värde, lika männi-
skovärde. I det hemmet finns omtanke om alla. Där
finns glädje och livslust, förhoppningar och drömmar.
Där har den enskilde utrymme att söka sin personliga
lycka, att ta vara på sina egna förutsättningar, att få
känna vingarnas frihet. Barnen skall få känna mycket
trygghet, få leka av hjärtans lust och få bästa tänkbara
skola.
Men även den äldre generationen måste få leva ett
rikt och aktivt liv. Även den som är pensionär kan
vara delaktig i vad som händer och sker i hans land.
Vi skall bryta våldet och vanmakten, ge oss på
utanförskapet och rotlösheten, som har fått breda ut
sig i skuggan av arbetslösheten och krisen.
Breda barriärer mellan människor vill vi inte ha.
Oavsett plånbokens tjocklek skall det finnas vård och
omsorg åt alla som behöver.
Jag talar om ett Sverige där alla behövs, ett hem
med dörrarna öppna för solidaritet och gemenskap, ett
land med omsorg om människa och miljö.
Det är min dröm om framtiden. Det är Socialde-
mokraternas politiska dröm om Sverige.
När vi i dag röstar i riksdagen, och när medbor-
garna sedan röstar i höstens val, är vi med och påver-
kar vilken typ av samhälle vi vill ha i framtiden. Jag
tror att vi med dagens beslut kan lägga en bra grund
för framtiden. Vi skall samla alla goda krafter - in-
klusive fackföreningsrörelsen, Carl B Hamilton - för
att pressa ned den öppna arbetslösheten till 4 % och
sedan gå vidare på väg mot full sysselsättning.
Om jag uppfattade Carl B Hamilton rätt sade han
att det skulle finnas en bottennivå för arbetslösheten
på 4-5 %. Jag vill för min del, och för vårt partis del,
säga att det är helt oacceptabelt.
Vi skall satsa på det stora kunskapslyftet och en
riktigt bra skola. Vi skall ställa om till kretslopp och
det hållbara Sverige. Vi skall måna om sjukvården. Vi
skall hjälpa fram omsorgen om gamla och barn.
Kort sagt: Vi väljer att värna välfärden, i stället
för att lättsinnigt lova ut 80 miljarder i skattesänk-
ningar.
En sak vet vi av bitter erfarenhet, och det är att vi
själva måste klara av att betala vad det kostar att byg-
ga och bo i vårt gemensamma hem. Låt oss se till att
vi aldrig mer intecknar vårt gemensamma hem till
långt över skorstenen, aldrig mer sätter i pant hos
utländska bankirer.
Visst är det tacksamt att angripa skatterna - det
förstår vi när vi hör Bo Lundgren. Och våra skatter
skall verkligen inte vara högre än nödvändigt. Vi skall
alltid försöka göra skatterna så effektiva, så raka och
så rättvisa som möjligt.
Men ibland måste man säga det självklara: Skatter
tas inte ut för att göra livet surt för medborgarna.
Skatten är det pris vi får betala för att kunna utveckla
ett humant och civiliserat samhälle. Med skatter kan
vi finansiera välfärden. Med skatter kan vi se till att
betala den på ett solidariskt och rättvist sätt.
Mot Socialdemokraternas syn på framtiden står
framför allt Moderaterna. Moderaterna anser att väl-
färdsstaten har tjänat ut och att välfärdsstaten skall ge
vika. Så står det i deras programskrift. I stället skall
marknaden lösa problemen åt oss. Skatterna skall
sänkas, men i stället får vi räkna med nedskärningar,
högre avgifter och allt större utgifter för privata för-
säkringar.
Moderaterna talar om frihet. I frihetens namn skall
statens insatser för välfärden hårt beskäras. I frihetens
namn skall kommunerna vingklippas. I frihetens namn
skall landstingen avlövas och på sikt avskaffas.
Visst är marknaden ett viktigt instrument. Vi so-
cialdemokrater tycker att marknaden är en bra tjänare
men en dålig herre. Vi skall betjäna oss av marknad-
sekonomin, men vi skall inte skifta över till ett sam-
hälle där det är marknaden som ställer och styr.
Marknaden tar inte något socialt ansvar, och den
erkänner inte vare sig rättvisa eller solidaritet.
Vi socialdemokrater vill vidga frihetens gränser
och öka friheten för alla människor. Just därför säger
vi nej till en politik som ger de ekonomiskt starka
frihet att ta för sig på andras bekostnad.
Medan alla andra partier undan för undan vill ge
mer resurser till det allmänna är det tvärtom med
Moderaterna. Det uppseendeväckande är att den stora
klyfta som redan i dag finns mellan Moderaterna å
ena sidan och Folkpartiet och Kristdemokraterna å
andra sidan kommer att vidgas för varje år som går.
Att det blir ett allt större gap mellan de partierna
framkommer tydligt i den redovisning som finns i
finansutskottets betänkande.
Då vill jag fråga Carl B Hamilton och Mats Odell:
Varför vill ni gå i armkrok med detta ganska extrema
högerparti? Varför har ni så litet kritik att framföra
mot det stora asociala experiment som Moderaterna
vill genomföra?
I manifestet Land för hoppfulla, med Bo Lund-
gren som medförfattare, står det svart på vitt att Mo-
deraterna vill bryta upp välfärdsstaten.
Är ni inte det minsta oroade över de sociala kon-
sekvenserna av Moderaternas systemskifte? Med
Moderaternas program kommer klyftorna att öka.
Spänningarna i det svenska samhället kommer att bli
större.
Det miniprogram som Moderaterna, Folkpartiet
och Kristdemokraterna försöker hålla ihop om hand-
lar om långsammare takt för kunskapslyftet, sämre
anställningsskydd, sämre villkor för förtidspensionä-
rer, en allvarlig försvagning av arbetsmarknadspoliti-
ken, en snabb utförsäkring ur a-kassan och dessutom
en mångdubbling av avgiften till a-kassan.
Är det förresten inte dags att här och nu ge be-
sked? Med hur många hundra kronor i månaden vill
ni höja avgiften för en vanlig a-kassemedlem? Jag har
ställt den frågan förut i tidigare debatter och mött en
bedövande tystnad. Nu tycker jag faktiskt att ni måste
ge besked. Med hur många kronor i månaden vill ni
höja avgiften för en vanlig a-kassemedlem?
Ni har alltså försökt att samla ihop er. Men om det
motstridiga och spretiga innehållet i er politik läggs
som grund för en ny regeringspolitik skulle kronan
sjunka och räntorna stiga, och det skulle bli ett nytt
stort svart hål i statens kassakista.
Den som stod här i talarstolen för en stund sedan
och ivrigast av alla varnade för budgetexplosion, för
överoptimistiska kalkyler osv. var ju Carl B Hamil-
ton. Det är ironiskt att det är Folkpartiets budgetalter-
nativ som är det svagaste av alla de budgetalternativ
som vi gått igenom i finansutskottet. Där finns djärva
och orealistiska antaganden. Budgetalternativet är
mycket lättvindigt tillyxat.
Man kan ha förståelse för att det kan vara problem
för oppositionspartier att arbeta igenom och göra alla
beräkningar. Resurserna räcker inte till. Det kan bli
fel. Vissa saker kan bli felberäknade. Men ni har
lyckats mycket sämre än partier som har mindre re-
surser med att presentera ett bra budgetalternativ. Ni
tillgodoräknar er i hög grad redan nästa år inkomster
som omöjligen har förutsättningar att komma in till
statskassan så tidigt, även om man gör optimistiska
antaganden. När det gäller Folkpartiet skärper vi
tonen och säger att förslaget inte svarar mot rimliga
krav på en ansvarsfull budgetpolitik.
Som ett litet men dock aktuellt exempel på hur det
spretar vill jag nämna finansieringen av Botniabanan.
När finansutskottet skrev sitt yttrande till trafikutskot-
tet var ni tre eniga i ert motstånd. Högst av alla hördes
Mats Odell, som fick ett imponerande starkt genom-
slag i medierna när han dömde ut finansieringsmodel-
len som en skandal. Jag gratulerar honom till den
mediala framgången.
Så gick det några veckor. Nu visar det sig att Mats
Odell trots allt vill hoppa på tåget och bli delaktig i
vad han själv har kallat för en skandal. I trafikutskot-
tets betänkande nr 10 skriver en ovanligt dämpad
Mats Odell följande: "För att inte fördröja byggandet
av Botniabanan - - - tillstyrker vi vid detta be-
slutstillfälle den av regeringen föreslagna finansie-
ringsmodellen". Skönt med ett bad, sade han som föll
i vattnet.
När man hör hur dessa tre musketörer dundrar och
går på kan man nästan tro att det går sämre och sämre
för Sverige. Men i verkligheten är det tvärtom. Sveri-
ge har nu åter tillväxt. Tillväxten sker framför allt i
den privata sektorn. Alltfler nya företag startas. Anta-
let konkurser minskar kraftigt. Vi förbättrar villkoren
för företagen undan för undan. Vi gör det med före-
tagsskatter som är internationellt konkurrenskraftiga,
stöd till utbildning, stöd till forskning och utveckling
och stöd till export och marknadsföring, för att ta
några exempel.
Vi har i dag det bästa budgetläget under hela 90-
talet och det bästa företagsklimatet under hela 90-
talet. Vi har det största överskottet i våra utlandsaffä-
rer, och det gäller inte bara hela 90-talet. Jag har bett
att få fram uppgifter. Vi räknar i år med ett överskott
på våra utlandsaffärer på 60 miljarder kronor. Jag har
bett att få reda på när vi hade något motsvarande i vår
moderna historia.
Det visar sig att det inte finns något så stort över-
skott i våra utlandsaffärer, sett i relation till bruttona-
tionalprodukten, om man inte går tillbaka till 1973.
Då var det 2,8 % av BNP i jämförelse med 3,5 % i år.
Ett år på 50-talet - 1951 - var det 2,5 %. Både räknat
i miljarder och i andel av nationalprodukten är över-
skottet i utlandsaffärerna exceptionellt högt.
Det intressanta är att överskottet på 60 miljarder
inte är en tillfällighet för i år. Alla prognoser visar att
överskottet fortsätter att växa. Det kommer att växa
mot 4 %, och kanske t.o.m. mera.
Moderaterna förnekar frenetiskt att det börjar gå
bra för Sverige. Misslyckandet är kapitalt, fick vi höra
Bo Lundgren säga från talarstolen för en stund sedan.
Jag kan i och för sig känna en viss sympati för oppo-
sitionen. I dess roll ingår att höja ett varningens finger
och säga att det finns problem och att man inte skall
ta ut något i förskott. Det är en rimlig och riktig upp-
gift för en opposition. Det är i och för sig inget fel i
det.
Men ni sätter er i en helt ohållbar situation när ni
först målar upp hur hopplöst eländigt det är i dag men
sedan inte kan hejda er från att utlova skattesänkning-
ar på väldiga belopp de närmaste åren. Är det så
eländigt som ni påstår är det helt oansvarigt att ställa
ut så generösa löften.
Egentligen hade jag inte tänkt att gå in så mycket
på det förflutna, men när jag läste vad Carl Bildt, Lars
Leijonborg och Alf Svensson skrev om 90-talet kände
jag att det finns all anledning att korrigera och balans-
era den bilden. Jag vill påminna om att svensk eko-
nomi hade kört djupt ned i diket för bara fyra år se-
dan. Tyvärr blev det inte bara bucklor på budgeten,
utan hela vår ekonomi var svårt skadad.
Då hade Sveriges statsskuld fördubblats på tre år.
Nu börjar vi betala av. Då hade arbetslösheten tre-
dubblats på tre år. Nu sjunker arbetslösheten. Då hade
budgetunderskottet fyrdubblats på tre år. Nu har vi
vänt underskottet till ett överskott. Då pressade
blytunga räntor människor att lämna hus och hem. Nu
är räntekostnaden för normalvillan ca 2 000 kr lägre i
månaden. Då låg missmod och pessimism som ett segt
klister över näringslivet. Nu börjar det åter sjuda av
optimism och framtidstro. Då gav kreditvärde-
ringsinstituten Sverige underbetyg. Nu får vi överbe-
tyg. Då hade vi ofinansierade vårdnadsbidrag. Nu
betalar vi med egna pengar till vård, skola och om-
sorg.
Moderaternas partisekreterare Gunnar Hökmark
har med stolthet förklarat följande: Det vi åstadkom
1991-1994 kan vi göra igen.
Men då blir jag verkligen bekymrad. Tänker Mo-
deraterna och Folkpartiet verkligen upprepa det gamla
experimentet med en ny start för Sverige en gång till?
På en punkt vill i alla fall Carl B Hamilton ändra på
experimentet. Han säger så här: Det är oacceptabelt
med det svaga inflytande som finansministern hade
förra gången.
Han menar att en borgerlig finansminister skall ha
vetorätt i ekonomiska frågor. En borgerlig finansmi-
nister skall alltså ha rätt att vägra de borgerliga parti-
ledarna och majoriteten i regeringen att få igenom
sina förslag när det gäller budgetpolitik och ekono-
misk politik.
Det är ett intressant besked. Det betyder att Hamil-
ton räknar med att en borgerlig regering blir antingen
ekonomiskt ansvarslös eller också demokratiskt un-
dermålig.
Tack och lov finns det ett bättre alternativ, och det
är att väljarna röstar fram en socialdemokratisk rege-
ring.
Bo Lundgren verkar däremot vara mycket nöjd
med hur det var förra gången. Det var inte så länge
sedan vi i kammaren fick höra Lundgren säga: Om det
är statsskuldräntorna som är problemet, så finns inte
det problemet - det är bara att sänka skatten. Jo, jag
har protokollet i bänken, Bo Lundgren, så vi kan läsa
innantill. Min kommentar är att så talar den obotfär-
dige.
Roy Ottosson gick till angrepp och påstod att det
fanns medvetna felberäkningar i förhållande till
Konjunkturinstitutet. Det vill jag bestämt bestrida.
Konjunkturinstitutets rapport kom före vårpropositio-
nen. Det finns många förklaringar till skillnader i
bedömningar. En förklaring är olika bedömning av
genomsnittsarbetstiden. Konjunkturinstitutet räknar
med att genomsnittsarbetstiden kommer att öka, me-
dan regeringen i vårpropositionen tror att det kan bli
en sänkning. När jag tar del av vad som händer på
arbetsmarknaden, de avtal som nu tecknas, gör i varje
fall jag den bedömningen att det är mer sannolikt att
det blir en minskning av den genomsnittliga arbetsti-
den än tvärtom. Jag avvisar bestämt alla beskyllningar
om medvetna felräkningar.
Till Centerpartiet och Per-Ola Eriksson vill jag
rikta ett tack för ett gott samarbete. Trots att våra
partier har olika uppfattningar i en hel del frågor har
vi samarbetat bra för att få ordning på Sveriges eko-
nomi, väl medvetna om att vi aldrig kan låna oss fram
till en trygg och bestående välfärd.
Jag vill också tacka Bo Nilsson, som lämnar fi-
nansutskottet och riksdagen efter valet i höst. Tack för
ditt starka sociala engagemang och de fina resultat
som du har åstadkommit i riksdagsarbetet! Jag vill
önska dig all framgång med dina nya uppgifter i Skå-
neregionen.
Fru talman! Jag yrkar bifall till finansutskottets
förslag, och jag vill säga att det känns skönt att vi när
vi nu på nytt börjar bygga ut välfärden kan göra det
med egna pengar och inte med lånade medel. Välfärd
skapas av ett folk i arbete. Utan arbete, ingen välfärd.
Utan välfärd, ingen rättvisa. Solidaritet är att leva sig
in i andra människors villkor, att visa omsorg och
omtanke om varandra. Vi socialdemokrater vill att
solidariteten skall vara Sveriges väg att möta framti-
den. Vi säger nej till egoismens krassa marknadssam-
hälle, men vi vill vara med och bygga solidaritetens
goda folkhem.