Herr talman! Så är vi då framme vid finalen - fi-
nansdebatten. Ordet finans handlar om att betala.
Priset för en gemensam välfärd heter skatt. Vi i
Vänstern är beredda att betala. Andra, som Modera-
terna, säger att de allra helst vill ha sänkt skatt, så låt
oss föra debatten om att betala eller inte betala. Men
debatten måste också handla om någonting mera, om
hur vi skall få mer att dela på. När vi får mer att dela
på, då tryggar vi välfärden och då behöver var och en
betala mindre i skatt. Hög skatt har inget egenvärde.
Visst är det sant! Vi behöver därför också en debatt
om tillväxtens förutsättningar, om hur vi skall få fler i
arbete och få fler arbetade timmar.
Regeringen säger att det går bra för Sverige. Det
gör det, om kravet på "bra" är en budget i balans. Om
kravet är ett Sverige i arbete, har det dock inte gått så
bra. Om kravet är ett rättvisare och mera jämställt
Sverige, går det inte alls bra. För jobben har det fak-
tiskt varit fyra förlorade år.
Budgetsaneringen tryggade vi i Vänstern redan i
början av den här perioden. Men när de nödvändiga
besluten var tagna bröt regeringen samarbetet med
Vänstern. Sedan valde Socialdemokraterna vad som-
liga kallar för mittens rike. Visst kan det vara bra med
uppgörelser över block och gränser men det kan vara
nog så farligt att bli inlåst där borta i mittens rike -
farligt för dem som vill skilja på höger och vänster,
farligt för dem som inte vill ersätta principen om
inkomstbortfall med grundtrygghet i socialförsäkring-
arna, farligt för dem som inte kämpar för vårdnadsbi-
drag och farligt för dem som inte vill snabbsälja sam-
hällsegendom.
Herr talman! Tidigare generationer byggde det här
landet. Min generation får inte bli den som sålde det.
Det finns de som säger att vi i Vänstern inte står
pall när det blåser. Men när det gäller att säga nej till
sänkt a-kassa handlar det om rättvisa, om att stå fast
vid de löften man gett i valet. Förra gången gick vi i
Vänstern till val med förslag om 67 miljarder kronor i
skattehöjningar. Det sade vi för att sanera den offent-
liga ekonomin. Vad blev resultatet? Där håller väl
Carl Hamilton med mig? Det blev 67 miljarder i
skattehöjningar. Det blåste inte medvind när vi sade
det i valet men vi fick rätt. Under den här perioden
har vi gått Socialdemokraterna till mötes och stött
detta med höjd fastighetsskatt. Det har inte precis
blåst medvind i den frågan heller. Det vet jag som är
från Bohuslän. Men vi i Vänstern har stått pall, också
när det blåste från Bildt den där dagen på torget. Men
regeringen vek sig. Jag måste, herr talman, säga att
jag nästan känner mig som han på briggen Blue Bird
av Hull, han som stod surrad till rors och glömdes
kvar ombord.
Nåväl, nu har vi också gått i land. Vi motsätter oss
inte sänkt fastighetsskatt om sänkningen kan finansie-
ras på ett vettigt sätt. Men som statsministern och
skatteministern så många gånger har påpekat är inte
sänkt fastighetsskatt den fördelningspolitiskt mest
motiverade skattesänkningen. Sänkningen med två
tiondelar löser ju inte krisårgångarnas problem och
undanröjer inte hotet om kraftigt höjda hyror. Skulle
man sedan komma tillbaka med en finansiering som
innebär att man drar ned på bostadsstödet, ja, då blir
det direkt dåligt.
Herr talman! Från denna talarstol behöver jag inte
berätta vad alla vet. Det gäller vården. Också vi som
är friska vet hur vården mår. God och nära vård får
inte bli verklighet bara för dem som sett på Skär-
gårdsdoktorn i TV men så håller det faktiskt på att bli.
Då har det gått snett. Och vad lär man på lärarlösa
lektioner? Jag vet inte det men eleverna lär veta. Se-
dan har vi äldreomsorgen. Vi som besöker våra nära
vet vilka resurser som finns och vilka som inte finns.
Somliga säger då: Tillbaka med Bildt och borgar-
na! Men, herr talman, den modellen är ju redan prö-
vad och förkastad. I resten av kvartetten som spräng-
des finns det inte mycket nytt, om ens något, för att
möta framtidens utmaningar. Där finns just ingenting
för att främja jämställdhet och kvinnorna som kraft i
ekonomin - bortsett från förslaget om skatteavdrag
för hemtjänster, som de tror skall ge 100 000 nya
jobb. Det skall tydligen bli den stora sektorn i svensk
ekonomi. Det finns ingenting för att driva på en mil-
jöomställning av produktion och konsumtion. Det här
är dåligt!
Herr talman och ni som lyssnar i denna kammare!
En rimlig del, och detta vet vi alla, är principen ett
problem, en lösning. Moderaterna har en annan me-
tod: Alla problem kan botas med en medicin - den blå
patentmedicinen, som är bra både mot gikt och hjärt-
besvär. För Moderaterna är skattesänkningar i grun-
den inte ett medel. För Moderaterna är skattesänk-
ningar ett mål i sig, eller hur, Bo Lundgren? Det är
väl alltid bra med skattesänkningar, oavsett hur de
påverkar sysselsättningen? Det är ju den moderata
principen.
För Moderaterna är det målet så viktigt att de är
villiga att skära så hårt i utgifterna att många med små
inkomster förlorar väldigt mycket. Det gäller särskilt
kvinnorna. Att Moderaterna föreslår det är en sak men
jag måste fråga Carl Hamilton och Folkpartiet: Har ni
verkligen gett upp både socialliberalismen och jäm-
ställdheten bara för att vara sams med m? Ni brukar
säga att ni vill förbättra vården, omsorgen och skolan
och tala om det glömda Sverige, om eget rum i lång-
vården osv. Det är ingen ände på alla vackra paroller.
Men vilka pengar vill ni satsa?
Herr talman! Varför förlorade Sverige en halv
miljon jobb under 90-talet? Blev det så på grund av
Moderaternas misstag? Ja, men naturligtvis inte en-
bart därför. Var orsaken i stället Socialdemokraternas
försyndelser? Ja, men naturligtvis inte bara det. Var
det alla politikers fel - det var väl det Per-Ola Eriks-
son sade - när det gäller inflationen, devalveringen
och överhettningen? Ja, vi bär nog alla vårt ansvar,
även vi i Vänstern. Ingen är nog helt skuldfri.
Men vi politiker skall inte klä oss i säck och aska
totalt. Allt elände är vårt fel och allt gott tack vare
oss. Det är inte så. Glöm inte marknaden, fallskärms-
folket, yuppisarna, alla ekonomer som hade råd att ge
till dem som har råd, yuppisarna som spelade Mono-
pol med riktiga pengar, köpte och sålde Norrmalm-
storg till varandra: det får du, det får jag. Så kom
kraschen. Det är kanske de människorna som bär en
större skuld än vi politiker. Kanske är det själva
marknaden - varför inte ta ordet själv kapitalismen
som system - som ger kriser. Den är inte krisfri. Rå-
kar den bli en kris är det inte alldeles säkert att det är
politikernas fel.
Att förstå orsakerna gör inte att man självklart har
någon lösning. Det är kanske dags för oss politiker
erkänna att inte någon av oss har den stora lösningen.
Det finns ingen stor ratt här i riksdagen borta i någon
korridor som man kan vrida åt höger eller åt vänster,
och så ordnar sig jobben automatiskt. Det finns ingen
sådan ratt. Ibland när man läser moderata och folk-
partiförslag får man intrycket att de tror att det finns
en sådan stor ratt. Om man rör den blir det 300 000
nya jobb. Man skulle kunna tro att det var represen-
tanter för något gammalt sovjetsamhälle där politiker
styr och dirigerar så blir det 200 000, 300 000 eller
400 000 nya jobb. Det är inte så ekonomin fungerar.
Även om det inte finns något helt säkert recept för fler
jobb finns det några nödvändiga ingredienser. Tre av
dem kan sammanfattas i orden: betala, bygga och
dela. Betala för välfärden, satsa på vård, omsorg och
skola, låt bli att låna till konsumtion. Man kan låna till
investeringar, men det är en annan sak. Sedan kan vi
betala tillbaka till långivarna men också till skattebe-
talarna. Enkelt uttryckt: Höj skatten när vi måste, sänk
den när vi kan. Det är en väldigt enkel och lättbegrip-
lig princip.
För vänsterprofilen bestäms inte av höjden på
skatten. Den bestäms av hur man tar ut den - efter
bärkraft eller på annat sätt. Vänsterprofilen syns om
man vill och vågar ta striden med makten, med dem
som styr över kassavalven och fonderna, och det
oavsett om de sitter i börspalats eller Bryssel.
Herr talman! Det är dags att sätta en politik för ar-
bete i främsta rummet, att börja bygga landet. För i
längden är det bara arbete, arbetade timmar som inte
betalas genom skatter som bestämmer hur många
skattebetalda timmar vi kan ha och som avgör vilken
välfärd vi kan ha.
Så vad Sverige behöver är fler arbetade timmar,
bättre timmar, delade timmar. Fler timmar och ökad
produktivitet gör oss ekonomiskt starkare. Kortare
arbetstid pressar ned arbetslösheten.
För att nå det här målet måste vi vara beredda att
dela rättvisare så att det finns en vettig efterfrågan.
Det här är ingen avancerad socialistisk teori. Detta
sade också svenska socialliberala ekonomer som Knut
Wicksell, John Leffler och Gustav Cassel runt seklets
första decennier. Det är dags att vi politiker vid sek-
lets slut åter börjar förstå vad varje ICA-handlare vet:
butiken kräver kunder.
Då är det klokt att inte i EMU-anpassningens
namn koncentrera alla pengar på att nå en bruttoskuld
om 60 % av BNP år 2000 eller på målet att vara
skuldfri år 2007. Därför säger vi i Vänstern: Satsa 60
miljarder fram till år 2001 på kampen för jobben.
Därför säger Vänstern: Ge kommunerna ett ökat fi-
nansiellt utrymme på 5 miljarder kronor för, som
Hamilton sade, vi måste vara beredda att möta nästa
lågkonjunktur med en stark ekonomi. Det är en stark
ekonomi när fler människor är i arbete. Det är det som
avgör om vi klarar nästa lågkonjunktur.
Gör en röd skatteväxling för rättvisans och job-
bens skull. Sänk skatten på låga inkomster och för
mindre företag. Det är rätt. Men höj då skatten till
30 % för dem som tjänar mer än 32 000 kr i månaden.
Det är många här i salen som gör det, ni har råd. Höj
skatten till EU-nivån 30 % för börsbolagen. Låt oss i
vart fall behålla värnskatten till dess att också de som
tjänar litet kan få en liten skattesänkning.
Det kan inte vara en vettig fördelningspolitik att
slopa värnskatten och ge en skattesänkning på drygt
8 000 kr till dem som tjänar mer än 32 000 kr i måna-
den, samtidigt som de som tjänar mindre än 19 000 kr
inte får en enda krona i sänkt skatt. Det är inget bra!
Gå vidare och gör en skatteväxling, sänk skatten
med 4 miljarder för tjänsteföretagen och låt de mindre
företagen slippa sjuklöneperioden. Det är kanske det
enskilt viktigaste förslaget för att öka lusten att nyan-
ställa i de mindre företagen.
Satsa på utbildning och kompetenshöjning för
ökad produktivitet och bättre arbetstimmar. Inrätta
framtidsfonder och ge skatteavdrag för de företag som
låter sina anställda utbilda sig. Det är en framtids-
satsning som ger möjlighet för nya grupper att få
fotfäste på arbetsmarknaden.
Se till att miljöanpassa produktion och konsum-
tion. Låt energiomställningen bli en satsning för nya
jobb. Låt skatterna fungera som styrinstrument och
gör en grön skatteväxling: höjd skatt på det som ska-
dar miljön och sänkt skatt på arbete. Trygga riskkapi-
talförsörjningen och låt AP-fonderna investera friare.
Se till att trygga en rimlig finansiering för byggsek-
torn så att vi åter kan få fart på byggmotorn. Satsa på
en lågräntepolitik.
I reservation 5 i betänkandet kräver vi just detta.
Men vi var ensamma i utskottet att föreslå en lågrän-
tepolitik. Det var fel att prata om det, sade man i
utskottet, tyst på er. I förra veckan återställde äntligen
Bäckström - det var inte jag utan min namne borta i
Riksbanken - reporäntan till 4,1 %. Det var en bra
åtgärd, en direkt stimulans för folkhushållet på 2-3
miljarder. Det är den direkta effekten. Men varför var
i Vänstern så ensamma om att våga säga det som
borde sägas?
Herr talman! Det är dags att besluta om skattelätt-
nader för de avtalsparter som vågar gå före och korta
normalarbetstiden. I Frankrike och Italien har man
redan i parlamenten lagt fast en plan för 35 timmars
arbetsvecka. Det som är möjligt och riktigt där är lika
möjligt och riktigt här. Det är dags att inleda proces-
sen för kortare arbetstid.
Detta är några av de beslut som vi kan fatta här i
riksdagen för att få fart på jobben. Därför yrkar jag
bifall till reservationerna 3 och 29.
Om vi i riksdagen beslutar om en sådan här politik
då ökar rättvisan och det skapas bättre förutsättningar
för fler jobb. Men de avgörande besluten kommer att
fattas ute på arbetsplatserna, direkt av det svenska
folket. När väljarna känner att de kan lita på sina
valda politiker då vågar de satsa på framtiden. När det
finns ett tryggt välfärdssamhälle då vågar svenska
familjer och löntagare möta framtidens utmaningar.
Det är det här som vi i Vänstern kallar den produktiva
rättvisan.
Herr talman! Sverige har möjlighet att möta ett
nytt århundrade med tillförsikt. Det är dags för rättvi-
sa och jobb.
I detta anförande instämde Johan Lönnroth, Tanja
Linderborg, Lennart Beijer, Kenneth Kvist, Ulla
Hoffmann och Ingrid Burman (alla v).