Herr talman! En uppgift överskuggar alla andra.
Sverige får inte fastna i en arbetslöshetsfälla med en
hög och bestående arbetslöshet. Vårt land får under
90-talet inte gå samma väg som land efter land i Eu-
ropa gick under 80-talet, dvs. att massarbetslösheten
permanentas. Sverige får inte bli en eftersläntrare som
gör om andra länders gamla misstag. Sverige måste i
stället gå i täten och visa att det finns en väg bort från
arbetslösheten.
Så skrev den dåvarande talesmannen för ekono-
miska frågor Göran Persson i maj 1994.
Men nu, fyra år senare, består massarbetslösheten.
Drygt en halv miljon människor är öppet arbetslösa, i
åtgärder eller i kunskapslyftet. Det innebär att mer än
12 % av arbetskraften är arbetslös - samma nivå som
1995. I fjol, 1997, var antalet sysselsatta lägre än
någon gång sedan 1974. Det innebär att andelen
svenskar som har arbete är längre än sedan 50-talet.
Den ökning av sysselsättningen vi nu kan se i
konjunkturuppgången är svag. Vi har noterat att det i
stor utsträckning rör sig om tillfälliga jobb. Vad hän-
der när nedgången kommer?
Jag besökte Malmö i går. I Malmö, kan man kon-
statera, är det faktiskt inte mer än drygt hälften av
dem som skulle kunna arbeta som verkligen har ett
arbete.
Löftena från 1994 har svikits. Misslyckandet är
kapitalt. Massarbetslösheten består.
Det innebär att basen för välstånd och trygghet har
urholkats dramatiskt. Detta drabbar naturligtvis den
enskilde, den som är arbetslös, som inte bara får en
sämre ekonomi utan ofta också en bristande självkäns-
la och många gånger sociala problem.
Det innebär också en enorm kostnad för oss alla.
Enligt forskare i Växjö är arbetslöshetens kostnader i
storleksordningen 150 miljarder kronor. Det stämmer
överens med tidigare beräkningar som har redovisats
av exempelvis Riksbanken. Omräknat per hushåll i
genomsnitt innebär det att arbetslösheten kostar
35 000-40 000 kr om året för varje svenskt hushåll.
Dessutom innebär naturligtvis arbetslösheten, ge-
nom de våldsamma resurser som tas i anspråk för att
klara de människor som är arbetslösa och de resurser
som vi går miste om genom att produktionen blir
lägre, att det blir svårt, oavsett ambition, att finansiera
den offentliga sektorn, de gemensamma åtagandena.
Det hade kunnat vara annorlunda. Om den upp-
gång vad gäller sysselsättningen som inleddes 1993
skulle ha fortsatt med samma kraft de senaste åren
hade Sverige haft åtminstone 150 000 fler arbetstill-
fällen. Skatterna hade då kunnat vara ungefär 10 000
kr lägre per hushåll i genomsnitt.
Men socialdemokraterna valde att bryta med den
väg mot bättre företagsklimat som den dåvarande
regeringen hade åstadkommit. Man valde en väg som
innebar kraftfulla skattehöjningar på arbete och på
investeringar. Man återreglerade arbetsmarknaden. I
många avseenden har krånglet och besvärligheterna
för dem som driver företag blivit värre.
Ett exempel på krånglet är den skattekonto-
lagsstiftning som riksdagens socialdemokrater och
centerpartister enats kring. Denna innebär att nu, till
skillnad från för ett år sedan, skall företagaren hålla
reda på när hans skattebetalning skall vara skatte-
myndigheten till handa. Tidigare räckte det att företa-
garen betalade skatten en viss dag. Varför skall man
införa den typen av krångel? Det är ytterligare en sten
på den börda som ger det sämre företagsklimatet.
Att företagsklimatet har försämrats innebär att vi
har tillfälliga jobb i stället för fasta jobb i den svaga
uppgång vi ser. Att företagsklimatet har försämrats
innebär att vi har färre företagare. Att företagsklimatet
försämras bidrar till att vid de stora internationella
fusioner vi nu ser, senast mellan Stora och Enso, är
tendensen att huvudkontoren läggs utanför Sverige.
När det gäller just affären Stora-Enso innebär det
också att Sverige går miste om ett antal miljoner i
skatteintäkter.
OECD:s ekonomer presenterade i slutet av maj en
rapport med en mycket kritisk syn på den svenska
politiken. Man pekade på vad som hade orsakat den
höga arbetslösheten i Sverige och andra länder och
tog då fram två viktiga faktorer, nämligen beskatt-
ningen av arbete och regleringarna av arbetsmarkna-
den.
Man kan också läsa vad Moody s skriver. Moo-
dy s har uppgraderat Sverige på grund av bättre stats-
finanser - sedan ett antal år tillbaka har ju både den
borgerliga och den socialdemokratiska regeringen
vidtagit budgetsaneringsåtgärder. Man hänvisar till
hanteringen av bankkrisen och mycket annat, och det
ledde till en uppgradering. Men om det långsiktiga
skriver Moody s - jag citerar ur min översättning från
engelskan - att man är oroad av att Sveriges ekonomi
"fortsätter att karakteriseras av snedvridningar, sär-
skilt när det gäller skatte- och hnbarbetsmarknadsreg-
leringar som hotar landets ekonomiska hälsa och
konkurrenskraft på längre sikt".
Årets upplaga av World Competitiveness Year-
book visar att Sverige gått ned till sjuttonde plats,
efter att 1994 ha legat på nionde plats. Det har under
de senaste åren varit en rejäl nedgång när det gäller
bedömningen av det svenska näringsklimatet, av det
svenska breda måttet på konkurrenskraft. Också EU-
kommissionen lyfter fram behovet av bl.a. sänkt skatt
på arbete i Sverige.
Men socialdemokraterna, dagens regering, avvisar
de lösningar som anvisas inte bara av oppositionen i
Sverige utan också av internationella organisationer
och ett stort antal ekonomer i Sverige.
Man talar heller inte längre särskilt högt om att de
nya jobben måste växa fram i företagen för att stärka
basen för välstånd och trygghet. Jobb i offentlig sek-
tor behövs naturligtvis, även om man alltid kan disku-
tera hur mycket och hur stor omfattning de skall ha.
Men ett arbete i den offentliga sektorn innebär inte att
medborgarnas behov att finansiera minskar. Det inne-
bär inte att utrymmet för sänkt skatt och ökat välstånd
för individerna blir bättre. Det är jobben i företagen
som behövs för att stärka basen för välstånd och
trygghet.
Om vi tittar på Socialdemokraternas hemsida på
Internet ser vi hur man redovisningar de "satsningar",
som man säger, som har gjorts för att arbetslösheten
skall minska. Står det någonting om vad man har gjort
eller vad man borde göra för att förbättra företagskli-
matet? Nej, det står att man har byggt ut högskoleut-
bildningen, att man har satt i gång det s.k. kunskaps-
lyftet och att man har gett ökade statsbidrag till kom-
munerna.
Det var väl det som gjorde att Margareta Winberg
någon gång sade: Nu kan vi kosta på oss nya jobb.
Men nya jobb i företagen, Erik Åsbrink - och för den
delen Margareta Winberg - kostar inte. De ger nå-
gonting. Det är bara er politik som kostar oerhört
mycket i förlorade jobb och högre skatter för männi-
skor.
Vi kunde för en dryg vecka sedan lyssna till Göran
Persson på Landstingsförbundets kongress. Vad säger
han om framtiden och var de nya jobben finns? Jo,
Göran Persson säger att 75 % av de ungdomar som
lämnar utbildningen och går ut på arbetsmarknaden
skall anställas av den offentliga sektorn. 75 %, tre
fjärdedelar, av ungdomarna, säger Göran Persson på
kongressen, skall gå till den offentliga sektorn.
Vart tog de privata företagen vägen? Vart tog in-
sikten om var jobben måste växa fram vägen?
Erik Åsbrink och Thomas Östros påminner om
Don Quijote och Sancho Panza när de ägnar sig åt att
i varje läge gå till attack mot blotta tanken på sänkt
skatt på arbete för vanliga inkomsttagare, både för att
man skall kunna leva på sin lön och för att fler jobb
skall växa fram. Den kamp mot väderkvarnar som
Don Quijote ägnade sig åt är det som Erik Åsbrink
ägnar sig åt när han åker ned till Bryssel. I stället för
att minska byråkratin och kämpa för detta ägnar han
sig åt att plocka bort formuleringar om sänkt skatt i
Sverige. Det tycker han är det viktigaste i EU-
samarbetet.
Jag skulle vilja fråga Erik Åsbrink, och för den
delen Jan Bergqvist: Är målet Göran Perssons? Har
det socialdemokratiska målet nu blivit att tre fjärdede-
lar av de nytillträdande på arbetsmarknaden, de ung-
domar som lämnar utbildningen, skall anställas av den
offentliga sektorn? Vad leder det till för konsekvenser
när det gäller medborgarnas skatter i så fall?
Och om det inte är så, om Göran Persson har fel,
får ni redovisa hur ni bär er åt för att försöka förklara
för statsministern att han hade fel. Men detta kräver
en rejäl förklaring i riksdagens ekonomiska debatt. Är
socialdemokratins mål nu att tre fjärdedelar av ung-
domarna som går ut på arbetsmarknaden skall anstäl-
las av den offentliga sektorn, och vilka konsekvenser
får det i så fall?
Herr talman! I reservation 1 redovisar Kristdemo-
kraterna, Folkpartiet och vi moderater en plan för hur
man skall kunna skapa förutsättningar för nya jobb,
högre tillväxt, ökat välstånd och därmed större trygg-
het för människorna. Den planen har en grundläggan-
de utgångspunkt, och det är den första punkten i en
sådan plan:
1. Byt regering. Denna regering har misslyckats.
Denna regering har uppenbarligen ingen insikt om
vad det krävs för att skapa förutsättningar för de
nya jobben.
2. Vi måste ha en långsiktigt hållbar balans i de
offentliga finanserna. Vi har fortfarande konjunk-
turkänslighet som är alldeles för stor. Vi måste dra
ned skatte- och utgiftsandelarna i ekonomin, och
vi måste snabbt se till att få ned statsskulden som
andel av ekonomin till högst 60 %. Vårt gemen-
samma mål är senast år 2002.
3. Vi måste slopa överbeskattningen av företagande
av kapitalbildning.
4. Vi måste inleda en målmedveten sänkning av
skatten på arbete. Det ger fler jobb, men det ger
också större möjlighet för vanliga människor att
leva på sin egen lön.
5. Vi måste göra särskilda insatser just vad gäller
hushållstjänster. I ett program som innebär en
snabb förändring av politikens förutsättningar
måste vi också se till att den sektor som är helt ut-
stampad, på grund av de höga skatterna på arbete,
får möjlighet att över huvud taget existera och ge
tiotusentals svenskar arbete.
6. Vi måste skapa förutsättningar för en modern
arbetsmarknad, genom mindre regleringar och
större flexibilitet. Vi kan inte leva kvar i det för-
gångna när vi ser framtiden an.
7. Vi måste som politiker ta vårt ansvar för löne-
bildningens förutsättningar och inte bara fly un-
dan, som dagens socialdemokratiska regering.
Ramarna för lönebildningen, förutsättningarna,
sätts till stor del av Sveriges riksdag, och här gäl-
ler det att få en bättre balans mellan de parter som
slutligen avgör hur lönebildningen fungerar. Det
är parternas ansvar, men då måste vi också ha en
balans mellan parterna. Obalanser leder till pro-
blem vad gäller lönebildningen långsiktigt.
8. Vi måste minska krånglet, naturligtvis för alla
medborgare men i synnerhet för företagare. De
som bestämmer om det blir några nya jobb skall
slippa skattekontokrånglet och mycket annat
krångel. I dag presenterar den förenklingsdelega-
tion som har arbetat sina förslag, och jag skulle
gissa att en ny regering ganska omedelbart kom-
mer att kunna genomföra så gott som alla, eller
möjligen alla, de förslagen. Om jag förstår Social-
demokraterna rätt kan det finnas något enstaka,
och i övrigt skall man ha kvar krånglet, den poli-
tiska styrningen.
9. Vi behöver en ny företagsform för att göra det
lättare att starta företagande, att kunna avsäga sig
en del krångliga regler och få ett lättare sätt att
sköta det administrativa och kunna ägna sig åt det
företagande man skall ägna sig åt.
Den viktigaste uppgiften för en ny regering är allt-
så att skapa förutsättningar för nya jobb ute i företa-
gen runt om i Sverige; dagens företag och de företag
som kommer att växa fram. Men det i sin tur innebär
också att andra uppgifter, som är nog så viktiga, kan
fullföljas. I takt med att de nya jobben växer fram ges
nytt utrymme att sänka skatterna på arbete, och det
innebär större förutsättningar för alla att kunna leva
på sin egen lön.
I fjol var 753 000 människor i Sverige i behov av
socialbidrag. 753 000 människor behövde socialbi-
drag! Trots de höga skatter man tar ut har vi växande
sjukvårdsköer, problem i äldreomsorgen och en skola
som enligt många uppgifter inte ger de kunskaper som
eleverna i Sverige behöver. Det visar att det system
som Socialdemokraterna har byggt upp inte förmår
leverera valuta för skattepengarna.
Med lägre skatt på arbete och med en inriktning
på att ta till vara personalens kompetens i vården, att
se till att vi har politiker som prioriterar kärnuppgif-
terna och effektiviserar verksamheten, kan vi ha både
lägre skatt och bra förutsättningar för sjukvård, äldre-
omsorg, skola och mycket annat som måste finansie-
ras gemensamt.
Ett exempel är den vårdgaranti som under den
borgerliga regeringen infördes och bantade bort vård-
köerna. Den vårdgarantin kryper man undan från
Socialdemokraternas sida och säger att det skulle
kosta mycket. Sanningen är att en vårdgaranti kostar
inget, om man inte har tänkt sig låta bli att operera -
en operation kostar ju alltid. Låt inte människorna
vänta och lida, till kostnader både för dem i lidande
och för oss alla i form av att man inte kan delta exem-
pelvis i produktionen.
Herr talman! Det finns mycket annat man skulle
kunna ta upp om bristerna i politiken och vad som
måste komma. Låt mig nämna bara ytterligare en sak,
nämligen den olycksaliga snabbavvecklingen av Bar-
sebäck. Här har vi ett fungerande kärnkraftverk, som
borde få drivas vidare så länge det är tekniskt, eko-
nomiskt och säkerhetsmässigt rimligt. Men av politis-
ka skäl skall det förtidsavvecklas. Miljön försämras,
och pengar slösas bort som hellre skulle användas till
andra ändamål. Det är ett exempel på en politik som
mer syftar till att tillfredsställa politiska behov än
medborgarnas önskningar.
Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationerna 1,
26 och 32.