Fru talman! Den fråga som jag ställde till Jan
Bergqvist gällde inte hans ambitionsnivå. Jag tror
säkert att den är hög vad beträffar arbetslösheten.
Men jag frågade: Hur skall man gå från dagens nivå
till den ambitionsnivån? Hur ser vägen dit ut? Vilka
åtgärder är det som skall vidtas? Såvitt jag förstår
avvisar Socialdemokraterna reformer på arbetsmark-
naden och avvisar sådana skattesänkningar som kan
ge fler jobb och är i handling mycket tveksamma till
åtgärder som förbättrar företagsklimatet. Hur i all
världen skall man med den handlingsförlamningen
vad gäller arbetsmarknadsreformer och skatter som är
skadliga för jobben och företagsamheten gå från da-
gens nivå till den låga nivå på 2-3 % som tydligen är
Jan Bergqvists ambition? Det förstår jag inte. Då är,
såvitt jag förstår, regeringens ambition att man, lik-
som i Nederländerna, skall ligga och pressa lönerna
långt under konkurrentländernas löneökningar år efter
år. Om det är detta som är metoden, så säg det Jan
Bergqvist. Någon annan metod har jag inte lyckats
hitta.
Vad beträffar vetorätten, som jag uttalade mig om,
har Sveriges problem inte varit att vi har haft för
starka finansministrar utan att vi har haft för svaga
finansministrar. Det gäller inte bara Anne Wibble.
Det gäller i högsta grad Kjell-Olof Feldt. Man kan ju
läsa hans bok och konstatera hur han förde en politik
mot sitt eget bättre vetande. Och vem kommer inte
ihåg hur Kjell-Olof Feldt i denna kammare satt och
skaldade om löntagarfonderna som ett "djävla skit",
som Kjell-Olof Feldt hade tvingats att baxa ända hit.
Han hade behövt att vara starkare och slippa göra
denna baxning.