Fru talman! Inför regeringskonferensen anser vi i
Vänsterpartiet att det är sju huvudfrågor som rege-
ringen bör aktualisera. Jag skall utveckla vår stånd-
punkt när det gäller två av dessa senare.
För det första måste EU grundläggande demokra-
tiseras och göras öppnare.
För det andra måste tankarna på EMU avvisas,
eller så måste Sverige åtminstone skaffa sig juridiskt
hållbara undantag.
För det tredje måste EU förbli strikt civilt, och
alltså icke blir någon form av militärt samarbete.
För det fjärde får EU, eller för den delen
Schengenavtalet, icke leda till att en solidarisk flyk-
tingpolitik hindras.
För det femte får EU-medlemskapet inte skapa
regler som försvårar kampen mot knark och interna-
tionell brottslighet.
För det sjätte måste EU-fördragen genomgå en
miljörevision med inriktning på fastställande av mi-
nimikrav när det gäller miljölagar och miljöregler.
För det sjunde - tvärtemot vad vi som tillvitas här
- måste EU förändras så att det underlättar en ut-
vidgning mot övriga stater i Europa.
Valet till EU-parlamentet blev ett uttryck för be-
svikelse över och en protest mot EU-medlemskapet.
Det som kallas nej-sidan och som är en minoritet här i
riksdagen fick egentligen flest röster i EU-valet och
fick representera hälften av Sveriges EU-
parlamentariker.
Valdeltagandet var lågt. Många kände sig oberör-
da och utanför. Kanske tyckte en del att det var för
många nyheter i valsystemet. Många stannade säkert
hemma i protest och missnöje med vad de hittills hade
erfarit av EU. De som lät bli att rösta i EU-valet på
grund av sin entusiasm för EU var däremot sannolikt
få.
Det låga valdeltagandet har sagts vara ett nederlag
för demokratin. Men det är inte det låga valdeltagan-
det utan snarare EU-medlemskapet i sig som är ett
bakslag för demokratin.
Valet utgjorde på sitt sätt en dom över EU-
projektet. Som detta är uppbyggt är det inte folkens
projekt. EU har inte vuxit fram från en rörelse bland
de europeiska folken. Det är i stället en konstruktion
så att säga ovanifrån. Det är ett eliternas projekt, ett
projekt för vissa politiker och byråkrater, enligt det
citat som Helena Nilsson anförde.
Det ligger kanske i sakens natur att internationellt
politiskt samarbete har ett drag av elitism över sig.
Vid internationella fora representeras stater och or-
ganisationer av väl betrodda och högt uppsatta före-
trädare: ambassadörer, högre tjänstemän, regeringsle-
damöter osv.
Men det är skillnad på ett internationellt samarbe-
te där statens självständighet inte väsentligen anfräts
och där väljarnas mening i sista hand är styrande och
en överstatlig organisation där många beslut antas av
dessa eliter utan möjlighet för väljarna att påverka.
Väljarna i ett litet land som vårt kan ju bara byta
ut 22 av de 626 parlamentarikerna hur kritiska de än
skulle vara mot EU-parlamentets arbete. Vi är trots
allt en liten minoritet i rådet.
EU-systemets uppbyggnad innebär att politisk be-
slutsmakt förskjuts från riksdagen, från de folkvalda
och därmed från folket till organ som väljarna har
liten eller ingen insyn i, till kommissionen, domstolen,
Coreper och allt vad de heter.
Besluten fattas av rådet. Men informationen om
vad som sägs där är väldigt otillräcklig. I endast en
mindre del av de rättsakter som beslutas får vi veta
hur regeringarna konkret ställt sig, eftersom den över-
vägande andelen av lagbesluten framförhandlas av
ambassadörer inom Coreper.
EU innebär att parlamentarismen urholkas. Riks-
dagen upphör att vara lagstiftare på de områden där
EU-rätten gäller. Inom EU säger man att de nationella
parlamenten skall omvandlas från att vara lagstiftande
till att vara kontrollerande. Men inte heller den kon-
trollerande funktionen är egentligen utbyggd någon-
stans. För vår egen del har vi inte själva löst detta.
EU-nämnden har ju inte etablerat sig som ett reellt
samråds- eller kontrollorgan. De övriga riksdagsut-
skotten kommer i otillräcklig omfattning in i lagstift-
ningsarbetet inom EU.
Även om vi skulle utveckla riksdagens kontroll-
funktion när det gäller regeringens och dess tjänste-
mäns agerande i Bryssel, kan denna kontroll inte
ersätta den lagstiftande rollen. Valen till riksdagen är
intressanta och samlar ett stort deltagande därför att
det är en lagstiftande och beslutande församling som
man väljer. Men om överstatligheten inom EU ökar
riskerar vi att få riksdagsval som mest kommer att
likna en sorts revisorsval.
Tendensen inom EU är nämligen att allt fler beslut
skall fattas på EU-nivå. EU-parlamentet kräver också
ett ökat inflytande över lagstiftningsprocessen, vilket
riskerar att än mer hota riksdagens möjligheter att
påverka och därmed också även kontrollera lagstift-
ningen på EU-området.
Vi anser därför att det är ett minimikrav att Sveri-
ge under den stundande regeringskonferensen verkar
för att samarbetet blir mera mellanstatligt och för att
de nationella parlamentens inflytande inte ytterligare
reduceras.
Skall EU-systemet ha en möjlighet att vinna ett
folkligt förtroende krävs omfattande fördragsändring-
ar som rör EU:s institutioner. Det gäller bl.a. att
kommissionens initiativmonopol avskaffas och att
initiativrätt till ny lagstiftning flyttas till de nationella
parlamenten. Det kräver att en offentlighetsprincip av
svensk modell inkluderande meddelarfrihet införs i
hela EU:s förvaltning och i de olika kommittéer som
lyder under kommissionen. Öppenheten skall vara
grundprincip, i synnerhet är detta viktigt vid alla för-
slag till rättsakter.
Men det är också viktigt att relationerna mellan
EU:s institutioner ses över så att t.ex. den reella poli-
tiska makt som i dag tillkommer domstolen avgränsas.
Om regeringskonferensen leder till att EU mer och
mer unioniseras, mer och mer utvecklas till en sorts
förbundsstat, ja, då är förutsättningarna som gällde
när en majoritet av de svenska väljarna sade ja till EU
rubbade. Då krävs det enligt vår mening en ny folk-
omröstning.
En av de frågor som regeringen bör aktualisera på
regeringskonferensen är EMU. Sverige bör se till att
den frågan kommer upp på bordet och blir realbe-
handlad och att EMU omprövas och lyfts ur Romför-
draget.
Det är gott att den svenska regeringen har lyft
fram kampen mot arbetslösheten, men att den europe-
iska monetära unionen garneras med allmänna formu-
leringar om kamp mot arbetslösheten hjälper föga. Vi
bör i stället utveckla en samarbetsform mellan stater-
na där kampen mot arbetslösheten är det allt överord-
nade på det ekonomiska området.
EMU innehåller en målkonflikt mellan dess ensi-
diga betoning av inflationsmålet och kampen mot
arbetslösheten. Såväl inflationsmål som en stressad
neddragning av bruttoskulden kan innebära att arbets-
lösheten kraftigt ökar i Europa. EMU och dess ökade
makt för centralbankerna - politiskt oansvariga som
de skall vara - innebär en ytterligare utökning av
demokratin och måste därför avvisas.