Herr talman! Det var i slutet av oktober eller möj-
ligen i början av november 1991. Jag medverkade på
ett möte med kristna socialdemokrater i Åtvidaberg.
Mötet skulle handla om vad som då för tiden be-
nämndes EG-frågan; det var innan Maastrichtfördra-
get var ratificerat och EG blivit EU.
Jag kan inte komma ihåg i detalj vad min inled-
ning innehöll, men det var säkert i huvudsak ett för-
sök att i folkbildande ordalag beskriva vad EG var
och kunde tänkas bli. Efter inledningen vidtog frågor
och samtal på vanligt mötesmanér. Någon frågade
mig: Vilket är det viktigaste skälet för svenskt med-
lemskap i EG och vilken är EG:s viktigaste uppgift
framöver?
Jag svarade ungefär så här: Ingenting kan vara
viktigare än att vara med och ta ansvar för att stärka
de nyblivna demokratierna i östra Europa, att med-
verka till att en ekonomisk utjämning sker mellan
Europas östra och västra delar, att hjälpa till att stabi-
lisera den sociala situationen i östra Europa och bidra
till att stora och svåra miljöproblem där får sin lös-
ning.
Svaren från hösten 1991 är för min del fortfarande
giltiga. Jag menar att en utvidgning av EU österut
handlar om solidaritet men också om att bevara den
säkerhetspolitiska stabilitet som så länge präglat vår
del av världen.
Vad händer om vi vänder människorna i Östeuro-
pa ryggen och säger: Ni är för fattiga, ni har för
smutsiga industrier, ni producerar för mycket stål och
för billiga livsmedel - vi har det för bra för att låta er
rubba våra cirklar.
Jag menar att EU:s utvidgning är viktig för fredens
skull. Vi vet alla att demokratin i de östeuropeiska
staterna är skör. De etniska och nationella spänning-
arna är stora. Samtidigt har marknadsekonomin hittills
faktiskt lett till sämre villkor för många medborgare.
Kanske var det fler än jag som i söndags lyssnade
till ett radioprogram om Schlesien. I det programmet
fanns det många som beskrev hur de numera var ar-
betslösa och kände sig otrygga. De kunde visserligen
tala mera fritt och det fanns varor i affärerna, men vad
hjälpte det när de hade lägre inkomster än förr eller
var arbetslösa?
En polsk arbetares reallön var 1993 hela 29 % läg-
re än 1989. De ryska reallönerna har fallit minst lika
mycket. I länder som Rumänien, Bulgarien och Uk-
raina har levnadsstandarden sjunkit än mer, och detta
gäller dem som har arbete. Samtidigt har arbetslöshe-
ten också blivit miljoner östeuropéers verklighet.
Bryts inte denna negativa utveckling kan en oerhört
farlig situation uppstå. Ett sökande efter syndabockar
kan börja, etniska konflikter kan förstärkas och popu-
listiska och auktoritära ledare kan utnyttja nationella
motsättningar för att komma till makten.
Den danska socialdemokratiska EU-
kommissionären Ritt Bjerregaard har träffande sagt:
Hanteringen av upplösningen i Jugoslavien har inte
varit något för EU att skryta med. Om inte unionen
kan hantera situationen vid sina östliga och sydliga
gränser bättre kommer tragedin i Bosnien att kommas
ihåg som ett obetydligt förspel.
När jag svarade som jag gjorde om EU:s framtida
uppgifter, i Åtvidaberg hösten 1991, så gjorde jag det
i huvudsak utifrån en övertygelse om att endast EU
som samlad organisation har den styrka som behövs
för att på ett avgörande sätt kunna påverka utveck-
lingen i Östeuropas länder. Inga enskilda stater, inte
ens Tyskland och rakt inte Sverige, kan ensamma ta
över den uppgiften.
Men för att lyckas måste EU anpassa sig till en ny
situation och en ny tid. Att säkra freden och demo-
kratin på 1950-talet var en sak. Att göra det på 1990-
talet och inför 2000-talet är en helt annan sak och
kräver andra lösningar.
Ett EU med 20-25 medlemmar måste också kunna
fatta viktiga beslut för medborgarna i medlemsländer-
na. Varken nya eller gamla medlemmar tjänar på att
EU drabbas av beslutsförlamning. De som var med
och grundade EU blir besvikna. De nya upptäcker att
EU inte alls gav det man hade tänkt sig. För min del
menar jag nu att det är angeläget att identifiera de
politiska områden där medborgarna har förväntningar
på gemenskapen. Det blir nödvändigt att lägga örat så
nära marken att medborgarnas förväntningar faktiskt
når fram.
Gör vi detta kan vi nog också finna lämpliga av-
vägningar mellan vad som bör bli föremål för majori-
tetsbeslut i rådet och vad som bör kvarstå som rent
mellanstatliga angelägenheter.
Herr talman! Uttrycket "demokratiskt underskott"
används ofta i EU-sammanhang och knyter sig därvid
i de flesta fall till Europaparlamentet och dess roll.
Själv skulle jag vilja göra en något annan definition,
nämligen - i de fall insyn och kontroll från direktval-
da parlamentarikers sida i EU:s beslutsmaskineri är
bristfälligt eller obefintligt råder ett demokratiskt
underskott.
Bland de nationella parlamenten i medlemsländer-
na pågår nu en intensiv och bitvis litet nymornad
debatt om just dessas roll i EU. Själva, i Sveriges
riksdag, arbetar vi om ännu ofullkomligt och litet
trevande men ändå engagerat med hur vi skall forme-
ra oss. Det finns säkert en hel del vi kan göra inom
ramen för EU-nämnden för att öka riksdagens med-
verkan. Just nu är det mest angelägna - eftersom allt
EU-arbete, så att säga, inte skall ske i EU-nämnden -
att vi får med våra fackutskott. De skall integreras i
EU-frågornas vardag. Bara då kan också vi lämna
ifrån oss välgrundade ståndpunkter i slutet av be-
slutsprocessen.
Herr talman! För min del menar jag att EU-
medlemskapet har inneburit ett demokratiskt tillskott.
Vi finns med i många fler sammanhang, deltar i debat-
terna och har utbyte med andra länder. Detta tycker
jag är ett demokratiskt tillskott.