Fru talman! Svenska folkets beslut för elva måna-
der sedan var ett klokt beslut. Det var viktigt att vi
hade en folkomröstning så att beslutet fick en bred
folklig förankring. Det skall vi vara särskilt tacksam-
ma för efter valet till Europaparlamentet. Nu är vi
med, och nu är det viktigt att vi ser hur EU skall ut-
vecklas i framtiden.
Vi moderater ser fem viktiga handlingslinjer för
de närmaste fem tio åren.
Den första punkten är naturligtvis att den historis-
ka möjligheten att ena hela Europa tas till vara.
Den andra punkten är att skapa en effektiv och i
ordets verkliga betydelse gemensam utrikes- och
säkerhetspolitik, som med kraft kan förhindra att det
kommer ett nytt Sarajevo. Det är mer samarbete som
behövs, inte mindre.
Den tredje punkten är att EU behöver utveckla sin
förmåga att lösa gemensamma problem, som bäst
löses på europeisk nivå. Kampen mot knark, den
internationella brottsligheten, terrorismen och de
gränsöverskridande miljöföroreningarna är uppenbar-
ligen viktiga uppgifter för EU. Det behövs också en
gemensam flyktingpolitik, både för att göra flykting-
mottagandet effektivare och för att dela på bördorna.
Helst skall vi också försöka få till stånd en gemensam,
restriktiv narkotikapolitik över hela Europa. Det kan
bli en uppgift som tar lång tid. Inte desto mindre är
den viktig.
Den fjärde punkten är att skapa ett dynamiskt Eu-
ropa med en god och uthållig tillväxt, låg inflation,
låg arbetslöshet och sunda offentliga finanser.
Den femte punkten är att se till att EU är en stark
men avgränsad union, som koncentrerar sig på de
offentliga angelägenheter som bäst kan skötas på
europeisk nivå.
När Västeuropas starka samarbete startades efter
andra världskriget ledde detta till en unik period av
fred, frihet och välstånd i Europa.
Nu har vi en historisk chans att utvidga samarbetet
till de nya demokratierna i Central- och Östeuropa.
Det skall vi göra, inte för att vara generösa, utan för
att EU står öppet för alla Europas folk som bekänner
sig till samma ideal, som det står formulerat i Rom-
traktatet. Det är helt enkelt vår skyldighet att öppna
samarbetet för de nya demokratier som vill vara med.
Historiens dom kommer att bli hård över vår gene-
rations politiker om vi inte kan axla det ansvar som
krävs av just oss.
Efter det första världskriget verkade den eviga
freden möjlig. Men det fanns inget fast och förplik-
tande samarbete. Nationernas förbund, som det hette
då, var ett slags vackert-väder-organisation. Den
fungerade bra när alla var överens men sämre när
spänningar uppstod.
När påfrestningarna kom under mellankrigstiden
agerade länderna egoistiskt. Tullmurarna höjdes mot
grannländerna. Man konkurrerade om att devalvera
valutorna för att vinna exportfördelar. Det blev en
accelererande spiral av ökade handelshinder och ökad
arbetslöshet. Massarbetslösheten blev ett faktum.
Kommunismen, fascismen och nationalismen växte
sig starka, och det blev som vi minns en katastrof.
Också i vårt grannskap, här kring Östersjön, såg
det ljust ut för 70 år sedan. Finland, Estland, Lettland
och Litauen liksom Polen hade blivit självständiga.
De två stormakterna, Tyskland och Ryssland, var
försvagade av krig och revolution.
Nu, 70 år senare, ser läget åter ljust ut. Men till
skillnad från då finns det nu ett fast och förpliktande
europeiskt samarbete. Det är den historiskt sett stora
skillnaden i Östersjöområdet mellan då, för 70 år
sedan, och i dag. Fyra av Östersjöns grannstater -
Finland, Sverige, Danmark och Tyskland - är redan
medlemmar av EU. Fyra andra länder - Estland,
Lettland, Litauen och Polen - är på väg in i ett kraft-
fullt samarbete, med sikte på medlemskap. Den nion-
de staten, Ryssland, sluter ett interimsavtal och kom-
mer i framtiden att ha ett s.k. partnerskaps- och sam-
arbetsavtal, som också kan växa sig starkare.
Det är just det här som Europasamarbetet faktiskt
handlar om: att se till att vi i Europa har ett fast och
förpliktande samarbete som ger en fast grund för
frihet, fred och välstånd på hela vår kontinent.
Jag tycker att det är beklagligt att de som företrä-
der nej-sidan i Europadebatten nästan aldrig talar om
det här. Det här försvinner för mera närliggande frå-
gor.
Jag vill fråga företrädarna för Vänsterpartiet och
Miljöpartiet: Skall vi gå tillbaka till den situation vi
hade med ofta svaga nationalstater, som agerade var
och en för sig, med den historiska erfarenhet vi har i
Europa av detta förfärliga tillstånd? Det är faktiskt ett
svar som jag tror att ni är skyldiga att ge.
Sveriges förra regering ingick våren 1992 ett fri-
handelsavtal med de tre baltiska länderna. Finland
och Norge följde efter. I vår medlemsansökan till EU
krävde vi att EU skulle göra detsamma när Sverige
gick med, och så skedde också. Redan ett halvår efter
vårt inträde var det klart med ett Europaavtal med
Estland, Lettland och Litauen. Det är en mycket viktig
framgång för svensk utrikespolitik, kanske en av de
viktigaste under efterkrigstiden.
Estlands, Lettlands, Litauens och Polens delaktig-
het i Europasamarbetet och deras framtida medlem-
skap innebär en stabilisering av Östersjöområdet, vars
betydelse för Sveriges framtida säkerhet inte kan
överskattas.
Därför är det viktigt att Sverige som EU-medlem
har möjlighet att agera för detta.
Jag har återigen en fråga till företrädarna för de
partier som vill att Sverige skall ta sig ur samarbetet:
Hur skall Sverige kunna agera kraftfullt för ett fast
samarbete i Östersjöregionen om Sverige skall ta sig
ur EU? Det finns ingen logik i att vi själva skall stå
utanför om vi skall arbeta för andras inträde.
Fru talman! Det är viktigt att arbeta för att främja
ett dynamiskt Europa, ett Europa som växer och ut-
vecklas. Därför måste den inre marknaden fullföljas.
EU måste bli öppnare mot omvärlden. En gemensam
valuta av god "kvalitet" är också av stort värde, inte
minst för Sverige, med vår historia av devalveringar.
Sverige stod utanför EU under lång tid, men vår
ekonomiska utveckling var inte särskilt framgångsrik.
Efter att ha legat i den europeiska toppen blev Sverige
ett mediokert land ur ekonomisk synpunkt. I stället för
att utvecklas genom högre produktivitet sänkte vi våra
reallöner jämfört med omvärlden - helt enkelt en
form av social dumpning. Sverige har blivit förknip-
pat med låga reallöner och hög arbetslöshet.
Om de gångna decenniernas relativa utveckling i
Sverige skulle få fortsätta skulle vi om 5- 15 år bli ett
av Västeuropas fattigaste länder. Även om huvudor-
saken till detta var den inhemska politiken var nog
priset för att stå utanför EU större än vad vi själva har
insett.
Men nu är vi med, och nu ser EU-medlemskapet
ut att bli en succé. Under det första halvåret av med-
lemskap har Sveriges ekonomi växt med ca två pro-
centenheter mer än vad som tidigare förväntats. Re-
dan första året skulle det svenska folkhushållet få över
30 miljarder kronor mer. Trots medlemsavgiften
stärks de offentliga finanserna redan första året, tack
vare EU.
Nu skall man inte vara så snabb att dra de här slut-
satserna. Det har ju bara gått ett halvår. Vi vet dess-
utom att ekonomisk utveckling hänger samman med
andra saker. Konjunkturerna går upp och ner, både i
och utanför EU. Skall vi vara riktigt seriösa skall vi
nog utvärdera EU-medlemskapets effekt på ekonomin
först efter en hel konjunkturcykel, dvs. kanske om
fem år, eller så.
Men en slutsats kan vi dra redan i dag. Det är att
nej-partiernas påståenden om förluster till följd av
EU-medlemskapet inte alls bygger på någon saklig
grund. Hittills finns det ingenting som pekar i den
riktningen.
Jag tycker det vore på sin plats om Vänsterpartiets
och Miljöpartiets representanter nu bad om ursäkt för
de här felaktiga påståendena. Jag tänker särskilt på
alla de offentliganställda som har skrämts av att EU-
medlemskapet skulle innebära negativa effekter på de
offentliga finanserna. Jag tycker faktiskt att man har
skyldighet att be om ursäkt för detta.
Snabb tillväxt är bra för att skapa nya jobb, nya
företag och därmed minska arbetslösheten. Men det
räcker inte. Vissa länder som haft en god tillväxt
under lång tid har likväl haft svårt att få ned en bestå-
ende hög arbetslöshet. Även arbetsmarknaden måste
fungera. I många länder är den så "stel" att unga,
lågutbildade och redan arbetslösa har svårt att komma
in. Arbetsmarknadens funktionssätt varierar mellan
EU:s medlemsländer. Det är också en av orsakerna till
att arbetslösheten varierar så kraftigt mellan medlems-
länderna. Arbetsmarknadspolitik och liknande är ju i
allt väsentligt nationella frågor.
Men EU har i sin prioritering av kampen för att få
ned arbetslösheten utarbetat rekommendationer som
medlemsländerna enats om att följa i sin nationella
politik. Det startade med den s.k. Delorsrapporten,
och det bekräftades senast vid toppmötet i Essen i
december förra året.
Därför har det väckt en sådan förvåning och
misstänksamhet när den svenska regeringen verkar
nonchalera programmet i viktiga avseenden och i
stället presenterar planer på någonting som kallas
sysselsättningsunion. Regeringen har ökat löneskat-
terna, inte minskat dem, och återreglerat arbetsmark-
naden, inte gjort den mer smidig.
Jag vill fråga Mats Hellström: Vore det inte bättre
att den svenska regeringen helhjärtat slöt upp bakom
EU:s program för ökad tillväxt, konkurrenskraft och
fler jobb i stället för att försöka göra en manöver som
uppfattas som en divisionsmanöver?