Fru talman! Den politiska kartan i Sverige är på
väg att förändras. Det EU-val som vi nyss har upplevt
är bara en pusselbit av många i det nya mönster som
håller på att växa fram. Den långsiktiga utveckling
som vi har sett det senaste decenniet och som bl.a.
kännetecknas av att mittenpartierna är på väg ut för
att ersättas av de gröna är inte heller något unikt
svenskt fenomen. Vi ser samma sak hända såväl i
Tyskland, Österrike, Finland som i många andra län-
der. Den gröna rörelsen är en växande rörelse i global
skala.
Många är naturligtvis besvikna och bittra över att
förändringen går ut över dem. DN:s ledarsida i sön-
dags med rubriken "Återställ politisk jämvikt" är bara
ett av många exempel där man nostalgiskt blickar
tillbaka och där huvudbudskapet är att allt måste få
förbli vad det alltid har varit.
Men det vi ser just nu är en positiv utveckling.
Gamla förstelnade organisationer ersätts av moderna
partier med en levande idéutveckling. Torka och
trötthet ersätts av kreativitet och en våg av nya idéer.
Framför allt kommer dagens stora frågor att få möta
den nya tidens svar.
EU-frågan åskådliggör på ett utmärkt sätt den här
processen. Decentralisering, nätverk, demokratisk
förnyelse och ett globalt perspektiv kolliderar med
centralisering, byråkrati, hierarkier och regionala
stormaktsperspektiv med ett förflutet i kolonial-
maktstiden och det kalla kriget.
Federalisterna, stormaktsbyggarna, i den svenska
riksdagen har lidit ett fruktansvärt nederlag. Men man
skall komma ihåg att det bara var en rond av många.
Nu kommer IGC, den stora regeringskonferensen,
som blir avgörande för EU:s framtid. Äntligen har
federalisterna genom talet om utvidgningen fått ett
argument för vad de hela tiden önskat, dvs. att göra
hela EU-samarbetet överstatligt med majoritetsbeslut
och mer makt för de stora länderna. Betecknande är
det bekymrade konstaterande som kom från en direk-
tör i kommissionens IGC-grupp när vi häromveckan
var nere på besök. Han vek pannan i djupa veck och
sade: "Hur skall vi kunna sälja det här projektet om vi
inte har utvidgningen?"
Det var en riktig frågeställning. Folken i Europa
vill inte ha stormakten. Men retoriken och nyspråket
bland federalister och byråkrater slingrar sig fram på
vägar och stigar som blir allt smalare, och det blir allt
lättare att trilla ned. Det senaste jag sett när det gäller
det Orwellska nyspråket kom från den välkände fede-
ralisten Olof Ruin, som nu är i kommissionens sold
och som spelade en viktig roll för ja-sidan inför folk-
omröstningen i fjol. Han säger i Svenska Dagbladet
häromdagen att Sverige framstår som överdrivet
mellanstatligt fixerat men att småstater snarare än
stora är betjänta av en ökad grad av gemensamstatlig-
het, inte överstatlighet utan gemensamstatlighet. Det
är fyndigt och låter så himla gulligt dessutom.
Mitt intryck är tvärtom att socialdemokraterna för
varje månad som går tar små steg mot att överge veto-
rätten när det gäller utrikes- och säkerhetspolitiken. I
våras, efter Lena Hjelm-Walléns berörda tal i Bryssel,
menade både Hellström och Hjelm-Wallén att rege-
ringen i allt väsentligt skulle hävda vetorätten. Nu
säger de svenska förhandlarna i reflektionsgruppen att
Sverige förordar en tredje väg, något mitt emellan
mellanstatlighet och överstatlighet. Kan man få en
förklaring? Var står regeringen? Det känns som en
glidning på ett sluttande plan som slutar med att ni
överger vetorätten.
Till det mest positiva efter EU-valet hör natur-
ligtvis att både Moderaterna Socialdemokraterna samt
också Centern rört sig åt vårt håll och inte längre
avvisar en folkomröstning om resultatet av regerings-
konferensen. Insikten sprider sig väl också om det
orimliga i att vi skall titta på när danskarna, frans-
männen och andra avgör vår framtid i nationella folk-
omröstningar. Om ni har något som helst förhoppning
om att få med svenska folket på det här tåget, måste ni
låta människorna vara med och bestämma. I dag har
ni en möjlighet att ge klara besked. Ställer ni upp på
en folkomröstning om resultatet av regeringskonfe-
rensen?
Men de två tyngsta frågorna handlar om säker-
hetspolitiken och EMU, den ekonomiska monetära
unionen.
Säkerhetspolitiken i Sverige har blivit ett moras.
Vi är varken neutrala eller med i någon allians. Rege-
ringens och Centerns upprepande av de gamla formu-
leringarna låter som allt ihåligare mantra för varje
gång de uttalas. I längden blir det här naturligtvis
orimligt. Vi kan inte vara med i en överstatlig organi-
sation med gemensam jordbrukspolitik, gemensam
handelspolitik, gemensamma tullar och yttre gränser
och ändå göra trovärdigt att vi står utanför alliansen.
Om vi dessutom kopplar på en överstatlig utrikes- och
säkerhetspolitik och en gemensam valuta blir det hela
pinsamt, för att inte säga direkt farligt.
Carlos Westendorp, ordförande i den s.k. reflek-
tionsgruppen, skriver i sin rapport att enskilda länder
inte måste ställa upp på gemensamma militära aktio-
ner men att de måste agera solidariskt både politiskt
och ekonomiskt.
Vi skall alltså finansiera EU:s militära aktioner
och ställa upp politiskt. Sanningens minut är nära.
Antingen måste EU förändras i grunden eller så måste
vi gå ur den här föreningen, om vi vill bevara allians-
friheten.
Något av det mest obegripliga i den här soppan är
ändå moderaternas agerande. Hur kan de högljutt
varna för att ryssen i full stridsmundering kan finnas
bakom nästa hörn samtidigt som de säger att världen
har förändrats och att vi därför inte har någon an-
vändning av neutraliteten?
Något man lugnt kan säga är i alla fall att modera-
terna inte har förändrats.
Också när det gäller den ekonomisk-monetära
unionen finns en växande insikt, som går ända in i
regeringen, om att vi har rätt. Sverige är en dollareko-
nomi. Skogen, gruvorna och bilindustrin är alla bero-
ende av relationen till den amerikanska dollarn. När
vi för inte länge sedan hanterade vår växelkurs genom
en valutakorg hade dollarn dubbel tyngd. Det är na-
turligtvis livsfarligt att knyta en valuta med så starkt
dollarberoende till den tyska D-marken. Det är märk-
ligt hur en sådan självklarhet har kunnat raderas ut ur
minnet på så många inom den svenska makteliten.
Därför vill jag till Göran Persson och ledamöterna
i riksbanksfullmäktige säga: Gör inte om samma
dumhet en gång till. Knyt inte kronan till ERM och
EU:s växelkurssystem. Det är bara valutaspekulanter-
na som blir glada över det.
I den svenska grundlagen står det att Riksbanken
är rikets centralbank med ansvar för valuta- och kre-
ditpolitik. Det står också att endast Riksbanken har
rätt att ge ut sedlar och mynt. Om vi skall gå med i
EMU krävs det en grundlagsändring. Sveriges riksdag
har redan uttalat detta när vi beslöt att gå med i unio-
nen.
Jag vill ställa ett par direkta frågor till Mats Hell-
ström: Varför har ni inte tillsatt någon utredning om
hur grundlagen skall ändras? När kommer utredning-
en om grundlagen och EMU? Det är hög tid att dra i
gång den här processen, om ni inte skall bestämma er
för att lägga hela frågan om valutaunionen i pappers-
korgen. Det är väl inte så illa att ni i regeringen arbe-
tar på ett sätt att försöka kringgå grundlagen?
Hur är det med Folkpartiet och EMU? Står Folk-
partiet bakom Maria Leissners utspel om en folkom-
röstning? Jag tror att det vore bra att få ett klargöran-
de i dag.
Tiden håller snabbt på att rinna ut för socialdemo-
kraterna när det gäller frågan om valutaunionen. Ni
har att välja på att anta vårt erbjudande om en folk-
omröstning eller att tvingas se att EMU blir en huvud-
fråga i valrörelsen 1998.
Miljöpartiet föreslår en gemensam folkomröstning
vintern 1997/1998 om både regeringskonferensen och
valutaunionen. Jag tycker att det borde ses som ett bra
erbjudande för socialdemokraterna och den bästa
chansen för dem att samla ihop sig inför nästa riks-
dagsval.