Herr talman! Först kan det finnas skäl att litet
grand kommentera det som Ingvar Eriksson tidigare
sade om uppgörelsen och om resultatet av socialde-
mokraternas och centerns gemensamma arbete på
jordbruksområdet. Det lät på Ingvar Eriksson - och
jag har hört det förut - som om det skulle vara en
dålig uppgörelse och ett dåligt beslut. Det är ju inte
så, och det vet dess bättre Ingvar Eriksson också.
Jag vet att moderaterna har riktat kritik mot det
här beslutet, men det intressanta är att de också är de
enda som har gjort det.
Efter beslutet och uppgörelsen har jag försökt att
lyssna på vad olika grupper tycker, som på olika sätt
håller på med jordbruk. Jag har lyssnat på miljörörel-
sen som är mycket nöjd med det starka miljöstödet
genom det här beslutet. Jag har lyssnat på småbrukare
som är nöjda med att de nu kan styra över till en al-
ternativ eller ekologisk odling. Jag har också lyssnat
på jordbrukarnas organisationer som är nöjda med
detta beslut. Därför blir man litet ledsen när kritiken
enbart kommer från den här talarstolen när modera-
terna intar den. Det visar på något sätt att kritiken
kanske ändå inte är så djupt och fast förankrad i de
grupperingar och den verklighet som jordbruket ändå
finns.
Det kanske kan finnas skäl att något förtydliga det
som jordbruksministern sade om innebörden av upp-
görelsen och dess utsträckning i tiden. Både uppgö-
relsen i sig, det papper som ligger tryggt förvarat i
mitt kassaskåp, och det som sedan blev utskottsbetän-
kande och riksdagens beslut innehåller ju den ventil
som talar om att om det av miljöskäl är rimligt och
ekonomiskt möjligt så kan man utnyttja större delar
av ramen än vad som nu är fallet. Nu vet också jag att
det naturligtvis är svårt att börja peta i femåriga pro-
gram. Men det kan ändå finnas skäl att peka på att
dessa formuleringar finns med i alla s.k. auktoritativa
papper och i de beslut som har fattats.
Nu är det inte bara jordbruket som får nya villkor
och hamnar i en ny verklighet när vi är med i EU,
utan det gäller naturligtvis också på miljöområdet. I
den rapport som skrevs inför medlemskapet - EU,
EES och miljön - skrev utredarna mycket tydligt att
det nu gäller att förankra miljöbesluten i en europeisk
verklighet. Detta förtjänar litet eftertanke även i dag,
därför att vi måste naturligtvis se på miljöfrågorna
som hörande hemma i en europeisk verklighet på ett
helt annat sätt än tidigare. Det innebär att vi måste
tackla kemikaliefrågan och frågan om varuflödet och
att vi måste arbeta med frågan om luftföroreningarna
på ett helt annat sätt än tidigare.
En del tecken tyder väl på att denna politiska pro-
cess har börjat komma i gång. Litet saknar man kan-
ske det vassa, uddfyllda angreppssättet. Engage-
manget från svensk sida bör naturligtvis öka. Men en
del tecken är ändå positiva.
Nu räcker det inte med att ha ett arbete med en eu-
ropeisk helhetsbild, utan vi måste naturligtvis också
skicka det svenska budskapet genom att hantera frå-
gorna rätt på hemmaplan. Här intar några frågor en
alldeles speciell roll.
Den första är frågan om skatteväxlingen, som
självfallet måste få en svensk hantering insatt i ett
europeiskt perspektiv. Jag är övertygad om att det
finns starka miljöengagerade krafter i Sverige som
kommer att medverka till att den processen drivs
framåt.
Den andra frågan är kretsloppsarbetet, där vi bör
gå före och se till företagen tar ett tydligt producen-
tansvar som ett nav eller en motor i kretsloppsverk-
samheten.
Den tredje frågan som börjar bli alltmer, som det
heter, brännande aktuell är hanteringen av kärnkraf-
tens avveckling. Här har några andra europeiska län-
der visat kraften att gå före genom att genomföra
folkomröstningar och stänga av kärnkraften. Goda
exempel på detta är ju Italien och, numera som EU-
land, också Österrike. Där har man genomfört folk-
omröstningar där man utfärdat löften, och därefter har
man fullföljt löftena och avvecklat kärnkraften.
Nu är det inte bara politiker som skall ta till sig
den nya europeiska verkligheten, utan det skall natur-
ligtvis även näringslivet göra. Man ser med litet för-
våning på delar av näringslivet som ännu inte har
förstått möjligheterna att utnyttja den kvalitet som ett
miljöengagemang och en miljökompetens innebär i
sin produktion och i sina varor för att därmed utnyttja
det som är början till en växande och starkt expande-
rande grön marknad. Det är ett villkor som man kan
ställa på näringslivet. Då landar vi politiker och nä-
ringslivet på samma iakttagelse, nämligen att man
skall vara medveten om problemen som EU-
medlemskapet innebär men att man nu skall utnyttja
alla möjligheter.