Herr talman! Sverige är sedan snart tio månader
medlem i Europeiska unionen. Det har på många sätt
varit en omvälvande tid. Människors oro inför med-
lemskapets konsekvenser för dem själva och för vårt
samhälle har inte kunna stillas.
Diskussionen om vad vi vill med vårt medlemskap
måste göras tydlig, och det måste i sin tur ske i en
bred dialog med svenska folket.
På ett område vet vi dock klart vad vi vill. EU:s
jordbrukspolitik utformades för snart 40 år sedan.
Syftet var att bygga upp ett konkurrenskraftigt europe-
iskt jordbruk och att minska de dåvarande medlems-
ländernas starka importberoende av livsmedel. Jord-
bruket avskärmades från internationell konkurrens,
och priserna reglerades för att driva upp produktionen
och för att säkerställa jordbrukarnas inkomster.
Ur detta perspektiv har politiken varit framgångs-
rik. Men nu har den kommit till vägs ände.
I stället för underskott kännetecknas det europeis-
ka jordbruket nu av överproduktion.
I stället för importberoende dumpas nu EU:s över-
skott på världsmarknaden och snedvrider världsmark-
nadspriserna till förfång för främst u-länderna.
Ett byråkratiskt och för många jordbrukare - och
även för politiker, måste det erkännas - obegripligt
administrativt system styr vad och hur mycket bön-
derna får producera. För konsumenter och skattebeta-
lare har systemet blivit orimligt dyrt.
Denna EU:s jordbrukspolitik måste moderniseras.
Producenter och konsumenter måste själva få be-
stämma vad som skall produceras och vad som skall
konsumeras. De otaliga kommittéerna i Bryssel, som
på administrativ väg skall försöka hantera utbud och
efterfrågan på livsmedel, måste ersättas med ett fritt
varuutbyte. Handeln med livsmedel både på den inre
marknaden och på världsmarknaden måste styras av
sunda ekonomiska principer.
En omläggning nödvändiggör också, menar jag, en
översyn av målen för EU:s jordbrukspolitik. Det är
mål som utformats i en annan tid och för ett annat
jordbruk än dagens. Bara det förhållandet att EU:s
politik saknar mål för jordbrukets roll i miljöpolitiken
är tillräckligt för att motivera en översyn av Romför-
draget i denna del.
Det finns alltså starka argument för en modernise-
ring av den gemensamma politiken. Styrkan i detta
faktum ökar i perspektivet av EU:s utvidgning mot
Öst- och Centraleuropa. Vid ett möte i Bryssel i förra
veckan med jordbruksministrarna i dessa länder sade
samtliga av dem att de eftersträvar medlemskap i EU.
Men samtliga ministrar såg också jordbruket som en
av de svåraste knäckfrågorna att hantera i de över-
läggningar som måste föregå anslutningen.
Varför är då detta en sådan knäckfråga? I de cen-
tral- och östeuropeiska länderna spelar jordbruket en
stor roll i ekonomin och för jobben. Det gäller för alla
länder, inklusive de baltiska staterna, men det gäller
särskilt i länderna Polen och Rumänien. Samtidigt är
jordbruket i dessa länder nedgånget; det lider brist på
allehanda insatsvaror och kämpar med stora struktur-
problem.
Det finns de som menar att en östutvidgning av
kostnadsskäl måste föregås av en reformering av den
gemensamma jordbrukspolitiken. Det är riktigt att om
den gemensamma jordbrukspolitiken, som den ser ut i
dag, tillämpas i dessa länder kommer EU:s utgifter att
öka dramatiskt. Olika belopp förekommer i debatten,
men för Sveriges del skulle det kunna bli en ökning
på runt 40 % av avgiften till EU enbart för ökade
utgifter på det jordbrukspolitiska området.
Kostnadsaspekten av utvidgningen är därför vik-
tig. Vi har emellertid också skäl att fråga oss vad
EU:s jordbrukspolitik får för konsekvenser för de nya
medlemsländerna. Det är möjligt att de enskilda jord-
brukarna i dessa länder skulle välkomna frikostiga
EU-bidrag och högre priser på sina produkter. Men
det finns skäl att fråga sig vad resten av befolkningen
säger om det.
I de central- och östeuropeiska länderna är livs-
medelspriserna betydligt lägre än inom EU. Ändå
lägger hushållen i dessa länder ut mellan 30 % och
60 % av sina inkomster på mat. Skulle EU:s högpris-
linje bli gällande i dessa länder så skulle den andelen
öka betydligt. Inflationen skulle ta fart, och krav på
kompensation skulle riktas mot staten. Eftersom dessa
fattiga länder inte skulle klara av kraven är risken för
social oro överhängande.
De högre EU-priserna innebär också en stimulans
till högre produktion i jordbruket. Med hänsyn till de
strukturproblem som finns i jordbruket i de central-
och östeuropeiska länderna är det, åtminstone på kort
och medellång sikt, svårt att bedöma hur produktio-
nen kommer att utvecklas. Men faran för att vi snart
kommer i konflikt med GATT-åtaganden skulle vara
överhängande.
Långa övergångsregler anges ofta som en modell
för att införliva de central- och östeuropeiska länderna
i den gemensamma politiken. Jag vill inte utesluta att
sådana kommer att bli nödvändiga inom jordbruket.
Men jag tror inte att det betyder att EU:s jordbruks-
politik kan förbli oförändrad.
När de central- och östeuropeiska ländernas jord-
bruk har funnit sina former, när de kan utnyttja sina
komparativa fördelar och när de kan bli konkurrens-
kraftiga kommer vi att få ytterligare problem med
överskott som skall avsättas på den internationella
marknaden eller måste lagras lång tid.
Därför måste EU:s jordbrukspolitik förändras. Jag
tror att i denna fråga är samstämmigheten stor i Sveri-
ges riksdag. De skillnader som finns mellan de olika
politiska partierna på detta område i Sverige är vä-
sentligt mindre än åsiktsskillnaderna om den gemen-
samma jordbrukspolitiken i unionen. Där är en stor
majoritet väldigt ovilliga till en förändring.
Den svenska samsynen är viktig. Våra möjligheter
att modernisera EU:s jordbrukspolitik ökar väsentligt
om vi kan uppträda enat i denna fråga.