Herr talman! Efter 50 år av påtvingad delning har
nu Europa möjlighet att enas igen - äntligen. En rad
länder, från Estland, Lettland och Litauen i norr till
Malta och Cypern i söder, strävar efter fullständigt
medlemskap i Europeiska unionen. Förhoppningsvis
utgör den här gruppen länder bara en första etapp i en
utvidgning.
Av fördragen framgår att gemenskapen skall vara
öppen för alla Europas länder. Att utvidgningen av
EU förverkligas utan dröjsmål är ett grundläggande
nationellt intresse för de nya kandidatländerna. Men
det är också ett grundläggande nationellt intresse för
Sverige - ekonomiskt, politiskt, säkerhetspolitiskt,
och det är därför någonting som vi måste arbeta för i
EU.
Demokratin, rättsstaten och den marknadsekono-
miska utvecklingen av ekonomin i kandidatländerna
stabiliseras och stärks av medlemskap. Det innebär
bättre förutsättningar för en positiv utveckling av
välfärden i de nya kandidatländerna men också för
samhällena i Västeuropa. Fri handel och fritt ekono-
miskt utbyte gynnar alla.
Kandidatländerna cementeras politiskt som en
självklar del i en tidigare västeuropeisk gemenskap,
och det har mycket stor säkerhetspolitisk betydelse
utan att över huvud taget vara förknippat med säker-
hetsgarantier.
Jag vill slå fast att medlemskap för de nya kandi-
datländerna inte är en ynnest från Västeuropa - det är
i ett historiskt perspektiv en självklarhet. Östersjön
har under huvuddelen av vår historia inte varit en
gräns som delat Sverige från Östeuropa utan tvärtom
den motorväg som bundit oss samman med länder
som Finland, Ryssland och de baltiska staterna. Nu
kan Östersjön igen bli ett Europasamarbetets innan-
hav, där åtta av nio länder inom kort kan vara full-
ständiga medlemmar i EU och ett land associerat.
Herr talman! Ofta radar vi i den svenska debatten
upp en rad hinder för EU:s utvidgning, och ofta
framställs det som om de hindren skulle ligga enbart
hos kandidatländerna. Så är inte fallet.
De kriterier som ställs upp för medlemskap gäller
i grunden respekt för mänskliga rättigheter och för
demokratins principer. Att de efterlevs är självklart ett
oundgängligt krav för medlemskap. EU är och skall
vara ett samarbete för fullvärdiga demokratier. Men
en liberalisering av EU:s jordbrukspolitik är nödvän-
dig, inte bara av budgetskäl utan också för att få bort
krångel och snedvridningar som den orsakar i eko-
nomin. Det är varken önskvärt eller möjligt att ut-
sträcka dagens omfattande subventioner till att omfat-
ta fler länder.
Det är dock inte så att kandidatländerna är de län-
der som mest högljutt kräver att subventionerna beva-
ras. Estland t.ex. har genomfört en långtgående avreg-
lering av jordbruket. I stället är det så att en del av
EU:s gamla medlemmar försvarar subventionspoliti-
ken.
Förändringen i de tidigare socialistiska länderna
går i flera fall fort. Efter ett inledande fall i bruttona-
tionalprodukten när länderna blir fria är deras BNP nu
generellt på väg upp igen.
Flera av de nya kandidatländerna ligger inte så
långt efter EU:s mindre välmående medlemsländer
som man ofta föreställer sig i debatten. Om man ser
till köpkraftskorrigerad BNP skiljer det, enligt siffror
som jag har fått tillgängliga för 1993, mindre mellan
Tjeckien och Grekland än mellan Grekland och Por-
tugal, och ungefär lika mycket mellan Grekland och
Estland som mellan Grekland och Portugal. - Jag
nämner detta för att ge ett perspektiv i debatten.
Den privata sektorn i Tjeckien är ungefär två
tredjedelar av BNP, i Estland ungefär hälften, precis
som i Ungern och Polen. Slovakien och Polen expor-
terar precis som Estland grovt sett två tredjedelar av
BNP - detta trots ett gammalt beroende av Sovjet-
unionen och Comecon. Polen är nu enligt den is-
ländske professorn Thor Gylfason en större handel-
spartner för EU än vad Kanada är. Återigen säger jag
detta för att ge perspektiv.
Marknadsekonomin börjar ge resultat i de länder
som valt den vägen. De länder som däremot har valt
att hänga kvar vid gamla strukturer eller som har
försökt finna egna, halvsocialistiska vägar utvecklas
sämre.
De nygamla demokratierna måste få komma med i
EU på samma villkor som gamla medlemsländer.
Länderna i Central- och Östeuropa kräver att bli tagna
på allvar och inte minst att deras kandidaturer tas på
allvar. Trots de politiska och ekonomiska problem
som kan finnas bör en första grupp länder kunna bli
medlemmar redan kring sekelskiftet.
Sverige visade under den borgerliga regeringen
vägen genom att kräva att EU skulle ge de baltiska
staterna frihandelsavtal av svensk modell för att Sve-
rige skulle gå med i gemenskapen. Sveriges mål måste
vara att inte minst de baltiska staterna skall kunna bli
fullvärdiga medlemmar i EU år 2000. Detta förutsät-
ter att medlemskapsförhandlingar sätts i gång ome-
delbart efter regeringskonferensens avslutande.
Man kan dock med fog säga att det svenska EU-
valets stora förlorare var våra grannar i Baltikum, som
förlorade chansen att få en tydlig svensk röst för ut-
vidgning av gemenskapen i och med att hälften av
parlamentsplatserna togs av samarbetets motståndare.
Hur skall en person som i själ och hjärta är emot ett
svenskt EU-medlemskap kunna arbeta med trovärdig-
het för att andra länder skall få komma med?
Herr talman! Som jag ser det är det centralt att det
svenska agerandet i EU präglas av en vilja att möjlig-
göra en snabb utvidgning av EU. Allt annat skulle
vara ett svek mot våra grannar i öster.