Herr talman! Det är 50 år sedan FN bildades. Med
anledning av jubileet har man frågat svenska ungdo-
mar vilka frågor de tycker att det är viktigast att driva
på det internationella planet. De två dominerande
frågorna för ungdomarna är fred och miljö. De frå-
gorna är också mycket centrala i EU.
Vid den vallokalsundersökning som skedde i sam-
band med valet till EU-parlamentet sade de flesta att
freden i Europa var den viktigaste frågan för dem.
Därefter kom som ungefär likvärdiga frågor demo-
kratin, miljön och ekonomin.
Fredsfrågan var helt avgörande redan när samarbe-
tet tog sin början i Kol- och stålunionen och sedan i
den europeiska gemenskapen. Fredsfrågan är nu mer
aktuell än någonsin. Det räcker med att nämna staden
Sarajevo, som också har blivit ett begrepp.
Miljöfrågan har också kommit att betyda allt mera
inom EU. Här har svenska parlamentariker kommit att
spela en viktig roll. Miljöutskottets ordförande, den
brittiske labourpolitikern Ken Colins, har lovordat de
svenska parlamentarikernas insats i miljödebatten
både i utskottet och i parlamentet.
Klimatfrågan spelar en viktig roll i Brundtland-
kommissionens rapport från mitten av 80-talet. Sedan
kom Riokonferensen med en klimatkonvention och
kravet på begränsade utsläpp av koldioxid och växt-
husgaser. I arbetet med Agenda 21 diskuteras nu
dessa och andra miljöfrågor runt om i vårt land och,
förhoppningsvis, över hela världen.
Allt detta finns med i EU:s arbete för en bättre
miljö. I en rapport om koldioxidskatt som nyligen
tagits fram talar man om att minska koldioxidutsläp-
pen med 20 % fram till år 2005. Ett liknande förslag
har Moderata samlingspartiet tidigare lagt fram i den
svenska riksdagen.
Att använda ekonomiska styrmedel för en bättre
miljö är något som vi tillämpade för ungefär tio år
sedan, då vi just här i riksdagen föreslog en övergång
till avgasrenade bilar. På frivillig basis ville vi ha en
tvåårsperiod med ett rabattsystem. Det mötte då gans-
ka stor kritik. Men faktum är att mer än 400 000 bilar
med avgasrening började rulla på våra vägar. Det här
är erfarenheter som vi nu använder oss av i den euro-
peiska unionen.
Det är nödvändigt att det finns en plattform som
kan hantera gränsöverskridande luft- och vattenföro-
reningar, som för Sveriges del till 80-90 % kommer
från andra länder. Sverige kan genom sitt medlem-
skap fullt ut delta på alla nivåer i det här samarbetet.
EU:s arbete bedrivs ju inte bara av de styrande or-
gan som diskuteras mest: rådet, kommissionen och
parlamentet. Under institutionerna finns 60-70 arbets-
grupper på miljöområdet med svensk representation.
Arbetsgrupperna fördelar sig på en mängd olika äm-
nesområden, från luft och vatten till flora och fauna.
Om vi gick ur EU skulle vi förlora vår möjlighet
att, som en del säger, vara det goda exemplet i famil-
jen. Även från EU-håll avfärdas föreställningen att
man kan påverka utifrån, i alla fall särskilt mycket.
Man är utomordentligt nöjd med att Sverige har varit
med - inte minst när det gäller möjligheten att föra en
aktiv miljöpolitik. Frågor där svenska parlamentariker
hittills har varit med om att ta initiativ gäller t.ex.
koldioxidskatter, gröna nationalräkenskaper, utveck-
ling av miljövänliga hybridbilar och möjligheter att
förhindra oljeolyckor till sjöss.
Vi ser, som flera här i kammaren redan har varit
inne på, fram emot en utvidgad europeisk union. De
tio länder i Central- och Östeuropa som har Europaav-
tal bör, liksom Malta och Cypern, kunna inleda med-
lemskapsförhandlingar redan 1998. De länder som
uppfyller kraven för medlemskap kan inträda som
medlemmar redan år 2000. Vi vill aktivt medverka till
att dessa länder ges möjlighet till medlemskap. Den
europeiska unionen kan inte göra halt vid den tidigare
järnridån.
Inte minst för att få en god miljö är det nödvändigt
att knyta dessa stater till EU. Redan i dag präglas
miljöarbetet inom EU av strävan att se över de brist-
fälliga kärnkraftverken i öst, stänga dem som inte
klarar rimliga miljö- och säkerhetskrav och hjälpa till
med detta på olika sätt. Det är också viktigt att EU:s
minimikrav för miljön får gälla för hela Europa.
Ett särskilt intresse för Sverige med dess långa
Östersjökust är att alla stater som gränsar till Öster-
sjön ges möjlighet till ett fruktbart miljösamarbete
som medlemmar i EU.
Herr talman! Jag nämnde inledningsvis att mil-
jöutskottets ordförande i Europaparlamentet Ken
Colins sagt att svenskarna bidragit till en bra miljö-
politik. Han inbjöds till ett möte i Sverige för ett tag
sedan, men när han fick veta att de svenska inbjudar-
na inte ville samarbeta inom EU, utan i stället lämna
organisationen så snart som möjligt, tackade Colins
nej. Vill man inte delta i samarbetet, så väljer man ju
faktiskt själv att ställa sig utanför.
Det kommer i dagarna ut en bok om svensk utri-
kespolitik i praktik och teori under några händelserika
år i början på 1940-talet. Författare är historieprofes-
sorn Gunnar Richardson, tidigare ledamot av denna
kammare. Han har funnit åtskilliga motsägelser i den
svenska utrikespolitiken. I en artikel i Dagens Nyheter
i måndags skriver han om svensk utrikespolitik:
"Omtanken om den egna säkerheten och den egna
välfärden har varit det övergripande målet. Det tycks
vara det även efter EU-anslutningen: En egoistisk och
snävt nationalistisk utrikespolitik."
Jag tror att det nu är dags att samarbeta kring en
europeisk politik som gynnar hela Europa och därmed
också Sverige.