Fru talman! Det är intressant att följa den här de-
batten där vi diskuterar betänkandet Jaktens villkor.
Men ibland får man en känsla av att betänkandet
heter Nya hinder för jakten. Så är det alltså inte.
Betänkandet bygger på en utredning med samma
namn. En av uppgifterna för ensamutredaren har varit
att undersöka förutsättningarna för att underlätta
bildandet av jaktvårdsområden och vi vet vad resul-
tatet är.
För det första är det första gången som jag deltar i
en jaktpolitisk debatt och jag måste säga att det är en
negativ upplevelse - inte debatten här men det som
har föregått den. Jag trodde inte att organisationer
som ska använda medlen utnyttjar tidskrifter och
kopieringsapparater till att sprida sådana falsarier och
vilseledande uppgifter som vi fått vara med om. Jag
trodde faktiskt inte att något sådant förekom. Men att
få igenom två färdigskrivna identiska motioner här i
kammaren är väl i och för sig en framgång.
Jag vill utgå från ett mer verklighetsnära perspek-
tiv och behöver ingen information av nämnda slag
från berörd tidskrift. Inte heller behöver jag lobbyis-
ter. Jag har 35 års erfarenhet av jakt i sex olika län
och i 20 år har jag varit en av 4 000 förtroendevalda
som jobbat med de här frågorna. Jag betackar mig för
det sätt på vilket man fått information från visst håll. I
stället tror jag att verkligheten är en god bakgrund för
en sådan här diskussion. Jag har dock stor respekt för
att vi ser olika på jakten i landet, från nord till syd.
När man i mitt län, Västerbottens län, har 1 300
deltagare på opinionsmöten mot Ulla Petterssons
utredning och den allra största majoriteten är mark-
ägare är det klart att jag tar till mig det. Det ger ju en
del av erfarenhetsbakgrunden.
För det andra är, i likhet med vad Eskil Erlands-
son har sagt, huvudförändringen i dag och det vi ska
fokusera på att vi får mycket starkare majoritetsregler
för bildandet av områden. Det blir alltså svårare att
bilda områden och lättare att upplösa sådana. Det
tycker jag att vi ska vara överens om.
Dagens jaktvårdsområden, som benämningen i
dag är, består av 124 000 markägare och omfattar 7
miljoner hektar.
För det tredje gör man när det gäller småviltsjak-
ten en tjäder av en fjäder. Här finns nämligen inget
folkligt krav på en sådan här förändring, utan det hela
är konstruerat utifrån ett lagtekniskt resonemang. Inte
på något ställe, inte i något län, där man har bra om-
råden har jag hört krav om att plocka ut småviltjak-
ten. Det hela är fullständigt gripet ur det teoretiska
lagverket.
För en mycket stor majoritet av de 124 000 mark-
ägarna handlar det inte om en inskränkning utan om
en förstärkning av rätten att få gå ut och jaga med
andra på större arealer; det är läget.
Jag fick en direkt fråga från Carl G Nilsson och
eftersom jag hört av tre grupper av människor vill jag
gärna fråga Carl G Nilsson: För vilken av de här
grupperna skulle det vara bra att splittra upp marker-
na för småviltjakt? Kan det vara bra för en liten
markägare som jag som har 30 hektar? Kan det vara
bra för jägaren utan mark som just har skaffat en
drivande hund? Kan det vara bra för de ägare till
stugbyar och hotell som har ringt mig och som säljer
jaktkort till gäster och turister? Jag väntar med spän-
ning på svar.
För det fjärde gäller det organisationsfrågan. Både
i denna kammare och i utskottet finns det en stor
sakkunskap då det gäller lantbrukets organisationer.
Jag har gjort jämförelser och har ett par alternativa
exempel där man säger att organisationerna ska jäm-
ställas. Tänk om någon skulle säga till utskottets
värderade ordförande, som tyvärr ska sluta: Säg till
LRF att dela upp uppgifterna mellan sig och Småbru-
kare i Väst, för det är ändamålsenligt. Ungefär så är
det med proportionerna i det här sammanhanget. Man
jämför 7 anställda i Södertälje med 128 anställda i
hela landet liksom närmare 200 000 medlemmar med
15 000 medlemmar.
I betänkandet föreslås mer pengar till den lilla or-
ganisationen, och flera ska dela på jaktvårdsfondens
medel. Där skulle vi kunna ha en lång debatt. Själv-
fallet gör de drygt 4 000 förtroendevalda redan en
insats som - med 60 kr i timmen - värderas till 300
miljoner kronor. Det är klart att det då är lite
magstarkt att påstå att jägarna också ska betala t.ex.
SVA men det är en annan diskussion som vi får ta en
annan gång. I organisationsfrågan sägs det att den
större organisationen ska ha ett huvudansvar. Det
innebär ju att man inte ensam har ansvaret. Nog om
detta.
För det femte har vi rovdjursfrågorna. Vi får sä-
kert ytterligare en debatt om dessa. Vi ska ha en rov-
djursstam som ska leva i balans och med acceptans
från lokalbefolkning, areella näringar och rennäring.
Vi måste få till stånd en rovdjursförvaltning då vi har
enats om en rovdjurspolicy. Därefter borde med lätt-
het besluten kunna föras till länsnivå där vi har den
nya länsviltnämnden och därmed en form av demo-
kratisk förankring vad gäller de parter som berörs av
jakten.
För det sjätte gäller det viltövervakningen och
viltforskningen som vi berör i en reservation. Det är
synnerligen viktigt att även medel ur jaktvårdsfonden
kan gå till viltövervakning och viltforskning. Vi har
en värdefull kompetens i vårt land att ta till vara.
Detta får inte spolieras.
För det sjunde och slutligen vill jag beträffande
sälstammen säga följande. Gudrun Lindvall talar om
ett liv i balans - i havet och utefter kusterna. Jag tror
att man då har verkligheten mycket långt bakom sig.
I förrgår fick jag besked från forskarna hos
Världsnaturfonden på finska sidan som den gångna
helgen uppmärksammade en anhopning av 1 600
sälar på den finska sidan och 460 sälar på Västerbot-
tenssidan, i nära anslutning till varandra.
Genom bristen på beslut - det fattas alltså både
handlingskraft och beslut - har en hel yrkesgrupp
utarmats, åtminstone längs Norrlandskusten. Konfe-
renserna avlöser varandra men nu måste någonting
hända. Vi har en stor mängd sälar men jag kan inte se
det som en merit att fortsätta med att ösa pengar i
havet. Tillkännagivandet går således i rätt riktning.
Eftersom utskottets ordförande Dan Ericsson har
funderat över älgjakten skulle jag vilja bidra till hans
fundering genom att ställa en undrande fråga till Dan
Ericsson. Är Dan Ericsson för eller mot produktions-
anpassad älgjakt?
Allra sist yrkar jag bifall till reservationerna 12
och 22.