Fru talman! För några månader sedan tittade och
lyssnade jag på TV som visade en samling värmlän-
ningar som diskuterade jaktfrågor i allmänhet och hur
vi ska umgås med vargen i synnerhet. Vid flera till-
fällen under programmet vittnades det om vilken
betydelse som jakten har för många människors liv-
skvalitet. Vi måste, när vi fattar politiska beslut, visa
förståelse för dessa värden.
Den skandinaviska vargstammen är liten, men den
orsakar i vissa fall stora problem. Vår roll här är att ta
ett helhetsansvar. I den här debatten om jaktens vill-
kor kommer skyddsjaktsfrågorna att stå i centrum.
Någon kommer att säga: Låt folket bestämma. Med
det menar man: Låt en byråkrat på länsstyrelsen be-
stämma. Det är detta som föreslås i ett par motioner.
Norsk bondekooperation föreslog för ett antal år
sedan att Norge skulle skydda järven, att Sverige
skulle skydda björnen och att Finland skulle freda
vargen. I övrigt skulle länderna jaga rovdjur fritt.
Enligt min mening ska det vara tvärtom. Vi ska alla ta
ansvar för naturen och för den biologiska mångfal-
den, var och en på sin ort.
Rovdjursutredningen föreslog att en enskild
djurägare ska kunna skjuta varg vid direkt angrepp.
Riksdagens beslut innebär ju att skyddsjakt på varg
får ske endast efter särskilt tillstånd från Naturvårds-
verket. Och varför det då? Jo, vargstammens storlek
tillåter inte experiment. Tillstånd måste krävas på all
jakt på varg eftersom stammen är liten. Det är ett
riksintresse.
Folkpartiet tycker att det är positivt att regeringen
i propositionen markerar viljan att anpassa Sverige
till den europeiska konventionen om skydd för de
mänskliga rättigheterna och friheten, alltså den prin-
cip som säger att om det allmänna gör en inskränk-
ning i den enskildes rätt måste det finnas en balans
mellan vad det allmänna vinner och vad den enskilde
förlorar.
I dag kan tvångsbildning av jaktvårdsområden ske
för att samordna vården av allt jaktbart vilt. Ägaren
av en fastighet som tvångsvis tas in i området kan
hindras från att utnyttja sin jakträtt och få tåla både att
andra jagar på hans mark och att jaktvårdsanlägg-
ningar uppförs där. Nuvarande lagstiftning tillerkän-
ner alltså en jaktvårdsområdesförening långtgående
beslutsbefogenheter.
Lagen om jaktvårdsområden är en inskränkning
som i vissa fall kan sägas kränka den enskildes rätt
mer än den gagnar det allmännas bästa. Och som
lagen är formulerad i dag strider den sannolikt mot
Europakonventionen. Det är därför nödvändigt att
skriva om den. Staten får helt enkelt inte trampa en
markägare på tårna hur hårt som helst.
Viktigast är principen att ett viltvårdsområde ska
kunna bildas mot en fastighetsägares vilja endast om
det föreligger ett starkt allmänt behov av samordning
kring viltvården samt att det föreligger proportionali-
tet mellan vad det allmänna vinner och vad den en-
skilde förlorar på grund av sådana beslut.
Regeringens intention är att söka bereda fler män-
niskor möjlighet att jaga utan att ta ny hittills out-
nyttjad mark i anspråk. I propositionen sägs endast att
det ankommer på jägarorganisationerna att intensifie-
ra ansträngningarna att få in fler jägare i befintliga
jaktlag och att verka för att fler jakttillfällen skapas
för den som vill jaga.
Folkpartiet menar att propositionen i den mening-
en kommer med otillräckliga förslag. Den tillgängliga
jaktmarken är i stort sett helt utnyttjad. Folkpartiet
vill särskilt betona vikten av att ett ökat antal jakttill-
fällen inte äventyrar en långsiktig ekologisk balans
eller en art- och individrik fauna eller hotar nuvaran-
de skydd för utrotningshotade arter samt att det inom
naturskyddade områden i konsekvensens namn inte
bereds fler jakttillfällen.
För att bättre utnyttja befintlig jaktmark finns det
anledning att ta fasta på utredningens förslag att de
nuvarande inskränkningarna i den enskildes rätt att
avtala om jakträttsupplåtelser slopas.
När det gäller administrationen av jakten och vil-
tvården finns det i propositionen en del att anmärka
på.
Regeringen vill behålla och utveckla statens upp-
drag till Svenska Jägareförbundet att leda delar av
viltvården och jakten. Dessutom föreslås att regering-
en utser en styrelseledamot och en revisor i såväl
Svenska Jägareförbundet som Jägarnas riksförbund
samt att Länsviltnämnden bör förstärkas med två
politiska företrädare som utses av länsstyrelsen efter
förslag av landstinget.
Utredningen om vissa jaktfrågor hade en annan
inställning. Man menade att statlig verksamhet inom
jaktens och viltvårdens område bör bedrivas i myn-
dighetsform, och det får inte finnas risk för att något
särintresse får ett orimligt stort inflytande över verk-
samheten. Jägareförbundet ska därför inte ha stats-
makternas uppdrag att ensamt ansvara för ledningen
av den praktiska viltvården och jakten. Det bör enligt
utredningen i stället vara en gemensam uppgift för
berörda myndigheter, markägare och jägare att i sin
verksamhet verka för att målen för jakten och viltvår-
den uppnås.
Det praktiska jakt- och viltvårdsarbetet handhas i
Sverige sedan 1930-talet av Svenska Jägareförbundet
som har en särställning genom riksdagsbeslut 1938
och 1951 då man anförtroddes ledningen av jakt- och
viltvårdsarbetet i landet. Detta innebär att Svenska
Jägareförbundet - låt vara efter konsultationer med
andra organisationer och intressen - har en unik möj-
lighet att lägga fram förslag om jakttider, jakt på olika
arter etc.
I dag finns det andra organisationer som har syn-
punkter på jakt- och viltvård. Förutom olika myndig-
heter finns det flera frivilligorganisationer som full-
gör administrativa uppgifter främst inom den praktis-
ka viltvården. Dit hör de båda jägarorganisationerna,
Naturskyddsföreningen och Sveriges Ornitologiska
förening. Dessa bör vid beredningen av dessa frågor
både reellt och formellt ha samma ställning som
Svenska Jägareförbundet har.
Folkpartiet vänder sig emot ett ökat politiskt in-
flytande över jakt- och viltvårdsfrågorna annat än
genom de ramar som lagstiftningen ger. Därför av-
styrker vi förslaget att regeringen ska utse en styrel-
seledamot i såväl Svenska Jägareförbundet som Jä-
garnas Riksförbund.
Folkpartiet avstyrker av samma skäl förslaget att
Länsviltnämnden bör förstärkas med två politiska
företrädare, varav en nämndens ordförande som ska
utses av länsstyrelsen. Länsviltnämnden och länssty-
relsens rådgivande organ i frågor om viltvården och
ledamöterna representerar de areella näringarna, fri-
lufts- och naturvårdsintresset samt trafiksäkerheten.
Regeringen anför inga starka argument för att det
skulle finnas anledning att ändra på den ordningen.
Fru talman! Jag vill slutligen yrka bifall till reser-
vationerna 4, 8, 9 och 14.
För Folkpartiets räkning vill jag till ordföranden i
miljö- och jordbruksutskottet framföra ett varmt tack
för ett mycket bra samarbete.