Fru talman! Vi har tre huvudfrågor, förkunnade
dåvarande partisekreteraren, numera vice statsminis-
ter och jämställdhetsministern Mona Sahlin, vid poli-
tikerveckan i Almedalen för ungefär 15 månader
sedan. Hon sade: Det är jobben, jobben och jobben!
Det är bra. Det är enligt vänsterpartiets mening en
helt riktig prioritering. Men de numera klassiska tion-
delar som Ingvar Carlsson talar om har uteslutande
kommit männen till del, medan kvinnors arbetslöshet
stadigt ökar. Tyvärr tvingas jag att, i likhet med and-
ra, konstatera att det är 16 000 fler kvinnor öppet
arbetslösa i dag än för ett år sedan.
Att sysselsättningen har ökat med 100 000 på ett
år är bra, men det är en klen tröst för alla kvinnor som
är arbetslösa och har blivit det det senaste året. Sedan
september förra året har arbetslösheten ökat med 44
kvinnor per dag, antalet deltidsarbetslösa med 30. Det
här är bara toppen av ett isberg. Detta är ett faktum,
trots att vi numera har en jämställdhetsminister.
På 1950- och 1960-talet behövde den svenska in-
dustrin kvinnors arbetskraft, och då ställde vi upp. På
1970- och 1980-talet var det den offentliga sektorn
som behövde oss och då ställde vi också upp. Vi fick
sällan någon personalutveckling. Vi accepterade del-
tid och vikariatsanställningar.
Nu duggar varslen tätt inom den offentliga sek-
torn. Örebro, Östergötland, Gotland, Blekinge, Ska-
raborg och flera andra län står i begrepp att varsla
personal. Vi hörde i går att ca 40 000 blir berörda
nästa år. Samtidigt får vi larmrapporter om att kvalite-
ten i vård- och omsorgssektorn urholkats mycket
kraftigt. De som jobbar kvar i den här sektorn balan-
serar hela tiden på gränsen av sin förmåga. Det är ju
fullständigt absurt att bädda ner gamla människor mitt
på dagen p.g.a. pesonalbrist, samtidigt som det finns
många som både kan och vill jobba inom äldrevården.
Det är ju knappast någon brist på orderingång, om
man säger så.
Fru talman! 180 000 kvinnor är öppet arbetslösa.
Till detta skall läggas ungefär 114 000 som är ofrivil-
ligt deltidsarbetslösa och 67 000 som finns i åtgärder.
Vi är många som delar dessa kvinnors oro över
hur det skall bli i framtiden. Vi vill inte tjäna som
konjunkturutjämnare och vi vill inte tillbaka till spis-
sektorn.
Männen har kunnat dra nytta av konjunkturupp-
gången. De nya jobben har ju kommit till inom de
mansdominerade sektorerna, främst inom industrin.
Eftersom kraven på tekniskt utbildad personal är
större i dag, har kvinnors chanser till jobb inom in-
dustrin minskat. Det är också oroande, vilket även
andra har nämnt, att antalet nyanmälda platser mins-
kat med 23 % jämfört med samma tid förra året.
Jag tycker att det är viktigt att tydliggöra att den
offentliga sektorn är en del av arbetsmarknaden. Den
utgör ungefär 60 % av kvinnors arbetstillfällen.
Regeringen har satsat mycket kraftigt på en ut-
byggnad av telekommunikationer, underhåll av vägar
och järnvägar och ROT-projekt. Det är bra och nöd-
vändigt för näringslivet med infrastruktursatsningar,
men vad skulle t.ex. ABB och Volvo ha varit om det
inte fanns daghem för deras anställdas barn, om det
inte fanns skolor som utbildade för deras behov, om
det inte fanns sjukvård och om det inte fanns äldre-
omsorg? Vi måste såväl inse som acceptera att den
offentliga sektorn är en förutsättning för en fram-
gångsrik enskild sektor.
Nu tvingas tusentals anställda inom den kommuna-
la sektorn gå ut i strejk för rättvisa löner. Kommun-
förbundet försöker skrämma facken genom att hota
med att 42 000 jobb försvinner om SKTF och SKAF
får igenom sina lönekrav. Jag tycker att det är viktigt
att påminna om att bakom varje varslad eller uppsagd
offentliganställd finns ett politiskt beslut.
Det här är ingen lyxstrejk. Den berör mycket stora
grupper som i bästa fall ligger på en lönenivå på
11 000-12 000 kronor i månaden för ett heltidsarbete.
Kvinnor i offentlig sektor tjänar sämst av alla på den
svenska arbetsmarknaden. Det håller på att utvecklas
en typ av kvinnolöner helt i strid mot svensk lagstift-
ning. Man kan ju fundera över varför det skall löna
sig så mycket mer att montera robotar än att vårda
sjuka och gamla.
Det är naturligtvis parterna som har ansvar för
förhandlingar. Jag säger inget annat och jag menar
inget annat. Men det är vi politiker som fattar de
ekonomiska besluten.
Fru talman! Långsiktigt kommer behovet av ut-
bildning, äldrevård och barnomsorg att öka. Om vi
vill ha ett samhälle där alla människor har samma
värde måste det finnas ett system som fördelar ut-
bildning och omsorg med en solidarisk finansiering.
Vänsterpartiet menar att den organisationen finns i
kommuner och landsting. Den behöver utvecklas,
både för anställda och för ett ökat medborgarinflytan-
de - inte avvecklas.
Vänsterpartiet har länge förespråkat en kommuna-
kut för att hjälpa kommuner med hög skatt och hög
arbetslöshet. Därigenom kan man bl.a. förhindra fler
uppsägningar. Vi tycker också att det är rimligt att
den kommunala sektorns andel av BNP inte minskar.
Vi menar att kommuner och landsting måste få del av
kommande tillväxt. Vård, omsorg och utbildning
måste gå före ökad privat konsumtion.
Vad som också behövs är en bred satsning på
kompetenshöjning så att alla arbetslösa får en rimlig
chans på den nya arbetsmarknaden.
Jag instämmer helt i det som Berit Andnor nyss
sade.