Herr talman! Låt mig upprepa min huvudpoäng.
Den ekonomiska politiken har varit så passiv i dess
helhet att det har blivit en explosion av antalet
arbetslösa. Dessa har då hamnat i
arbetsmarknadspolitiken, som inte har haft möjlighet
eller resurser för att ta hand om dem. Dessutom har
man genom regelförsämringar tvingat ut folk i total
passivitet, därför att incitamenten och stimulanserna
har varit felaktiga.
Varje tillstymmelse till näringspolitik har saknats.
Vi har likt en barnmorska fått dra fram ROT-
programmen. Det har inte funnits någonting av
miljöprogram och miljöteknik som kunde ha gett
sysselsättning. Hur många människor i kommuner har
inte fått gå ut i arbetslöshet och sedan komma tillbaka
till nästan samma jobb? Det finns många sådana
exempel med lägre kvalitet, lägre arbetsmotivation,
lägre förtjänst. Vad är det för politik? Jo, det är
oambitiös och passiv politik. Därför har kostnaderna
för kontantstödet exploderat.
När det gäller utbildningssatsningar har
utbildningsvolymen ökat. Det är bra. Vi krävde att
volymen skulle ökas än mer, men det finns ju också
fysiska gränser för att man skall kunna göra det
snabbt. Jag håller gärna med om att 80-talet var en
bedrövelse i fråga om att upprätthålla en rimlig volym
och en framåtriktad kvalitativ utbildningsapparat i
Sverige. Det kommer vi att få lida av under lång tid
framöver.