Herr talman! Dagens debatt bör handla om tre
saker. Den bör handla om arbetslösheten, om
underskotten och om fördelningspolitiken.
Lars Tobisson som talade här först i dag talade om
underskott och statsskuld men inte om arbetslösheten.
Det är signifikativt för Moderaterna.
I de moderata nationalräkenskaperna är
arbetslösheten en restpost. Den får bli vad den blir. Så
är det i Danmark där man har drivit borgerlig politik.
Där har man i huvudsak klarat av statsfinanserna.
Men arbetslösheten är jättehög. Det misstaget skall vi
inte göra i Sverige. Arbetslösheten är faktiskt det
svåraste problemet.
Vägen för att minska arbetslösheten går
naturligtvis genom en ekologiskt uthållig tillväxt. Det
behövs fler arbetade timmar helt enkelt.
Sverige är delvis på rätt väg. Industriproduktionen
växer. Det är bra. Efterfrågan på arbetskraft ökar. Det
är också bra. Men arbetslösheten sjunker ju inte i
samma takt som sysselsättningen ökar i industrin. Det
är det svåra problemet i svensk ekonomi.
Konjunkturinstitutet har nyligen kommit med sin
höstrapport. De har, så långt de nu har kunnat, tagit
hänsyn till Socialdemokraternas ekonomiska politik i
den utsträckning som den är utläsbar. Rapporten säger
att arbetslösheten om två år kommer att vara 12,5 %.
Det är bättre än just nu, men bara med 0,7
procentenheter. Det är en alldeles för liten förbättring.
Vi kan säga att Konjunkturinstitutet har räknat fel
eller att regeringspolitiken är otillräcklig. Jag ställer
inte ut något fribrev till Konjunkturinstitutet, men jag
drar slutsatsen att den redovisade regeringspolitiken är
otillräcklig. Den slutsatsen bör man dra om man ser
arbetslösheten som ett huvudproblem.
Vi vill lägga fram förslag för att dämpa
arbetslösheten. Det är det viktigaste för oss i
Vänsterpartiet. Det borde även vara det viktigaste för
övriga debattörer här i kammaren. Därför vill jag ha
förslag för att få ned arbetslösheten i det kortare
perspektivet - en tvåårshorisont - och inte bara när
det gäller det långa loppet.
Vi har föreslagit en rad åtgärder. Hans Andersson
från Vänsterpartiet kommer att ta upp ännu mera.
Men tre saker är viktigast för att litet snabbare få ned
arbetslösheten. Det är för det första att minska
inflödet av arbetslösa. Det var ett litet högtidligt
språkbruk. Väldigt enkelt uttryckt: Det är jättebra,
Anne Wibble och Lars Tobisson, med fler privata
jobb. Det är jättebra med nya jobb. Men det är också
väldigt bra att behålla de jobb som faktiskt existerar.
Alltså: Sluta avskeda i kommunsektorn! För det andra
är det viktigt att fördela arbetstiden jämnare och för
det tredje att minska priset på arbetskraften i
förhållande till andra produktionsfaktorer som energi
och råvaror.
Konjunkturinstitutet säger i sin prognos att
kommunerna under de två kommande åren kommer
att minska antalet sysselsatta med 36 000. Det är 36
000 för mycket. Det är 36 000 till i arbetslöshetskön.
Jag upprepar vad vi i Vänsterpartiet hela tiden
sade i valrörelsen. Vi kommer hela tiden här i
kammaren, ja, överallt där vi finns, att säga att det är
dumt att avskeda folk från vård, omsorg och
utbildning för att de bara skall gå ut i arbetslöshet. Det
enda vi uppnår är att vi får betala mer i a-kassa, mer i
bidrag och mer för arbetsmarknadspolitik.
Den här politiken är ju direkt dum. Man sparar
inte en endaste krona i saneringsplaner, osv. -
tvärtom! Jag ställer frågan till Lars Tobisson, till
Anne Wibble, till Per-Ola Eriksson och naturligtvis
även till Göran Persson om det är rimligt att 36 000
personer skall försvinna från kommunsektorn under
de närmaste åren. Är det rimligt? Om det inte är
rimligt, vad skall vi göra åt det?
Vi i Vänsterpartiet säger: Slopa grundavdraget,
även vid kommunal taxering, för inkomster över
brytpunkten. Det ger 5 miljarder. Då kan vi få ett
verkligt avskedningsstopp i kommunsektorn.
Så till frågan om jämnare fördelning av
arbetstiden. Just nu ökar den genomsnittliga
arbetstiden - det vet vi allihop. Men det borde vara
tvärtom! En av orsakerna till ökningen är s.k.
flaskhalsar. Det finns brist på vissa kategorier med
specialkompetens. Detta skall vi möta med en
arbetsmarknadspolitik som är aktivare än den som
hittills har förts, och med utbildningssatsningar.
Men övertiden måste också minskas med mer
direkta åtgärder från statsmakternas sida. Det är dags
att påbörja en process för en reducering av den
generella arbetstiden. Det är dags att påbörja
marschen mot sextimmarsdagen. Det är en väg som
går både via avtal och politiska beslut.
Det är glädjande att Ingvar Carlsson har sagt att vi
skall få en utredning. Det vore ännu mer glädjande
om Göran Persson kunde säga någonting om
handlingsinriktade direktiv för den utredningen. Det
vore också glädjande om Anne Wibble, Lars Tobisson
och Per-Ola Eriksson började delta i debatten om
arbetstiderna.
Visst skall vi ha nya jobb i privatsektorn! Det är
jättebra. Men det kommer inte att skapas så många
nya jobb i privatsektorn att vi får ned arbetslösheten
till en hanterbar nivå. Det är komplett orealistiskt att
tro det.
Vi kan också underlätta i arbetstidsfrågan genom
en skatteväxling. Vi vet alla vad det är, så jag behöver
inte fördjupa mig i det. En skatteväxling behöver vi
alltså. Vi i Vänsterpartiet och Miljöpartiet och kanske
också Centern kommer att driva på i den här frågan.
Göran Persson kanske kommer att följa med. Vi får
hoppas det.
Så till frågan om underskotten och statsskulden -
det här är viktigt! Att stå i skuld betyder minskad
handlingsfrihet. I samma takt som skulden växer ökar
ju finansmarknadens aktörer sin makt. Som vi sade
förut i vänstern: Storfinansens makt ökar på
politikens bekostnad. Gamla sanningar gäller.
De pengar som vi använder till statsskuldsräntor
kan vi inte använda till vård och omsorg. Det är sant.
Stor statlig upplåning pressar upp räntorna och
hindrar de nya jobben som vi vill ha i privatsektorn.
Visst, vi skall ta ned räntorna. Vi skall jobba med
detta. Men för att klara av det krävs det en stram
finanspolitik. Det är helt riktigt.
Vänsterpartiet var faktiskt det parti här i riksdagen
som redovisade det stramaste budgetförslaget i våras.
Detta är sanningen och den kan inte bortförklaras. Vi
inser detta.
Men när det gäller mer långsiktiga saneringsplaner
har vi varit sämre. Det skall jag erkänna. Vi har
Nathalieplanen och Perssonplanen. De här två
planerna är ungefär i samma storleksordning, oavsett
vad kontrahenterna säger. Planerna har samma volym.
De skiljer sig åt genom att Perssonplanen är mer
konkret - det erkännandet skall man ge Göran Persson
- och innehåller mer skattehöjningar. Det är
skillnaden.
Hur skall vi nu ställa oss här? Man har sagt att
Persson får hoppa tuva. Regeringen Carlsson får
hoppa på tuvor. Det gäller då skattehöjningar med
vänstern eller besparingar med borgerligheten. Jag vill
varna för att hoppa tuva! Även världens bästa fot kan
slinta om den hoppar alltför ofta. Det vore en olycka.
Men det behövs inget tuvhoppande! Tänk på vad
Gudrun Schyman sade i valrörelsen! Hon avvisade
bara en punkt i Perssonplanens besparingar, nämligen
den som gäller karensdagen. Nu börjar ju
socialdemokraterna också avvisa den punkten i
Perssonplanen. Det finns alltså förutsättningar för att
komma överens.
Vi vet att vad vi behöver för att få ned
underskotten är ett enkelt ABC. A står för fler i
arbete. B står för besparingar och C för
skattehöjningar. Man kommer inte undan detta ABC,
Lars Tobisson - inte ens C:et.
Vi säger att vi även skall diskutera vad som kallas
för skarpa förslag, Göran Persson. Det skall vi ställa
upp på. Vi skall ställa upp på indexeringar och vi skall
t.o.m. säga vad indexeringar är: sänkt pension. Vi
skall ställa upp på det och tala klarspråk. Men vi skall
undanta de absolut sämst ställda pensionärerna. Det
säger vi i Vänsterpartiet, och det brukar Ingvar
Carlsson säga. Det finns alltså förutsättningar för att
komma överens.
Underskottsdebatten handlar om en rättvis
fördelning mellan generationer. Det är vad
skuldfrågan ytterst handlar om. Det fördelningskravet
måste också gälla nuet. Det är en förutsättning för att
klara av en sanering.
Jag vet, Göran Persson, att vi inte skall tala om
återställare när det gäller de svåra budgetfrågorna.
Visst vet jag att vi behöver en politik som bygger på
Friskis & Svettis-principen snarare än på bakis-och-
skakis-principen.
Men det finns vissa besparingar som är uppenbart
orimliga, t.ex. att de långtidssjuka skall ha 70 %
ersättningsnivå. Det är så uppenbart orimligt! Det
finns alltså punkter som vi måste ändra på.
Vi skall lösa problemen. Arbetslösheten och
underskotten är de värsta. Det blir ännu svårare att
klara av problemen om inflationsspöket dyker upp
igen. Det måste också undvikas.
Men vi skall också säga att vi har mer av
möjligheter än av problem. De offentliga underskotten
motsvaras av ett lika stort överskott i hushålls- och
företagssektorn vad gäller finansiellt sparande.
Bytesbalansen är bra. Exportindustrin går jättebra och
gör stora vinster. Därför måste jag också säga att vi i
Vänsterpartiet är litet tveksamma när det gäller
direktavskrivningar.
Sverige vinner andelar på nya marknader. Sverige
kan klara det här om vi gör en miljöomställning i
industrin, utvecklar vårt näringsliv så att det svarar
mot det nya informationssamhällets krav. Det gäller
att bryta ned tudelningen i ekonomin. Det är ytterst en
fråga om fördelningspolitik.
Lars Tobisson, om privatföretagarna får välja
mellan kunder och lägre skatter väljer de nog kunder.
Därför skall man bryta ned det finansiella sparandet i
hushållsekonomin till effektiv efterfrågan.