Herr talman! Kampen mot arbetslösheten måste
stå främst på dagordningen när det gäller den
ekonomiska politiken. Det har den inte gjort. Vi
hoppas att den skall göra det nu.
Arbetslösheten är ett gissel för människor, den är
ett gissel för hela löntagarkollektivet, den drabbar vår
välfärd, den är huvudorsaken till de usla
statsfinanserna.
Den ekonomiska politiken måste ta den stora
bördan. Arbetsmarknadspolitiken kan bara vara en
restpost när det gäller att klara full sysselsättning och
bekämpa arbetslösheten. Det är mitt och mitt partis
första budskap.
Den borgerliga politiken var en passiv politik. Det
är riktigt, Sonja Rembo, att det gick stora pengar till
arbetsmarknadspolitiken. Det gick enorma pengar
genom det passiva kontantstödet. Men det var en
passiv och oambitiös politik. Den ledde inte till ett
förändrat näringsliv. Den ledde inte till att vi kunde
upprätthålla den kommunala välfärden. Den ledde inte
till att vi fick den våldsamma expansion som vi har
behov av inom utbildningssektorn.
Den ledde däremot till avreglering. Den ledde till
otryggare förhållanden. Det var åtstramning. Det var
EU-anpassning. Det var passivitet.
Konjunkturen vänder nu. Det är rätt.
Arbetslösheten minskar. Det är också rätt. Men kom
ihåg vad vi pratar om! Vi pratar i dag om över 13 %
bruttoarbetslöshet. Långtidsutredningen, AMS och
Konjunkturinstitutet spår 12 % för 1995/96. Vi pratar
om rekordarbetslöshet i Sverige. Vi kan från
Vänsterpartiets sida aldrig acceptera detta. Vi får inte
vänja oss vid denna höga arbetslöshet.
Det går säkert att komma vidare. Vi har goda
förutsättningar i Sverige. Men det finns inga enkla
lösningar. Det finns dock nu en röd majoritet i
riksdagen, och det finns möjlighet att göra den litet
grönare dessutom. Därmed har vi goda förutsättningar
för att faktiskt skapa jobb.
Vänsterpartiets helhetspolitik är faktiskt en politik
för att sätta människor i arbete. Omfördelningen
handlar om att omvandla passivt finansiellt sparande
till effektiv efterfrågan. Därav våra förslag när det
gäller skattepolitiken. Därav våra förslag när det
gäller att justera ersättningarna för långtidssjuka, a-
kassan, osv.
Att upprätthålla den kommunala ekonomin är
också att upprätthålla kvinnojobb och jobb som är
viktiga för människors välfärd. Näringspolitiken har
legat för fäfot. Det finns mängder att göra på det
området: energiomställningen, skatteväxlingen. Det är
riktigt. Vi måste omvandla Sveriges näringsliv till ett
mycket grönare och mycket mer miljövänligt
alternativ.
Beträffande arbetstiden skall vi äntligen få en
arbetstidsutredning igen. Förhoppningsvis får den helt
andra och moderniserade direktiv.
Utbildningsapparaten måste kraftigt förstärkas.
Arbetsmarknadspolitiken är restposten. Det är den
som skall ta hand om det vi annars inte kan ta hand
om.
Låt mig nämna några aspekter på vår
arbetsmarknad som inger mig bekymmer. Övertiden
är en, arbetsmarknadsministern. Vi kan inte bara be,
böja knä och säga till arbetsgivarna: Ni kan väl
anställa! Vi kan inte bara ersätta dem för att de
anställer, så att arbetskraften är praktiskt taget gratis.
Begränsa övertiden! Det finns lagliga möjligheter, och
vi har lagt fram många sådana förslag.
Vi har i dag en avreglerad arbetsmarknad.
Lagstiftningen har gjort sitt. Det är fritt fram att hyra
in, det är fritt fram med uppdragsverksamhet, det är
fritt fram med långa prov- och visstidsanställningar.
Huvuddelen av dem som i dag anställs är ofta på viss
tid. Vi håller på att få en mycket segregerad
arbetsmarknad, med en kärna som är fast anställd, och
folk som bara kommer in när det finns ett absolut
behov av dem - sedan ut.
Det är ett totalt orimligt sätt att fördela
kostnaderna för övertalighet och arbetslöshet.
Samhället får ta på sig alla kostnader. Individen får ta
på sig all otrygghet. Företagen utnyttjar bara vid exakt
rätt tillfälle den resurs som arbetskraften utgör.
Det har kommit signaler från Allan Larsson om att
fortsätta den här verksamheten, om än i andra former.
Jag är utomordentligt kritisk mot det och hoppas att
alla initiativ av den typen läggs över till den pågående
arbetsmarknadspolitiska utredningen.
Vi har från Vänsterpartiet föreslagit en
framtidsfond. Tanken är mycket enkel. Det uppstår
devalveringsvinster i Sverige. Vinsterna uppstår i
näringslivet. Alla kostnader tar medborgarna och
statsfinanserna. Vi menar att man då också måste
avsätta delar av de vinster som uppkommer, inte för
att konsumera, utan för att höja produktiviteten,
förbättra arbetsorganisationen, utveckla kompetensen.
Vinstdelning på dessa villkor är vårt förslag.
Jag nämnde kompetens. Det är kanske det allra
ruskigaste. Redan i dag har vi flaskhalsar på
arbetsmarknaden. Den företagsförlagda utbildningen i
AMS-programmet hade bara en tiondel av prognosen
i resultat, 2 900 platser. Det är inte så konstigt. Man
sänkte faktiskt bidragen och stimulanserna till
företagsförlagd utbildning, medan man hade horder
med folk som gick i verklighetsfrämmande
ungdomspraktik och ALU-verksamhet.
För AMS-utbildningen och AMU-utbildningen
sänktes utbildningsbidragen. Det var lönsammare att
gå passiv än att delta i ett praktiskt utbildningsarbete,
som förkovrade mig för den framtida
arbetsmarknaden. Det är hemskt.
NUTEK-rapporten, om tilläggsmöjligheter, talar
om stora brister i slutet av seklet inom
teknikerutbildningen. Kompetensutredningen, som
lades fram för två och ett halvt år sedan, har inte lett
till några åtgärder. Vi har i motion efter motion
föreslagit möjligheter att ta till vara alla förslag i
Kompetensutredningen. Ingenting har hänt. Även här
gäller det att företagen och arbetsplatserna måste
utbilda sina medarbetare. Det kan inte bara vara
samhällets ansvar. Men även samhället har ett
jätteansvar, och vi måste satsa mycket mer.Lägg om
arbetsmarknadspolitiken! Se till att
arbetsförmedlingarna får resurser, att det verkligen
finns personal där! Se till att den ordinarie
arbetsmarknaden får stå i centrum och att de
artificiella åtgärderna dras ner rejält!
Jag återkommer med frågor om en del andra saker
när det gäller den socialdemokratiska politiken.