Herr talman! "Det kommer en tid då varje nation
stannar upp och reflekterar över sin framtid. Sådana
ögonblick infaller oftast i perioder av nedgång och
kris. Samhällets förmåga till omprövning och
förnyelse sätts därmed på ett hårt prov."
Så inleder Lindbeckkommissionen sin analys av
den svenska krisen.
Som framgått av den tidigare debatten har
problemen vuxit i omfattning under ett par decennier.
Den fyrfaldiga kris som inledde 1990-talet utgör
snarast en bekräftelse på ett mer än två decennier
långt misslyckande. Hög arbetslöshet är ett
ekonomiskt och socialt gift i samhället.
Arbetsmarknadspolitiken har alltid varit högt
prioriterad i Sverige. Så har också varit fallet under de
tre senaste åren. Aldrig tidigare har någon regering
gjort så stora ansträngningar för att sysselsätta
människor som hamnat utanför den reguljära
arbetsmarknaden. Men arbetsmarknadspolitiska
stödåtgärder får aldrig ersätta riktigt arbete på
sedvanliga, konkurrensmässiga villkor.
Arbetsmarknadspolitiken behöver genomgå
genomgripande förändringar. Sedan slutet av 1960-
talet har arbetsmarknaden kännetecknats av praktiskt
taget permanenta obalanser. Kostnaderna för
arbetsmarknadspolitiken har ökat trendmässigt. Men
framför allt måste vi ha en politik som gynnar
tillkomsten av riktiga arbeten i lönsamma företag och
effektiva förvaltningar.
Kunskapsnivån måste genomgående höjas.
Sverige har under de senaste 20 åren förlorat den
tätposition som vi tidigare hade. Som en följd av
felaktiga prioriteringar har ett par generationer inte
fått den utbildning som behövs för att de skall kunna
hävda sig på arbetsmarknaden. Alltför många
återfinns nu inom gruppen långtidsarbetslösa med en
felaktig eller alltför låg utbildning.
Fyrpartiregeringen har lagt grunden för den
utbildnings- och forskningspolitik som krävs för att få
den nödvändiga strukturomvandlingen mot en
kunskapsintensiv, högproduktiv produktion och en
långsiktigt uthållig tillväxt och arbete. Men vi måste
gå vidare för att höja kompetensen på både bredden
och djupet.
Men den nya utbildningsministern vill återta de
medel ut löntagarfonderna som har ställts till den
högre utbildningens och forskningens förfogande. Det
vittnar inte om att regeringen är mogen det
nytänkande som krävs.
Vår industriella bas är alltför liten. Det har inte
varit någon tillväxt av sysselsättningen i den privata
sektorn de senaste 40 åren. Nyföretagandet måste öka.
Då måste villkoren för och attityderna gentemot
företagandet, och dess absoluta förutsättning,
företagarna, ändras i grunden.
Därför inriktades regeringen Bildts politik på att
skapa ett gynnsamt klimat för företagande och arbete.
Stela strukturer och regelsystem har börjat
moderniseras. Skattepolitiken har inriktas på att
stimulera arbete och sparande. Utbildningspolitiken
har inriktats mot framtidens krav på kunskaper. De
offentliga monopolen inom vård och omsorg har
öppnats för konkurrens och nyföretagande. Listan kan
göras lång.
Vi har under det här året börjat se resultat.
Optimismen i företagen har ökat markant.
Arbetslösheten minskar. Antalet riktiga jobb ökar
stadigt. T.o.m. byggbranschen visar ett glädjande
trendbrott i orderingången och, som tidningen
Byggarbetaren rapporterade några dagar före valet, en
dramatisk nedgång av byggarbetslösheten. AMS har i
dagarna presenterat en mer optimistisk prognos än
tidigare; den förutsätter dock att räntan hålls i schack.
Utan ett tydligt ja i folkomröstningen om medlemskap
i EU lär det inte bli möjligt.
Herr talman! Sverige har nu en, förmodligen
unik, chans att utnyttja konjunkturuppgången till att
arbeta vidare med den omläggning av politiken som
krävs för att uppgången skall befästas och leda till ett
bestående trendbrott, i riktning mot hög sysselsättning
på en arbetsmarknad som kommer att ha mycket litet
gemensamt med det industrisamhälle som tidigare
utgjort normen för regelsystemen.
Regeringsförklaringen ger inget hopp om att
socialdemokratin är mäktig den omprövning och
förnyelse som krävs. Det är återställare som gäller.
De ungdomsfientliga turordningsreglerna skall
återställas. Ungdomar, invandrare och andra som inte
har så lätt att finna ett arbete skall förvägras rätt till
provanställning under ett år. Det fackliga vetot skall
återigen hindra småföretag att konkurrera om
entreprenader. Skattehöjningar skall återigen försvåra
företagande och göra det mer lönsamt att
skatteplanera än att arbeta. Kan Anders Sundström
tala om för oss hur en sådan politik skall skapa tillväxt
och nya jobb?
Den allmänna arbetsmarknadsförsäkringen som nu
är en del av den generella välfärdspolitiken och som
främjar arbetslinjen skall av ideologiska skäl
privatiseras. Det fackliga monopolet skall återställas.
Herr talman! I stället för att anpassa reglerna efter
verkligheten, planeras statliga uthyrningsföretag för
arbetslösa. Samtidigt vägrar man att öppna dörren för
nya jobb i den privata tjänstesektorn. Dogmer är
viktigare än förslag till lösningar på ett av vår tids
största ekonomiska och sociala problem. Man tar sig
för pannan!
Regeringsförklaringen talar om samförstånd och
samverkan. Men politiken visar att detta är nyspråk
för en återgång till planhushållning och
korporativism. Är detta den socialdemokratiska
modellen för framtiden när det gäller Sveriges
framtid?