Herr talman! Till Lars Bäckström vill jag först ge
rådet att tvätta öronen med en spetsig tvål. Eller
kanske gäller det att plocka ut de ideologiska
hörselskydden? I mitt anförande betecknade jag
arbetslösheten som ett stort kvarstående problem.
Som Bäckström påminde om talade jag mycket om
hur vi skall få till stånd nya riktiga jobb.
Sedan är det nästan rörande med Birger Schlaug
och hans nyväckta tro på EES-avtalet. Visst är det bra
att vi har fått tillträde till den gemensamma
marknaden med dess fria rörlighet för varor, tjänster,
kapital och arbete. Men som f.d. ordförande och
numera vice ordförande i EES-delegationen kan jag
försäkra att det nästan inte ger oss något inflytande.
Det dömer oss till fortsatt ställning som randstat, till
fortsatt utanförskap, och det lägger hela
anpassningsbördan på oss här i Sverige.
Göran Persson hade en litet olycklig debut som
finansminister i denna debatt. Redan i första
meningen blev det fel. Förra gången en finansminister
stod i denna talarstol var i juni, inte i maj.
Även i övrigt var inledningen förutsägbar, trots att
Göran Persson sade att han inte tänkt säga det han
sade. Allt var förra regeringens, och särskilt
Moderaternas, fel. Men han kunde inte bestrida att
den reala ekonomin går bra. Produktion och
försäljning ökar.
Det finns problem på den finansiella sidan, som
jag tidigare uppehöll mig vid, och Göran Persson får
vänja sig vid tanken att mycket avgörs på ett område
som han inte har beslutsrätt över. De viktigaste
brytpunkterna under förra regeringsperioden var
höjningen av den tyska räntan i juli 1992, som ledde
fram till valutakrisen, och den amerikanska räntans
höjning i februari i år, som satte igång
ränteuppgången i Europa.
Det är därför viktigt vad vår egen riksbank gör,
vars nyvalda fullmäktige just nu sammanträder.
Regeringspartiets hittills klokaste beslut var att till
fullmäktige utse ledande företrädare som inte är
politiker. Det ligger i linje med vad
Riksbanksutredningen föreslog, den utredningen där
jag själv var ordförande.
Jag ger Göran Persson rådet att plocka fram den
utredningen igen. Ni socialdemokrater reserverade er
på ren trots i allmän oppositionell anda. Vid ett ja till
EU kommer det att bli nödvändigt att genomföra
förändringar som vi där föreslog.
När jag säger att detta var klokt är det därför att
jag förutser att företrädare för den gamla
socialdemokratiska kanslihushögern kommer att
anstränga sig att värna penningvärdet. Vi ser nu
oroande tendenser i vår ekonomi. Vi har alldeles klart
stigande producentpriser.
När företagen har fyllt ut den lediga kapaciteten
tvekar de beroende på osäkerhet om
Socialdemokraternas politik och osäkerhet om vårt
förhållande till EU att göra snabba investeringar. De
finner att man inte kan åstadkomma en volymökning,
och frestas då att istället möta en stigande efterfrågan
med höjda priser.
Riksbankens höjning av den korta räntan i augusti
var givetvis politiskt ovälkommen. Men jag måste
konstatera att den inte var obefogad. Om nu inte
Göran Persson skyndar sig med besparingar, inte
skattehöjningar, ligger en räntehöjning till i korten.
Kjell-Olof Feldt kan inte ensam tillsammans med
Urban Bäckström klara detta med räntepolitiken. Jag
tycker att Göran Perssons inlägg tyder på växande
insikt om vikten av utgiftsminskningar. Det går på
tvärs mot uttalanden under oppositionstiden och
attacker under valrörelsen med kritik mot att rusta ner
välfärden.
Men vi moderater är inte långsinta. Vi hälsade
välkomna och stödde förslag från den förra
socialdemokratiska regeringen om att ta bort valuta-
och kreditregleringarna, sänka marginalskatterna och
begära medlemskap i EG. På samma sätt kommer vi
att göra nu också. Vi kommer kanske att gå längre på
många punkter när det gäller besparingar, men vi
kommer inte att motsätta oss dem.
Vi kommer därmot konsekvent att motsätta oss
skattehöjningar. Det är inte förenligt med fler jobb i
den enskilda sektorn. Jag påminner än en gång om
den fråga som jag har ställt så många gånger: Hur kan
höjda skatter ge fler jobb?