Herr talman! Jag kommer nu att ägna några
minuter åt en ekonomiskt tung och för vår välfärd
viktig sektor, nämligen den kommunala sektorn.
Det är en sektor som årligen omsätter närmare 400
miljarder kronor. Den producerar vård och omsorg,
utbildning, teknisk försörjning och andra nyttigheter
under medverkan av drygt en miljon anställda.
Det är en sektor som har expanderat mycket
kraftigt under framför allt 70- och 80- talen. Det är
en sektor som under samma tidsperiod har haft en
mycket svag produktivitetsutveckling.
Det är en verksamhet som har varit starkt
centralstyrd från statsmakternas sida, främst via ett
starkt detaljreglerande statsbidragssystem. Det ledde i
slutet av 80-talet till att denna sektor och dess
anställda fick ett successivt urholkat anseende. Det
berodde dels på krafter som av rent politiska skäl
misstänkliggjorde kommunalt producerade
nyttigheter, dels på faktiskt betingade brister i den
kommunala verksamheten.
Detta är i starkt koncentrat situationen för tre år
sedan när fyrpartiregeringen tillträdde. Detta är också
bakgrunden till att det under denna period har
bedrivits ett målmedvetet förändringsarbete, allt i
syfte att åstadkomma fler och bättre nyttigheter ur
varje insatt krona.
Arbetet har framför allt bedrivits längs tre vägar:
för det första en kostnadspress genom en begränsning
av statsbidragsvolymen, för det andra genom att
öppna möjligheter att bedriva traditionell kommunal
verksamhet genom alternativa och konkurrerande
verksamheter och för det tredje och framför allt
genom en genomgripande förändring av
statsbidragssystemet, där tidigare detaljreglering av
verksamheten ersattes av ett samlat statsbidrag, den
s.k. påsen. Detta statsbidrag skulle användas på det
sätt som varje kommun önskar och har förutsättningar
för.
Den här förändringen gav plötsligt möjligheter att
över de kommunala sektorsgränserna, t.ex. mellan å
ena sidan barnomsorg och å andra sidan skolan,
samordna verksamheterna med avseende framför allt
på personal och lokaler. Jag är övertygad om att just
denna förändring av statsbidragssystemet har varit den
främsta anledningen till den mycket betydande
förbättring av såväl effektivitet som produktivitet som
skett i den kommunala sektorn under senare år.
Facit är att genom ett omfattande och engagerat
förändringsarbete har syftet - dvs. fler och bättre
nyttigheter för varje krona - i stort sett uppnåtts.
Självfallet har det här liksom i allt förändringsarbete,
särskilt det som bedrivs i högt tempo, begåtts en del
felsteg och förekommit en del överdrifter. Men i allt
väsentligt har alltså syftet uppnåtts.
Under den gångna mandatperioden har det alltså
ägnats ett stort intresse åt förändringsarbete inom den
kommunala sektorn. Det har skett under en påfallande
passivitet från socialdemokraterna i denna kammare
och ofta under stort motstånd från socialdemokrater i
de kommunala beslutsförsamlingarna.
Vi har kunnat bevittna ett socialdemokratiskt
dubbelspel i dessa frågor. Den tilltänkte och numera
tillsatte finansministern har lågmält bejakat den förda
politiken, medan andra socialdemokrater starkt har
fördömt den. Det var därför som vi med stor spänning
som vi såg fram mot regeringens bedömningar av och
ambitioner för den kommunala sektorn. Därav blev
dock intet - det har inte varit ens en antydan till
sådana bedömningar eller ambitioner. Beror det på att
det alltjämt pågår ett rosornas krig i dessa frågor eller
beror på att den tidigare intagna passiviteten under
den förra mandatperioden alltjämt består?
Vad det än beror på inger uteblivna besked på
detta viktiga avsnitt farhågor. Kommer den nya
regeringen att fullfölja strävandena att effektivisera
den kommunala verksamheten eller kommer man att
på nytt expandera den kommunala sektorn? Varken
regeringsförklaringen eller dagens debatt har hitintills
gett besked på denna punkt.
I det senaste numret av Kommun-aktuellt uppges
Göran Persson ha sagt att det beträffande
statsbidragssystemet inte blir en återgång vare sig till
detaljreglering eller skilda bidrag till olika
kommunala sektorer. Det är ett bra besked.
Förhoppningsvis kommer detta besked att bli
bestående och betyda att den interna kampen inom
Socialdemokraterna när det gäller denna fråga nu är
avslutad.
Det krävs ytterligare skarpa besked. Finns det i
denna kammare, i finansministerns frånvaro, någon
representant för regeringspartiet som har mandat att
ge sådana besked?