Herr talman! Alla bör nu kunna vara överens om
att det ekonomiska läget snabbt förbättras.
Konjunkturinstitutet, KI, och dess olika
barometersiffror visar på en mycket stark uppgång på
alla fronter. KI visar också på en successiv förbättring
i fråga om budgeten, i varje fall när det gäller det
primära saldot före räntebetalningar.
Vi behöver alltså inte hålla på att tvista om lik i
garderoben, snarare tvärtom. Det finns nu mycket
goda förutsättningar för att länka in ekonomin i en
god cirkel.
Frågan är vilken strategi regeringen har för att
utnyttja de här förutsättningarna. Kommer Göran
Persson att ta fasta på dem, eller kommer han att
missa chansen? Det finns väldigt litet vägledning för
detta i regeringsförklaringen.
Jag tänker inte ta upp stabiliseringspolitiken och
budgetpolitiken i dag, utan jag vill faktiskt för ett
ögonblick utgå från att tillräckliga besparingar och
inkomstökningar genomförs för att stabilisera skulden
och få ned räntorna. Man kan ha sina dubier om detta.
Men det kan man återkomma till när det finns
konkreta förslag från regeringen. I dag vill jag i stället
höra något om regeringens långsiktiga strategi för att
främja den långsiktiga ekonomiska utvecklingen. Det
är ändå i grunden den som är avgörande för jobben
och möjligheten att få ned arbetslösheten.
Det mest anmärkningsvärda med
regeringsförklaringen är egentligen att där helt saknas
en strategi för dynamisk ekonomisk utveckling.
Möjligen kan man finna några indikationer i frasen att
jobben måste komma i den privata sektorn. Det
betyder rimligen att den ekonomiska politiken måste
läggas upp så att den privata sektorn kan växa mycket
kraftigt - men hur?
Av den reviderade nationalbudgeten från i våras
framgår att det krävs ganska många år med en
exceptionellt god tillväxt i näringslivet för att få 0,5
miljoner nya jobb. Att döma av finansutskottets
handlingar från i våras ansåg sig nog Göran Persson
ha en politik som skulle ge större produktionsökningar
och en större minskning av gapet mellan möjlig och
faktisk produktion jämfört med den dåvarande
regeringen. Men det är väldigt oklart om
Socialdemokraterna därmed också ansåg sig ha en
politik för snabbare tillväxt. Tillväxt är ju något annat
och något mera än att sluta produktionsgap. Tillväxt
handlar om att öka ekonomins förmåga till dynamisk
utveckling.
Det finns faktiskt inte någon indikation på hur
Socialdemokraterna ser på denna utvecklingsprocess,
vare sig i tidigare ekonomiska motioner eller i
regeringsförklaringen. Misstanken infinner sig att det
kanske inte finns så många tankar över huvud taget.
Det låter ibland som om ledande socialdemokrater
tror att ekonomisk utveckling handlar om offentliga
investeringsprogram, investeringsavdrag för industrin
eller mera AMS-insatser. Även frånsett att dylika ting
kostar pengar, vilket borde vara ett stort problem i
dagens budgetläge, är det enligt min mening ett
mycket gammalmodigt sätt att betrakta
utvecklingsprocessen.
Enligt mitt och Folkpartiets synsätt står grunden
för ekonomisk utveckling att finna i kunskap och
nyfikenhet. Det handlar om enskilda människors
kunskap och forskningsinsatser. De här enskilda
människorna måste uppmuntras att använda sin
kunskap och tillgängliga forskningsresultat. Detta kan
man inte kommendera fram, trots aldrig så vackra
politiska fraser och faktiskt inte heller genom tillfälla
förmåner i form av investeringsavdrag för nya
maskiner, utan det kräver vilja och ansträngningar
från tiotusentals enskilda människor.
För en tid sedan kom det en rapport från
Linköpings universitet. Forskarna Charles Edquist och
Maureen MacKelvey beskrev omfattande svenska
satsningar på forskning men ganska blygsamma
resultat i form av högkvalitativ och högförädlad
produktion i Sverige. Den här undersökningen
sträcker sig fram till 1990, och den pekar i samma
riktning som flera tidigare undersökningar. Fram till
1990 var det faktiskt alltför få personer som fann det
vara mödan värt att utveckla nya idéer till produktiv
verksamhet. Den dynamiska utvecklingsprocessen var
helt enkelt dålig i Sverige.
Efter 1990 har det skett många viktiga strukturella
förändringar i den svenska ekonomin som ger god
anledning att känna en större framtidstro:
skattereformen, lägre marginalskatter, reformerna i
socialförsäkringssystemen, avregleringar, tuffare
konkurrenslag, en del strategiska skattesänkningar för
mindre företag och nyföretagande men också högre
miljöskatter och satsning på ny miljöteknologi liksom
en lång rad mycket viktiga förändringar på
arbetsmarknaden, framför allt för att skapa en större
flexibilitet. Bättre tillgång till riskkapital för de
mindre företagen, möjligheter till innovationsstöd
genom att använda en del av de gamla
löntagarfondspengarna samt omfattande satsningar på
den nya moderna infrastrukturen och
informationsteknologin är förändringar som bildar en
enhet, en strategi, för att skapa ett mera positivt
klimat för de enskilda initiativ från företagsamma
människor som skapar en dynamisk utveckling.
Självklart skall den utvecklingen vara miljömässigt
uthållig och även uthållig i den meningen att den inte
resulterar i en lönebildning som driver upp löne- och
prisökningstakten.
Nu har den nya regeringen aviserat ett stort antal
återställare tillbaka till reglerna före 1990 på flera av
de här områdena. Marginalskatten skall höjas.
Småföretagen får inget riskkapital. Arbetsrätten skall
återställas. Innovationsstödet och IT-stödet vill man
helst avskaffa. Anslag till forskning skall reduceras
osv. Många kommuner och landsting höjer skatten.
Motiveringen till dessa förslag sägs vara rättvisan.
Det kan låta tilltalande. Men man bör akta sig väldigt
noga för att inte med en förment rättvis
fördelningspolitik skapa sådana spelregler och
förutsättningar för en långsiktig utveckling att det hela
försvåras. Då dömer man i praktiken många
människor till evig arbetslöshet och än fler till de
problem som dåligt med resurser för vård och omsorg
innebär.
Herr talman! De insatser som man i rättvisans
namn gör för att komma till rätta med statsskulden
o.d. måste man således välja väldigt noga, så att de
också understödjer den långsiktiga dynamiska
utvecklingsprocessen. På det området har regeringens
politik mycket stora brister.
Det vore därför värdefullt om Göran Persson i
dag, när han ännu inte har en specifik proposition att
försvara, kunde förklara hur den strategi ser ut och
hur de samband ser ut som enligt honom skall
medföra att Sverige kan få en bättre ekonomisk
utveckling inte bara i år och nästa år - det ligger redan
i korten - utan också för en lång rad år framöver.
I korthet: Vad är det för spelregler för näringslivet
som skall ge oss en kraftigt ökad produktion och en
mängd nya jobb inom tjänstesektorn? Hur skall en
mängd entreprenörer och småföretagare lockas till
nya satsningar? Och vad är det för spelregler på
arbetsmarknaden som, samtidigt som sysselsättningen
rejält ökar, skall ge oss en lönebildning som inte slår
över i kompensationstänkande och inflation?
Herr talman! Jag hoppas att Sverige om några
månader är medlem i EU. Som medlemmar kommer
vi att kunna lägga fram förslag och fatta beslut. Med
rätt utformning av sådana beslut kan svenskt
näringsliv få många ytterligare fördelar. Jag tror t.ex.
att relativt sett hårdare miljökrav i Sverige och
Norden - och tidigare införda sådana - kan ge vårt
näringsliv en konkurrensfördel. Men det förutsätter att
Sverige trycker på ordentligt i Ecofinområdet för
hårdare och fler miljöskatter, så att EU inte kommer
för långt efter och för att vårt miljöengagemang inte
skall leda till att svenska företag konkurreras ut. Där
har jag en konkret fråga: Avser Göran Persson att
aktivt driva frågan om hårdare miljöskatter i det
ekonomiska samarbetet i EU?
En annan fråga som står långt upp på
dagordningen nu och framöver inom EU, och som
Sverige har ett starkt intresse av, gäller vitboken och
de förslag som finns där syftande till en snabb
ekonomisk utveckling och fler jobb. Rätt många av
förslagen berör vikten av bra villkor för små företag
och för nya företag. Andra förslag berör
lönebildningen, arbetsrätten och
arbetslöshetsförsäkringen. De senare brukar klumpas
ihop under benämningen en väl fungerande
arbetsmarknad.
Jag såg i ett tidningsreferat att Göran Persson vid
sitt första Ecofinmöte hade talat just om flexibiliteten
på arbetsmarknaden. Jag tror att detta är mycket
viktigt. Men det synes mig som om alla de återställare
som regeringen har utlovat - tvärtemot vitbokens
rekommendationer - starkt kommer att försämra
flexibiliteten på arbetsmarknaden. Och sämre
anpassningsförmåga betyder högre strukturell
arbetslöshet, högre långtidsarbetslöshet. Då blir också
kraven på budgetförstärkningar och
budgetbesparingar mycket större.
Jag för min del föredrar en rörlig och väl
fungerande arbetsmarknad framför att tvingas ta till
än hårdare besparingar för barnfamiljer och
pensionärer. Delar Göran Persson den bedömningen?
Och vilka - om några - förslag har han i så fall för att
komma till rätta med och för att skapa en bättre
fungerande arbetsmarknad?