Herr talman! Det är lätt att instämma i det som
Göran Persson sagt om allvaret i situationen på det
statsfinansiella området. Men det är också lätt att
instämma i Mats Odells påpekande om
socialdemokraternas uppträdande under
oppositionstiden och i valrörelsen, då de talade för
ökade utgifter och motsatte sig de besparingar som
regeringen hade föreslagit. Situationen hade därför
verkligen varit betydligt värre om Göran Persson hade
fått sin vilja igenom.
Det har inte varit så mycket konkret i det som
Göran Persson har redovisat. Det har varit allmänt tal
om skarpa förslag men knappast några preciseringar
av vari skärpan består. Vi får väl vänta på den
kommande propositionen om detta. Det har varit
åtskilligt tal om samförstånd och samarbete, och jag
förstår att vi moderater inte är påtänkta i det
sammanhanget. Det stör oss nu inte. Vi kommer
konsekvent att följa vår politiska linje. Vi kommer
inte att opponera och avvika från den linjen när Göran
Persson allt oftare tvingas att ansluta sig till den
därför att det är vad den ekonomiska verkligheten
kräver.
Jag skall ge Göran Persson ett erkännande för att
han har svarat på åtminstone några av mina frågor. De
besked han gav om inställningen till EU och om
medlemskapets betydelse för vår ekonomiska
utveckling var bra. Det var likaledes tacksamt att han
angav 1998 som ett stoppår för statsskuldens ökning.
Men jag måste återigen få fråga - den frågan
återkommer gång på gång, och jag kommer att ställa
den så länge som jag för denna typ av debatter med
Göran Persson - hur ni kan tro att höjda skatter på
arbete, företagande och sparande skall kunna ge fler
riktiga jobb.