Herr talman! Centern har under de gångna tre
åren i regeringsställning tagit ansvar för att sanera de
svenska statsfinanserna. Det blev nödvändigt i det
ekonomiska kaos som rådde efter
socialdemokraternas 80-tal.
Vi påbörjade en sanering av ekonomin. Vi
medverkade till att modernisera Sverige, att alla fick
dela på bördorna och att mer resurser än någon gång
tidigare anslagits för att motverka arbetslöshet. Vi har
sett till att förutsättningarna för företagande och
utveckling i hela Sverige har förbättrats. Vi har sett
till att Sverige påbörjat marschen in i
kretsloppssamhället med dess många nya möjligheter.
Detta har skett i en ekonomi som visade alla
tänkbara tecken på svår sjukdom när
fyrklöverregeringen hösten 1991 avlöste
socialdemokraterna. Då hade vi inflationens,
konkurrenskraftstappets, klippens, spekulationens,
fallskärmarnas och den förlorade framtidstrons
socialdemokratiska 1980-tal bakom oss.
Svensk ekonomi visar nu, från att ha varit i stark
utförsbacke för drygt tre år sedan, tydliga tecken på
återhämtning. Flertalet ekonomiska indikatorer har
sedan början av 1994 tydligt visat en positiv
förändring.
Industriproduktionen stiger, arbetslösheten
minskar, exporten ökar, bytesbalansen är positiv,
sparandet är positivt - för att bara nämna några av
ljuspunkterna. Fler exempel finns. Det är resultatet av
det ekonomiska "ROT-program" som vi inledde
under fyrklöverregeringens tid.
Utvecklingen har vänts, men tre stora problem -
delvis sammanflätade - måste fortsatt angripas med
kraft: arbetslösheten, budgetunderskottet och
statsskulden. Det måste ske genom
systemförändringar så att bördorna fördelas rättvist, så
att miljön inte tar stryk, inte genom att
inflationsbrasan åter tänds. Har den
socialdemokratiska regeringen den kraften? Ja, herr
talman, det återstår att se. Tvivlarna är många.
Centern har den kraften. Det har vi visat med vårt
omfattande saneringsprogram för Sveriges ekonomi,
som vi presenterade i valrörelsen. Där redovisar vi
inkomstförstärkningar och besparingar på drygt 42
miljader kronor utöver Nathalieplanens 80 miljarder.
Målet för den ekonomiska politiken måste vara att
hejda statsskuldens ökning senast 1998. Jag kan
ansluta mig till Lars Tobissons fråga till Göran
Persson om det också är hans och den
socialdemokratiska regeringens mål.
Samtidigt skapas, med vår politik, de rätta
förutsättningarna för en näringslivsledd utveckling för
nya jobb i hela Sverige. Den skall ledas av de små och
medelstora företagen. Fyrklöverregeringen
genomförde långtgående och nödvändiga reformer för
att förbättra villkoren för just de mindre och
medelstora företagen.
Ett livskraftigt små- och ny företagande är en
avgörande förutsättning för en god ekonomisk tillväxt.
Det är i de mindre företagen som möjligheterna och
de nya arbetstillfällena finns - andra talare från
Centern kommer senare i debatten att utveckla detta.
Detta visas tydligt i siffrorna över nyanställningarna.
Små och medelstora företag med mindre än 20
anställda svarade under årets första sex månader för
hälften av nyanställningarna i den privata sektorn. De
har också angett i sina planer att de planerar för
betydande nyanställningar under 1994 och 1995. I
varje fall gjorde de den bedömningen före
regeringsskiftet.
Ett gott råd till Göran Persson: Krossa inte
småföretagens framtidstro och möjligheter!
Under sin tid i opposition höll socialdemokraterna
sin ekonomiska politik väl dold. Det dröjde ända fram
till några veckor före valet innan Göran Persson under
marknadens tryck tvingades presentera några förslag
till åtgärder. Den stencil som då presenterades
innehöll mest nygamla förslag, som också är
otillräckliga. Den in blanco-fullmakt för ytterligare
åtgärder som socialdemokraterna begärde av svenska
folket kommer av allt att döma att behövas. Frågan är
bara vad väljarna säger när de inser resultatet, dvs. att
de har köpt grisen i säcken.
Perssonplanen innehåller många brister. 10
miljarder i uteblivna räntekostnader bygger på en
mängd antaganden om räntenivåer och inflation.
Dessutom finns inte kostnaderna för
direktavskrivningar med. Under valrörelsen och i den
"Carlssonska monologen", som också kallades
regeringsförklaring, sägs att förslaget om
direktavskrivningar skall genomdrivas. Det innebär att
sparbetinget i Perssonplanen reduceras mycket
kraftigt.
Risken är uppenbar att främst de stora och
vinstrika exportföretagen kommer att dra nytta av
möjligheten till direktavskrivningar. Avskrivningarna
blir då en skattekredit i jätteformat till storföretagen.
Det är stilenlig socialdemokratisk politik.
Enligt Konjunkturinstitutets senaste prognos
väntas industriinvesteringarna öka med 25 % under
1994. Prognosen för 1995 visar en ökning med 20 %.
Men, Göran Persson, varken sjuka barn, pensionärer
eller arbetslösa gynnas av statligt finansierade
investeringar i vinstrika företag. Var finns den rättvisa
fördelningen i det förslaget?
Jag vill fråga Göran Persson vad det är i den
nuvarande regeringens politik som skiljer sig från den
politik som under perioden 1982-1991 förde Sveriges
ekonomi mot ruinens brant? Vad tänker regeringen
göra annorlunda nu? De futtiga raderna i den
Carlssonska planen ger ingen vägledning.
I valrörelsen efterlyste Centern en bred politisk
samling för att med gemensam kraft hejda
statsskuldens utveckling. Vi tycker fortfarande att det
är bättre att vi i demokratisk ordning själva kan reda
ut våra problem, i stället för att Internationella
valutafondens representanter kommer hit och talar om
vad som måste göras. Intresset för gemensamma tag
var då milt uttryckt ljumt.
Nu talar socialdemokraterna om en
"samarbetsregering". Den första förutsättningen för
ett bra samarbetsklimat är nog att herr finansministern
överger invektiven från valrörelsen till förmån för
ödmjukhet och samarbetsanda. Är det Göran Perssons
uppfattning att möjligheterna till samarbete bäst
främjas genom provokationer, i flera fall tydligt
riktade mot Centerpartiet? Några exempel: Den
allmänna arbetslöshetsförsäkringen skall avskaffas.
Förbättringarna och förenklingarna i arbetsrätten skall
rivas upp, precis som de fackliga ombudsmännen vill
ha det. Den rättvisereform som vårdnadsbidraget
innebär skall raseras. Med andra ord: Ni tänker slita
pengarna ur händerna på småbarnsföräldrarna.
Det kan innebära att socialdemokraterna, trots
talet om samarbetsregering, därmed bränner de broar
som skulle behövas för att bygga en förtroendefull
förbindelse till Centern och de tidigare
regeringspartierna. Då återstår bara en bräcklig spång
till vänsterpartierna. Det är den socialdemokratiska
regeringens problem. Det är kanske en kalkylerad risk
att bara broar till vänsterpartierna kan komma att
återstå. Det vore i så fall att spela bort framtidens
möjligheter på ett ganska oansvarigt sätt.
Sveriges ekonomiska situation kräver breda politiska
lösningar. Centern kommer inte som vänsterpartierna
att bli ett stödparti till en socialdemokratisk regering.
Det är helt uteslutet, men vi kommer att föra en
konstruktiv politik i oppositionsställning i hela folkets
intresse och för landets bästa. Men bollen ligger just
nu hos socialdemokraterna att visa om man väljer
samarbetets väg i stället för konfrontationens och
nedmonteringens väg.