Herr talman! Först vill jag välkomna den nye
arbetsmarknadsministern i ett viktigt men svårt
ämbete.
Herr talman! Arbetslösheten slår hårt mot alla i
samhället, både för dem som drabbas och också för
samhällsekonomin. Den kraftiga industrinedgången
under 1980-talets senare del, där arbetslösheten från
hösten 1990 sköt fart, har varit en utomordentlig
påfrestning för hela det svenska samhället.
De flesta av oss har eller har haft någon arbetslös
som vi känner, i släktskapet eller i grannskapet.
Därför är det hoppfullt att den öppna arbetslösheten
sjunker, att varslen är rekordlåga och att antalet lediga
platser ökar. Man kan konstatera att det är ett resultat
av en begynnande konjunkturuppgång men också av
en genomtänkt och positiv arbetsmarknadspolitik.
Jag har ofta nämnt tre områden som behöver
fungera för att få en bra arbetsmarknad: den aktiva
arbetsmarknadspolitiken, företagspolitiken samt sunda
statsfinanser.
Arbetsmarknadspolitiken har varit aktiv, för att
inte säga massiv, under de senaste åren. Aldrig
någonsin under efterkrigstiden har så mycket satsats
på åtgärder, för att människor skall få jobb,
fortbildning eller utbildning, för att ha beredskap att
kunna ta de jobb som kommer; det kan man utan
överdrift säga. Tänk bort åtgärderna om
ungdomspraktik, ALU och GAS, då hade vi haft en
mycket svårare situation i dag.
Den dåvarande socialdemokratiska oppositionen
hade ofta invändningar mot fler av dessa insatser, men
det måste konstateras att insatserna, sedda i sitt
sammanhang, varit framgångsrika.
Målet för arbetsmarknadspolitiken måste vara en
situation där tillväxt ger arbete - en tillväxt som är
ekologiskt balanserad. En varaktigt ökad
sysselsättning bygger alltså på en sund ekonomi, en
kraftfull miljöpolitik, en regional balans och goda
förutsättningar för investeringar och nya arbetsplatser.
Det senaste halvåret har visat på flera ljuspunkter.
Botten i den svåraste recessionen på över ett halvsekel
förefaller vara passerad. Exporten har vuxit kraftigt
det senaste året, produktionen har stigit och
investeringarna har ökat. Ändå kommer läget på
arbetsmarknaden att vara ansträngt över en ansenlig
tid. Högsta prioritet måste därför ges att bekämpa
arbetslösheten och särskilt viktigt är det att få bukt
med långtidsarbetslöshet och arbetslöshet bland
ungdom. Också här kan man i sitt sammanhang påstå
att kampen varit förhållandevis framgångsrik.
Den allmänna konjunkturuppgången kommer
naturligtvis att leda till att fler får jobb, kanske bortåt
200 000. Från Folkpartiets sida har vi sagt att
förutsättningar måste skapas för minst dubbelt så
många. Uppemot 500 000 nya jobb behövs.
Fram till sekelskiftet behövs det en stor ökning
inom främst det privata näringslivet om vi skall få en
positiv arbetsmarknad som bär upp samhällsekonomi
och hög sysselsättning. Därför är det viktigt att
fullfölja vad den förra regeringen påbörjade då det
gällde att skapa nya och bättre villkor för att både
starta och långsiktigt driva företag. Det gäller inte
minst de små företagen.
En politik för tillväxt är alltså en politik för
företagande och nyföretagande, där de små och
mindre företagen spelar en mycket viktig roll för
dynamiken i näringslivet och för den regionala
balansen. De åtgärder som under den senaste
regeringsperioden har genomförts är en rad åtgärder
som syftar till att det skulle kunna anställas fler. Det
har blivit ändrade skatteregler, bättre villkor för privat
riskkapital, avregleringar, ökat stöd för innovatörer,
förändringar i arbetsrätten, m.m.
Herr talman! Den förda politiken har skapat en
optimism inte minst bland småföretagarna i landet.
Det är viktigt att denna optimism inte kommer av sig
genom s.k. återställare. Därför har det skapat en icke
obetydlig oro att den socialdemokratiska propagandan
i valrörelsen föreslog en politik som skulle kunna
bromsa eller rent av motverka en sådan god
utveckling.
Det är inte bra med snabba kast vare sig på
arbetsrättens område eller när det gäller de
ekonomiska villkoren för företagen. Man har inrättat
sig efter den nya ordningen med bl.a. förlängd
provanställning, och man kan känna det som ett hot
att nu få mer snäva regler, vars effekt kommer att bli
en mer restriktiv hållning till nyanställning.
Den tidigare redovisningen från
socialdemokratiskt håll om inställningen till privat
riskkapital ger också bekymmer. Skall vi få fler och
nya innovatörer måste det vara villkor som stimulerar.
Summan av de reformer jag har pekat på var att det
skulle bli möjligt och intressant att nyanställa
människor.
Herr talman! När man nu ser i backspegeln kan
man möjligen säga att det inte tjänar så mycket till att
uppehålla sig vid det som har varit, vad som har gjorts
och vem som har gjort det. Som liberal vill jag gärna
se framåt. Vårt mål är att det till sekelskiftet ges
utrymme för en halv miljon nya jobb netto. Vi är
dessutom övertygade om att dessa jobb kommer att
behövas i den privata sektorn, där det under de senaste
40 åren egentligen inte har skett någon nettoökning.
Ett ja till EU är för övrigt i detta sammanhang av stor
och avgörande betydelse.
Min vädjan till regeringen och statsrådet
Sundström blir därför: Låt den inledda
arbetsmarknadspolitiken med dess bredd få fullföljas!
Det skulle inte bara ses som en generös och storsint
hållning från en tillträdande ny regering, det skulle ge
fler människor ett riktigt jobb. Det skulle vara den
bästa enskilda och kollektiva presenten till dagens
arbetslösa och morgondagens välfärdssamhälle.