Herr talman! I frånvaron av konkreta besked och
propositioner från Göran Persson har dagens debatt
kommit att handla mycket om öppna mandat. Före
annat besked ges och med Perssons alla skarpa
förslag, som det har kommit att heta, som en helt
otillräcklig inramning får regeringens ekonomiska
politik framför allt anses bestå av detta märkliga
öppna mandat. I regeringsförklaringen har det
framställts på följande sätt:
"Svenska folket har därutöver gett regeringen
mandat att vidta de åtgärder som är nödvändiga för att
komma till rätta med landets ekonomiska problem."
Den som skrev detta måste i valrörelsen ha tagit
en ännu längre semester än vad t.o.m. Ingvar Carlsson
gjorde. Med några väljare kan personen i alla fall inte
ha talat.
Mycket kan sägas om Socialdemokraternas
agerande i oppositionsställning och om deras
agerande under valrörelsen, men något öppet mandat i
syfte att spara omfattande belopp i statens utgifter har
nog få förknippat med just Socialdemokraterna. Jag
vet inte hur många av svenskarna som finansminister
Persson tror har läst de svävande formuleringarna i
budgetbilagan till Socialdemokraternas valmanifest.
De är nog mycket få.
Låt mig i stället ge ett personligt vittnesbörd om
tre intressanta fenomen när det gäller beskrivningen
av den socialdemokratiska ekonomiska politiken som
jag inte vet om finansministern har klart för sig.
För det första har finansminister Persson aldrig -
och det är ju ganska naturligt - mött sina egna
partikamrater i ekonomiska debatter som moderat.
Han har aldrig anklagats för att spara för mycket och
sedan fått höra - och nu spelar det ingen roll vilket
område vi talar om - att med socialdemokraterna skall
det minsann bli annorlunda. Häromdagen i Örebro
mötte jag detta igen. En ung socialdemokrat lät
meddela att ni ville höja bidragsandelen i
studiemedlen till landets högskolestudenter och
dessutom utöka antalet studieplatser och anslå mer
pengar till grundforskningen - om detta sista hade han
uppenbarligen inte talat med Carl Tham. Debatten
kunde i stället för utbildning ha handlat om barn,
sjukvård, offentliganställda, äldre, byggande eller
kultur. Resultatet blir alltid detsamma:
Socialdemokrater har pengar som vi andra inte har.
Aldrig - jag betonar aldrig - pratas det om några
öppna mandat som innebär besparingar.
För det andra har jag lyssnat till era beskrivningar
av borgerliga besparingar. Det gäller framför allt
Mona Sahlin - men inte bara henne, så hon behöver
inte känna sig som ensamt angripen. Först beklagas
gjorda besparingar, oftast i mycket målande
beskrivningar, där slutsatsen är att detta inte är vad
socialdemokraterna vill. Därefter - och här kommer
tricket - säger socialdemokraterna att det därför inte
kan bli tal om några ytterligare besparingar på detta
område. Det sägs alltså ingenting om att återföra alla
de pengar i form av besparingar som man just har
kritiserat. Man får samma nettosaldo som den genom
den borgerliga politiken men med syftningar som för
mycket längre.
Här kanske någon vill flika in att vi fick en
diskussionen om den beryktade karensdagen vid vård
av sjukt barn. Det har t.o.m. hävdats av en del
socialdemokrater att därmed hade rörelsen gjort rent
hus med alla förväntningar som man påstod skulle
finnas. Den här karensdagen ingick i de första s.k.
skarpa 61 miljarderna. Dessa 61 miljarder är
förmodligen inte 61 miljarder, men inte ens om de
vore det skulle det vara tillräckligt för de besparingar
som måste sättas in. Dessutom var
Socialdemokraterna på full reträtt även från denna
besparing, som ju bara gav drygt en miljard, redan
innan valrörelsen var över. Därtill har jag nu i
tidningarna läst att det över huvud taget inte kommer
att bli någon karensdag. Här gapar alltså redan nu ett
hål i Perssonplanen. Karensdagen skvallrade
möjligtvis om sjukdomsläget, men den storm som
följde av den förväntasbild ni byggde upp är
fortfarande kvar.
För det tredje och som summering av de två
tidigare punkterna: De socialdemokratiska
ledamöterna i den här kammaren har ju skaffat sig
lika många öppna mandat som ni har platser i
riksdagen, och det är bara Göran Persson som har
talat om besparingar. Att då hävda att ni av svenska
folket har fått ett öppet mandat att göra vad ni vill
tycker jag är en fräckhet som rimmar illa med
åtminstone min och många yngre väljares syn på hur
politiker faktiskt skall uppträda.
Moderaterna som parti välkomnar naturligtvis en
fortsatt diskussion om en sanering av statsfinanserna.
Vi får ju tillfälle att återkomma och bedöma vad
Göran Persson skall göra av sitt skapade öppna
mandat. Låt oss i dag bara slå fast att det är här i
denna kammare som arbetet skall påbörjas. Bördan
kan inte skjutas över vare sig på någon annan i dag
eller på framtida generationer. Förhoppningsvis blir
det en ansvarsfull ekonomisk politik, men den innebär
förmodligen samtidigt återkomsten av de stora
suckarnas politik, där ledande socialdemokrater med
stora suckar förklarar att alla deras utgiftsdrömmar
har fått ge vika för den ekonomiska verklighet, som
borgerligheten i tre år slet med för att försöka rätta
till.
Nu får vi se, och resten får - som man brukar säga
- historien utvisa.
Tack.