Herr talman! Förra gången en finansminister stod i
den här talarstolen i en allmänpolitisk debatt var i
maj. Anne Wibble talade då utifrån tron att
budgetunderskottet för i år var 150 miljarder kronor.
Oron var stor över att underskottet inte minskade mer,
trots att den ekonomiska återhämtningen skönjdes.
Nu, fyra månader senare, har vi tvingats räkna upp
underskottet med 50 miljarder kronor på grund av den
höga räntan - 50 miljarder kronor mer än i maj
månad!
Alla kurvor pekar uppåt, var det någon son nyss
sade om den ekonomiska utvecklingen. I det här fallet
är det en kurva som pekar uppåt och som faktiskt är
förskräckande till sin karaktär. Budgetunderskottet
verkar nu för första gången någonsin kunna komma
att passera 200 miljarder kronor.
John Kennedy sade beträffande sin första tid som
president att det mest förvånande var att "allt låg
precis så illa till som vi hade påstått under
valkampanjen". Jag tvingas konstatera att uttalandet
lika gärna skulle kunna ha fällts om Sverige och
valrörelsen 1994. Det var så illa.
Jag har inget behov av att peka ut syndabockar.
Jag vill se framåt. Men det är klart att när jag hör Lars
Tobisson beskriva de enorma framgångarna som
ligger bakom detta gigantiska budgetunderskott får
det lätt ett drag av löje över sig. Tobisson och hans
parti har mer än några andra bidragit till den här
situationen.
Om vi nu har en del tecken som pekar på en
ekonomisk återhämtning, framför allt i
exportindustrin, låt oss glädjas över det, men det får
aldrig fördölja att de övergripande problemen är det
stora budgetunderskottet, den höga arbetslösheten och
den ekonomiska politikens förmåga att mobilisera ett
folkligt stöd för att ta oss ur denna djupa kris.Ansvaret
för att vi har hamnat där, Lars Tobisson, bär ditt parti
mer än något annat i denna riksdag. Jag hade inte
tänkt säga det i dag - jag hade tänkt lämna det åt
sidan - men med tanke på hur Lars Tobisson öppnar
debatten måste det faktiskt slås fast.
Jag hade tillfälle att häromkvällen diskutera med
er ekonomiske talesman Bo Lundgren om
Moderaternas syn på skatter som det enda
instrumentet i den ekonomiska politiken. Lars
Tobisson och Moderaterna har höjt skattetrycket mer
än vid någon annan tidpunkt i modern tid. Det har inte
gjorts vad gäller det skattetryck som man vanligen
räknar i de skatter som faktiskt tas ut just nu, utan i
form av att Lars Tobisson har medverkat till att
utgifterna har rusat i väg. Utgifterna har resulterat i
underskott. Underskotten har resulterat i räntor.
Räntorna har resulterat i ett framtida skattetryck eller
försämrade sociala förmåner. Det är arvet, Lars
Tobisson. Detta kommer ingen förbi - allra minst den
som nu har ansvaret för att sköta statens finanser.
Men jag söker som sagt inte strid. Jag har heller
ingen ambition att peka ut några syndabockar, men
någon måtta bör det rimligen vara när man beskriver
den period som ligger bakom oss. Det problem vi nu
har är det statsfinansiella problemet, och det måste
lösas.
Det är inte bara regeringen som har detta ansvar.
Också riksdagen har ett stort ansvar. Arbetslösheten
är som jag sade förut rekordhög, och investeringarna
har minskat dramatiskt under flera år. Den höga
realräntan bromsar också den privata konsumtionen.
Tillväxten har länge varit negativ, och statsskulden
har passerat 1 300 miljarder kr. Bidragsberoendet i det
svenska samhället har passerat alla rimliga gränser.
Det är också ett arv som vi har att förvalta. Ohyggligt
många svenskar är beroende av bidrag i olika former
för att klara sin försörjning. Socialbidragens
omfattning har exploderat, bostadsbidragens antal och
volym har exploderat under den gångna perioden,
antalet människor som lever på a-kasseersättningar
har exploderat. Summerar man detta är vi i ett läge
som visar på allt annat än en sund ekonomisk
situation.
Det är mot den här bakgrunden som
återhämtningen i ekonomin måste ses. Vi har en
återhämntning. Tillväxten i år förväntas bli 2,5 % och
kan komma att stiga till 3 % 1995. Exportsektorn och
industriproduktionen leder utvecklingen. Tecken på
att även hemmamarknaden börjar komma i gång kan
skönjas. Orderingången ökar för de
hemmaproducerande företagen, och allt fler blir
anställda i den privata tjänstesektorn. Dessa tecken är
bra, men det finns tre stora orosmoln i den
ekonomiska återhämtningen.
För det första: Ett eventuellt nej i EU-
omröstningen kommer att få stora konsekvenser på
ekonomin. Vi kan inte veta hur stora eller exakt vilka
dessa effekter skulle bli, men det är uppenbart att ett
nej skulle slå hårt mot den drivande kraften i
ekonomin - exporten - och dessutom få sådana
effekter på ränteläget att dagens höga nivåer
permanentas. Ett nej skulle hota hela den ekonomiska
återhämtningen.
De som säger att man skrämmer med höga räntor
måste väl rimligen konstatera att vi har höga räntor.
Vi betalar redan en räntemarginal därför att det finns
en osäkerhet om ett svenskt EU-medlemskap. Det är
så situationen ser ut. I den meningen är en utveckling
som rymmer ett nej i folkomröstningen naturligtvis
någonting som kraftigt kommer att hämma den
ekonomiska situationen i Sverige.
För det andra närmar sig produktionstaket i vissa
delar av industrin. Det kan leda till flaskhalsar i
ekonomin redan under 1995. En sådan utveckling
riskerar att driva upp inflationen och räntorna. För
sysselsättningen och den långsiktiga tillväxten vore
det förödande.
Det tredje orosmolnet är den svaga
återhämtningen inom privat konsumtion. Den höga
räntan och den svaga kronan gör att värdet på
hushållens tillgångar minskar och viljan att spara
ökar. Dessutom har en djup misstro mot den
ekonomiska politiken under några år inneburit att
människor blivit osäkra på om samhället kommer att
klara av att skänka dem trygghet i skiftande skeden av
livet. Den höga räntan och bristen på trygghet
återspeglar sig tydligt i den inhemska konsumtionen.
Herr talman! Det nya ekonomiska läget innebär
utmaningar för den ekonomiska politiken. Den höga
räntan skapar som jag sade både flaskhalsar och
bromsar investeringar. Den höga räntan och låga
kronkursen är grunden för att tudelningen av
ekonomin ökar. Den höga räntan har också ett stort
negativt genomslag på statens finanser, vilket de
senaste siffrorna med all tydlighet visar. Dagens
ränteläge håller krampaktigt fast ekonomin i ett läge
av djupa obalanser.
Det råder ingen tvekan om att det är
statsfinanserna som skapar den oro på de finansiella
marknaderna som håller räntorna uppe, tillsammans
med osäkerheten om ett svenskt EU-medlemskap. För
att få ned räntorna krävs då tre saker:
För det första måste inflationen hållas låg.
För det andra måste budgetunderskottet pressas
tillbaka. Förtroendet bland dem som lånar ut pengar
till staten måste återskapas.
För det tredje måste tal övergå i handling. Det går
inte att prata ned underskott, arbetslöshet och räntor.
Det receptet har prövats. Det som krävs nu är inte
fyndiga namn på nya sparplaner; det som krävs är
handling. Valrörelsen är över. Nu väntar politikens
vardag. Vi måste spara och arbeta. Besparingarna
måste bli verklighet - konkreta, skarpa beslut här i
riksdagen. Miljard för miljard måste vi stänga det
våldsamma gap som nu finns i statsfinanserna. Det är
inte ett glamoröst arbete. Det kommer inte att skapa
popularitet eller vinna opinionsframgångar, men det
är ett arbete som måste göras. Det är ett arbete som
skall göras för den svenska välfärdens skull.
Vi kan skjuta det framför oss. Vi har skjutit det
framför oss ett tag. Vi kan kanske hålla på ett tag till.
Men förr eller senare kommer man till den punkten då
underskotten måste hanteras. Det är för dem som
kommer efter oss som jobbet skall göras. Det är i den
meningen en djupt moralisk fråga.
Det finns en insikt i hela Sverige om hur allvarligt
läget är. Det finns också en vilja i valmanskåren,
bland det svenska folket, att nu vara med och ta ett
ordentligt grepp för att vrida utvecklingen rätt igen.
Det mandatet har många av oss i denna kammare
fått. Det är inte bara Socialdemokraterna som har
drivit en valrörelse där man pekat på allvaret i
statsfinanserna. Det finns också andra partier här som
har gjort motsvarande i valrörelsen och faktiskt lyft
fram behovet av statsskuldsbekämpning och av
sanering av statsfinanserna. Många av oss har drivit
en valrörelse som utgått ifrån att vi skall sanera
statsfinanserna på ett sådant sätt, att vi kan stabilisera
skulden 1998. Den målsättningen ligger givetvis där,
och dit skall vi. Men för att det skall vara möjligt
krävs ett konstruktivt samarbete i riksdagen. Att döma
av några av de inlägg som har gjorts här i dag tycker
jag att det finns gott hopp om att vi skall nå en sådan
situation.
Jag har naturligtvis gått igenom samtliga
riksdagspartiers valprogram. Det är mot den
bakgrunden ingen överdrift att påstå att det borde gå
att samla majoriteter för en lång rad beslut, både vad
det gäller skattehöjningar och neddragna utgifter.
Men för att viljan skall bestå hos dem som har
givit oss uppdraget - hos svenska folket - måste
politiken vara rättvis. Storleken på det löpande
underskottet motsvarar i dag 2 000 kr per månad och
svensk. Att minska det är en börda som ingen kan
bära ensam. Den måste bäras gemensamt. Alla i
samhället måste nu dra sitt strå till stacken. Ingen kan
stå utanför de uppoffringar som krävs, men ingen
skall heller stå utanför de vinster vi på sikt kan få av
en stram finanspolitik nu.
Herr talman! Den ekonomiska återhämtningen är
stark just nu. Därför är det min bedömning att den
svenska ekonomin både tål och behöver ett framtungt
budgetsaneringsprogram som redan under 1995 klarar
av att pressa tillbaka underskottet tydligt. En sådan
tydlig signal skulle återskapa förtroendet för
finanspolitiken, och den skulle återskapa förtroendet
för Sverige som nation. Den skulle också kunna sänka
räntorna och skapa stabilitet och trygghet för
framtiden.
All erfarenhet visar att det är svårt att driva
igenom en ekonomisk politik som slår rätt i tiden. Vi
har sett många exempel på detta tidigare. Man har
missat åtgärder i förhållande till
konjunkturutvecklingen. Man väntar ibland för länge
med att fatta ett beslut, och då får åtgärden full effekt
i ett läge då det är för sent.
Jag bedömer att vi nu har möjlighet att bryta det
mönstret. Redan i höst och vinter behövs en politik
som resolut kan manövrera Sverige mot lägre
underskott. Genom att agera snabbt kan vi både parera
en hotande överhettning i vissa sektorer och
stabilisera de skenande statsfinanserna.
I det socialdemokratiska valmanifestet
presenterade vi konkreta åtgärder till 61 miljarder
kronor i budgetförstärkningar. Dessa sade nästan
varannan svensk ja till. Vi drev valrörelsen utifrån
detta.
Dessutom krävde vi ett öppet mandat av väljarna
att vidta ytterligare åtgärder om det statsfinansiella
läget skulle kräva det. På grund av utvecklingen av
budgetunderskottet ser vi oss tvungna att använda
detta mandat. Utgångsläget är 50 miljarder mer i
underskott än vad som bedömdes i maj månad.
Vi skall naturligtvis använda detta mandat med
förnuft. Den ekonomiska politikens mästerskap är nu
att finna en balans mellan de åtstramningar som krävs
och den luft under vingarna som ekonomins
återhämtning behöver.
Det är lätt att se en situation framför sig där man
är för brysk mot den privata konsumtionen för tidigt
under perioden och därmed får en situation där
återhämtningen inte riktigt får den kraft den behöver
ha. Avvägningen kommer här att vara det absolut
svåraste.
Alternativet till åtstramning är att behålla de höga
räntorna och inflationstrycket. Det alternativet är det
fegaste, eftersom det inte kräver någon handling. Det
kommer att innebära att obalansen i ekonomin ökar
ytterligare, och räntekostnaderna för staten kommer
att fortsätta att stiga. Det alternativet kommer att göra
oss ytterst dåligt rustade för nästa lågkonjunktur.
Varje miljard som vi underlåter att spara under
den kommande uppgången kommer att kosta oss både
räntor och dåligt förtroende nästa gång ekonomin
vänder nedåt. Gör vi inte tillräckligt nu kommer vi att
möta nästa lågkonjunktur med små möjligheter att
parera en eventuellt växande arbetslöshet.
Det är allvar nu. Sveriges läge är utomordentligt
farligt. Därför krävs handling och samarbete. Det
stora hotet mot den svenska ekonomin är passivitet.
Om vi i denna kammare förmår att arbeta
konstruktivt i en anda av samarbete, och omsätta det
vi alla sade i valrörelsen i handling, är jag övertygad
om att vi tillsammans med det svenska folket förmår
att ta Sverige ur den djupa svackan. Möjligheterna
finns. Nu är det förmågan som kommer att prövas.