Herr talman! Som nationalekonom är det särskilt
roligt att jag får göra min talardebut i den
ekonomiskpolitiska debatten.
Synen på den ekonomiska politiken har skiftat
mycket över tiden. Vi har gått från en extrem tilltro
till stabiliseringspolitiken till en extrem tro på att
marknaden stabiliserar konjunkturen bäst om den
lämnas till sig själv. Inte minst många ekonomer har
engagerat drivit uppfattningen att regeringen och
Riksbanken inte aktivt skall motverka
konjunktursvängningarna. Man skall endast bedriva
en normpolitik, dvs. inte göra någonting alls.
Jag tror att den borgerliga regering som tillträdde
1991 var fast övertygad om att det nu skulle vara slut
på de fåfänga keynesianska försöken att bekämpa
arbetslöshet med stimulanser. Det skulle bedrivas en
s.k. strukturpolitik. Man menar att det enda som
betyder något på lång sikt är incitamenten att driva
företag och incitamenten att investera.
Stabiliseringspolitiken skyler bara över de verkliga
problemen. När ekonomin hamnade i fritt fall höll
man fast vid sin strukturpolitik och insåg inte att det
behövdes stimulanser.
För många politiker på högerkanten handlar den
ekonomiska politiken framför allt om två centrala
delar: skattetrycket, som är för högt, och
inkomstfördelningen, som är alldeles för
sammanpressad.
Framför allt många moderater ser det som att
krisen är orsakad av för stor välfärd, för höga skatter
och en för långt driven jämlikhet. Krisen blir för dem
ett bevis på att tanken bakom välfärdsstaten var fel.
Det enda sättet att bekämpa krisen blir då att man
sänker skattetrycket och ökar inkomstskillnaderna.
Inte minst bland unga moderater, som är klart
nyliberalt färgade, är det vanligt att man ser krisen
som ett bevis på välfärdsstatens omöjlighet. Det är
viktigt att inse att moderaterna har förändrats. Jag tror
att den gamla tidens moderater, trots allt, hade en
något större förståelse för den offentliga
verksamheten, för äldreomsorgen och för uppgifter
som att sköta gator.
Den gamla tidens moderater som finns hemma i
Uppsala brukar jag kalla för vatten- och
avloppsmoderater. Men den nya tidens nyliberala
moderater är någonting helt annat. Under den här
mandatperioden skall det bli mycket intressant att se
vilken sorts moderater som dominerar i denna
kammare.
Om man ser sig omkring är det omöjligt att hitta
någonting som tyder på att det är välfärdsstaten och
skattetrycket som är orsaken till krisen. Det är faktiskt
mycket svårt att hitta något samband över huvud taget
mellan skattetrycket och tillväxten. Till de av
kammarens ledamöter som är övertygade om att
sänkta skatter ger en ökad tillväxt rekommenderar jag
läsning av den utmärkta tidskriften Ekonomisk debatt.
I sommarens nummer fanns en artikel av några
forskare i Uppsala som på ett mycket roande sätt
krossade tron på att sänkta skatter ger en ökad tillväxt
eller att länder med höga skatter har sämre ekonomi
än andra.
Borgerliga debattörer tittar gärna på
inkomstfördelningen, som jag sade, och säger att det
enda sättet att lösa problemet med arbetslöshet när det
gäller s.k. lågproduktiv arbetskraft är att sänka
lönerna. Ett exempel är de olika typerna av
pigsubventioner som har diskuterats. Ofta förs USA
fram som ett exempel. Då är det viktigt att man också
lyssnar på de amerikaner som varnar Europa för att
följa låglönevägen. Professor Freeman, en mycket
duktig amerikansk ekonom, utfärdar en varning i
tidskriften New Economy. Han säger att
låglöneyrkena i USA visserligen har fött fram en stor
servicesektor, men det finns också en underklass som
finner det mer lönsamt med brottslighet än med
arbete.
Den ungdomsgeneration som nu kommer in på
arbetsmarknaden är den mest välutbildade
ungdomsgenerationen i Sveriges historia. Därför är
det en märklig slutsats att dessa ungdomar i framtiden
skall tillhöra ett låglöneproletariat som innebär att de
servar medelklassens människor i deras hem.
Den borgerliga regeringen svalde normpolitiken
med hull och hår. Varningssignalerna om att
samhället drev mot depressionens brant hörsammades
inte. Enligt normpolitiken skall man ju inte agera.
Endast så för man en trovärdig politik, menar man.
Inga verkningsfulla stimulanser kom till stånd förrän
den fasta växelkursen övergavs; i dag är den inte
saknad av någon. Det är viktigt att veta att det är så
här. Vi övergav den fasta växelkursen. Det, och inte
någon borgerlig strukturpolitik, har gjort att vi ser
hoppfulla tecken i dag.
Nu ser vi allt fler indikatorer på att
konjunkturuppgången är här. Samtidigt antyder t.ex.
Konjunkturinstitutets prognoser att Sverige faktiskt är
på väg att hamna i den permanenta
arbetslöshetsfällan. Budgetunderskottet ser inte heller
ut att minska i den takt som man kunde hoppas på.
Det krävs nu en annan ekonomisk politik än vad som
hade behövts för ett par år sedan.
Det kommer att behövas både sparande och
skattehöjningar, både stimulanser och
strukturförändringar, för att klara svensk ekonomi.
Men stabiliseringspolitik och strukturförändringar
måste hänga ihop. Det duger inte att koncenterera
kampen mot arbetslösheten på att försämra villkoren
för de arbetslösa utan att makropolitiken stimulerar
nya arbeten. Det duger inte att smörja företagen med
skattesänkningar om inte hushållen får villkor som
uppmuntrar dem till att efterfråga varor och tjänster.
Det är i detta avseende som ökade investeringar
och budgetförstärkningar fyller sin funktion. Genom
att pressa ned budgetunderskottet får vi en stimulans
via sänkta räntor.
Även arbetsmarknadspolitiken måste läggas om.
Vi behöver mer utbildning, flexibilitet och
individuellt stöd till de arbetslösa. Flexibilitet får vi
inte genom att skrämma människor till att byta yrke
eller bostadsort. Det är om vi kan erbjuda en trygghet
i förändringen som vi får ett flexibelt samhället. Det
krävs trygghet för att förändras. För att man skall orka
ta sig ur en kris krävs gemensamma insatser.