Herr talman! Ekonomin går bra i Sverige, när nu
Socialdemokraterna får ta över regeringsansvaret. I
konjunkturbarometrar och prognoser stiger
optimismen. Kontrasten är stor mot läget för tre år
sedan, då den förra Carlssonregeringen försatt
Sveriges ekonomi i fritt fall.
Då stagnerade produktionen. Hög konsumtion och
flyktande investeringskapital skapade stora underskott
i våra utrikes affärer. Inflationen var snabb och
skattetrycket rekordhårt. Arbetslösheten ökade
kraftigt, budgetunderskottet steg och sammanbrott
hotade i den finansiella sektorn.
Den borgerliga regeringen såg som sin uppgift att
återupprätta Sverige som tillväxt- och företagarnation.
Medlen var skattelättnader, avreglering och
privatisering samt besparingar på den offentliga
utgiftssidan. Därtill togs viktiga steg in i det
europeiska samarbetet.
Resultat kan nu avläsas. De kurvor som 1991 gick
åt fel håll pekar nu rätt igen. Ekonomin växer åter.
Industrin producerar och investerar mer. Skattetrycket
har sänkts, och inflationen är rekordlåg. Höjd
produktivitet har bidragit till att förbättra
kostnadsläget, så att utrikeshandeln visar växande
överskott. T.o.m. bytesbalansen har - trots stora
räntebetalningar till utlandet - slagit om till
plussiffror.
Men tre år är en kort tid för att rätta till de
djupgående strukturfel som blev följden av 1980-
talets excesser och underlåtenhetssynder.
Arbetslösheten är fortfarande mycket stor, även om
den sedan i våras befinner sig på nedgång. Likaså
kvarstår det offentliga upplåningsbehovet som ett
betydande problem, även om utvecklingen också här
går åt rätt håll.
Hade de borgerliga partierna getts tillfälle att
fortsätta regera, skulle den politik som lagt grunden
för återhämtningen ha fullföljts. Men nu ligger i
stället ansvaret på Socialdemokraterna, som lovat att
återställa förutsättningarna för företagande och
samhällsekonomi till vad som gällde före 1991. Min
första fråga till nyblivne finansministern Göran
Persson blir då denna: Hur kan man tro att en
återgång till den politik som förde oss in i krisen skall
kunna föra oss ur den?
Regeringsförklaringen är på denna punkt liksom i
flera andra avseenden föga upplysande. Snarare bidrar
den till att skapa oklarhet vad beträffar både
penningpolitik och finanspolitik.
Inledningsvis förs det ett konstigt resonemang om
att det privata sparandet är så stort att det skapar
arbetslöshet och underminerar de offentliga
finanserna. Det är ju i stället så att genom att svenska
folket sparar kan vi hålla bytesbalansen i jämvikt och
undvika en utlandsupplåning som ytterligare skulle
försämra landets utsatta finansiella läge. Om bara
Göran Persson sparar ordentligt på statens utgifter kan
räntan sjunka, och då kanaliseras de privata
sparmedlen till investeringar i näringslivet som ger
nya jobb. Men om finansministern i stället för att
spara höjer skatter, kommer detta att motverka den
expansion i den enskilda sektorn som vi så väl
behöver.
På det penningpolitiska området är trovärdighet
beträffande målet att hålla nere inflationen oerhört
viktig. Före valet gjordes det från socialdemokratiskt
håll oroväckande uttalanden om att sätta upp
konkurrerande mål för Riksbanken. Kanske för att
förta detta dåliga intryck sägs det nu i
regeringsförklaringen att ökad inflation inte under
några omständigheter kan accepteras "för att ta ned
budgetunderskottet och statsskulden". Men just detta
av mig citerade tillägg gör uttalandet poänglöst och
litet suspekt. Alla vet att det i en öppen ekonomi med
stor offentlig utlandsupplåning inte går att inflatera
bort statsskulden. Kan Göran Persson bekräfta att
ökad inflation inte under några omständigheter kan
accepteras - punkt och slut?
Ett sådant klargörande skulle betyda mycket för
att bryta den aktuella tendensen till stigande
inflationsförväntningar. Enligt Riksbankens rapport
tidigare i veckan tilltar nu inflationstrycket som en
följd av den ökade aktiviteten i ekonomin. Även om
regeringspartiet gjort en god start i
förtroendeskapande riktning genom att åtminstone
delvis följa det moderata exemplet att inte utse aktiva
politiker till Riksbanksfullmäktige, så räcker inte
detta. Penningpolitiken måste få stöd av ett effektivt
och trovärdigt regeringsprogram för sanering av
statsfinanserna. Och återigen gäller det då att
utgiftsminskningar sänker räntan och inflationstakten,
medan skattehöjningar driver på prisstegringen.
Vad kampen mot arbetslösheten beträffar
välkomnar jag regeringsförklaringens ord om att de
nya arbetstillfällena i första hand måste komma till
stånd i näringslivet. Men denna deklaration rimmar
illa med återställarpolitiken i övrigt. Det finns inget
samband mellan det uppställda målet och de angivna
medlen. Hur skall den politik som inte gett fler privata
jobb på 40 år kunna åstadkomma en nettoökning med
en halv miljon arbetstillfällen på fem år? Hur kan en
återreglering av arbetslivet stimulera till
nyanställningar? och hur i all världen kan höjda
skatter på arbete, sparande och företagande leda till
nya och fler jobb i näringslivet?
Herr talman! På det finanspolitiska området är
regeringens besked än så länge den ensidiga
budgetbilaga som motvilligt fogades till
valmanifestet. Jag antar att det är meningslöst på detta
stadium att försöka förmå Göran Persson att avstå
från de skadliga skattehöjningar som han planerar.
Men hur är det med utgiftsökningarna? Är det i
dagens konjunkturläge med god fart på
industriinvesteringarna alls befogat att kortsiktigt
försvaga statsfinanserna genom att införa en tillfällig
rätt till direktavskrivning? Och är det verkligen rätt att
satsa på anläggningsverksamhet utöver vad som finns
i den borgerliga regeringens mycket ambitiösa
program? Sysselsättningseffekten per satsad krona
blir som bekant synnerligen begränsad.
Frånvaron i regeringsförklaringen av ett mål för
statsskuldens avveckling har redan påtalats och antytts
vara en lapsus. Men det vore ändå bra om Göran
Persson i sitt första framträdande som finansminister i
en riksdagsdebatt ville bekräfta regeringens avsikt att
stoppa statsskuldens ökning till 1998. Om man kunde
tillägga att detta i allt väsentligt skall ske genom
utgiftsminskningar, vore det ännu bättre med hänsyn
till möjligheterna att på ett balanserat och uthålligt
sätt fullfölja återhämtningen i Sveriges ekonomi.
Det föreligger nu ett gyllene tillfälle att få
Sveriges ekonomi på rätt kurs igen.
Konjunkturuppgången i förening med de strukturella
reformer som regeringen Bildt genomfört eller
åtminstone påbörjat ger en god grund för en stabil
tillväxt, som ger fler riktiga jobb och som gör det
möjligt att hejda statsskuldens ökning.
Men den ökade aktiviteten i ekonomin bär också
med sig frön till misslyckanden. Att uppgången nu
hunnit en god bit på väg innebär att vi bara har några
år på oss, innan tendenser till avmattning åter sätter
in. Och det vore förödande om den minskning av
arbetslöshet och offentligt upplåningsbehov som
aktivitetsökningen automatiskt för med sig skulle tas
till intäkt för att fortsatt strukturellt förändringsarbete
inte behövs. Då står vi där 1996 och skådar ner i det
svarta hål som formats av skärpt skattetryck, stor
offentlig utgiftskvot och en genomreglerad ekonomi.
Då växer arbetslösheten från en redan hög nivå, och
då försämras statens budgetsaldo från båda hållen -
genom att skattebasen urholkas och genom att
utgifterna automatiskt stiger. Men långt dessförinnan
- när denna utveckling framstår som trolig - uppstår
det finansiell oro, och statens skuldkris blir akut.
En nyckelfråga är realräntan. Ett femårigt banklån
betingar i dag ett pris av 10 % över aktuell
inflationstakt. Det kan ses som måttet på den misstro
som råder mot den ekonomiska politikens möjligheter
att hålla tillbaka inflationen och/eller minska det
offentliga upplåningsbehovet. Det säger sig självt att
det med en sådan realränta blir svårt att få uppsvinget
i exportindustrin att slå igenom på den inhemska
marknaden. Konsumenternas efterfrågan hämmas ju
dessutom av att disponibelinkomsternas utveckling
rimligen måste bli negativ de närmaste åren. Medlet
att nå en rimlig realränta måste vara en stram
finanspolitik, baserad på utgiftsminskningar och inte
på skattehöjningar.
Herr talman! Den nye finansministern må beklaga
det, men långsiktig framgång för den ekonomiska
politiken tål inga nämnvärda avvikelser från den enda
vägen. Denna förutsätter dessutom svenskt
medlemskap i EU. Den frågan debatterades utförligt i
går, men med hänsyn till Göran Perssons motvilja att
som oppositionsföreträdare beröra den europeiska
dimensionen i den ekonomiska politiken - och med
hänsyn till avsaknaden av en regeringsståndpunkt i
frågan - vore det välgörande om den nye
finansministern, uttryckligen och klart och tydligt,
ville ansluta sig uppfattningen att ett ja till Europa är
bra - ja, rent av nödvändigt - för Sverige.